Det konservativa blockets politik

Bra poäng. Det är mycket möjligt att det visar sig att M, KD och SD är en mer rimlig maktkonstellation än vänsterblocket. L har jag svårare att få in i ekvationen, men de tycks å andra sidan inte ens finnas kvar efter valet.

De konservativa har ju fördelen att hinna jobba ihop något innan det eventuellt blir skarpt läge. Det vore nu intressant att höra vad de vill skapa och inte bara vad de är emot.

Det fungerar inte riktigt att använda filosofiska/vetenskapliga termer som kritisk rationalism och postmodernism när det handlar om politik. Politik är inte vetenskap, hur mycket man än slänger sig med termer som "evidensbaserad" eller "kritisk rationalism". Politik handlar per definition om propaganda, narrativ, verklighetsbilder och värderingar. Marxisterna försökte (propagandistiskt) framställa sitt misslyckade samhällsexperiment som vetenskapligt, och man hävdade att man med "vetenskapliga" metoder kunde skapa en ny människa. Tydligen gäller samma sak även vissa Open Society-liberaler.

Paradoxalt nog ägnar sig Regulus själv gärna åt ordvrängeri och sofismer som den värste postmodernist. Exempel på sofisteri förklätt till rationalism:

(FB) Det konservativa blockets politik

Islamofobi är inte ett vetenskapligt begrepp utan ett politiskt. Att ett begrepp används i vetenskapliga sammanhang betyder inte nödvändigtvis att det är vetenskapligt. Det visar bara visar att vetenskapen (åtminstone humaniora och samhällsvetenskap) i stor utsträckning också är politisk.

Ett begrepp som islamofobi används just för att förändra verkligheten. Det påverkar människors upplevda verklighet genom att få dem att känna sig som rasister och paranoida när de kritiserar en ideologi. Syftet med att använda begreppet är att skapa rädda och lydiga människor som underkastar sig det mångkulturella samhällsexperimentet.

Minns även det ormlika slingrandet i islamofobitråden, där Regulus i det ena inlägget säger att man ska få ifrågasätta islam och i det andra att man inte ska få det.

Det enda rimliga svaret till Regulus när han gaggar om islamofobi och brunhöger är att kontra med att han är nazifob (eller något liknande invektiv). Glädjande nog tycker jag mig kunna se sådana frimodiga tendenser hos såväl sverigedemokrater som kristdemokrater och moderater. Det finns ett litet hopp om ett pragmatiskt konservativt block i svensk politik trots allt. Open Society-liberalerna borde de dock sky som pesten.

Tillägg: Såg att någon eller några undrade vad den här diskussionen har för relevans i tråden. Saken är den att såväl moderater som kristdemokrater tidigare varit kapade av programmatiska Open Society-liberaler. Nu är tiden förhoppningsvis mogen för sund konservativ pragmatism.

Jag tycker inte att etnicitet bör spela någon roll i svensk politik. Men eftersom du ständigt återkommer med dina antisemitiska konspirationsteorier och ditt svammel om "judisk identitetspolitik" (även i inlägget jag nu svarar på) krävs det ibland ett förtydligande på den här punkten.


Att ta avstånd från postmodernismens relativism innebär inte att man "godkänner premisser om universella sanningar", men väl att man anser att det finns en objektiv verklighet som vi alla har att förhålla oss till. Poppers rationalism är empirisk, inte apriorisk. Hypoteser om verkligheten och vad som är sant eller inte måste alltid testas genom försök.


Om du inte vill ses som antisemit bör du sluta med ditt svammel om judar. Vad gäller postmodernism, så skrev du ju själv tidigare i tråden att du har en "postmodern uppfattning". Jag tolkade det som att du som etnonationalist gillar den postmodernistiska identitetspolitiken. Men förtydlga gärna vad du menar med att du har en "postmodern uppfattning".


Vilket trams. Popper försvarade det öppna samhället där olika åsikter bryts mot varandra, och det gör jag också. Vilken "antidemokratisk repression" syftar du på? Observera att jag som liberal inte tycker att medlemskap i rasistiska organisationer ska förbjudas, även om jag starkt ogillar rasister.


Mera trams. Om jag hade makten skulle dagens Sverige se helt annorlunda ut. De problem vi brottas med idag, som stora mängder svårintegrerade invadrare, har till stor del skapats av postmodernistiska politiker.


OK, du vill alltså ha en revolution. Är du medveten om hur de flesta revolutioner slutar? Det var inte utan orsak som Jacques Mallet du Pan skrev att revolutionen äter sina barn.

Själv tror jag precis som Popper på det demokratiska samtalet i ett öppet samhälle. Samt på ett reformistiskt program där samhället förbättras steg för steg genom demokratiska beslut.

Tvärtom så handlar ju min kritik av postmodernismen just om den naiva ambitionen att skapa en ny "bättre" människa. Som jag skrev ovan:


Det hemmasnickrade begreppet "Open Society-liberaler" är för övrigt missledande. Jag ansluter mig till Poppers kritiska rationalism, men inte till Soros idéer, som nog är vad många tänker på när de hör orden Open Society idag. Se mitt inlägg ovan om detta.


Vad är det du inte förstår i stycket du citerade? Jag skrev att ordet islamofobi används i den vetenskapliga litteraturen (vilket är korrekt) men inte att man inte får diskutera ordets betydelse. Mycket av diskussionen i islamofobitråden handlade ju just om det.

Håller för övrigt med om att humaniora och samhällsvetenskap politiserats, vilket till stor del beror på postmodernismens inflytande.


Det där är en postmodernistisk uppfattning. Som rationalist anser jag tvärtom att man ska fokusera på den objektiva verkligheten, inte människors upplevda verklighet.


Jag fick många frågor om hur jag definierar islamofobi och var gränsen går mellan islamofobi och legitim kritik, och då svarade jag uppriktigt på det. Det är inte att slingra sig.


Jag tror att du misstar dig om du tror att de blågula partierna kommer att söka samarbete längre högerut. Det kommer de inte att göra. Dels därför att det inte finns så många väljare där, och dels därför att de säkert vill undvika att förknippas med extremhögern och dess värderingar.

Jag håller med så tillvida att politik handlar mer om taktisk anpassning till rådande väljarströmmar än teoretisk filosofi, åtminstone för partier som siktar på att klara riksdagsspärren. Dock fortfarande intressant att diskutera vilka egenskaper som gör att väljarna i grova drag kan placeras längs en endimensionell höger-vänsterskala som partierna har att förhålla sig till. Att Annie Lööf lyckas ställa Centerpartiet på vänster planhalva utan att krympa partiet visar att hennes väljare känner mer gemensamt med andra vänsterväljare än med högerväljare, retoriken till trots.

Hur skiljer sig då en högerväljare från en vänsterväljare i en värld där marknadsekonomin redan har segrat?

Min egen bild är att vänsterväljare tenderar att resonera känslomässigt med fokus på symbolfrågor, medan högerväljare tenderar att fokusera mer på konsekvenserna av de beslut man tar. Om man sedan beskriver väljarna i termer av postmodernism, rationalism eller något annat är mindre viktigt.

I ekonomiska frågor vill vänsterväljare jämna ut skillnader därför att det upplevs som orättvist att vissa har det bättre än andra, medan högerväljare ser skillnader som nödvändiga för att folk skall ha incitament att förbättra sitt liv.

I klimatfrågan vill vänsterväljare avskaffa privatbilismen, eller åtminstone tvinga över alla bilar på eldrift, därför att privatbilism symboliserar en oönskad livsstil där alla har bråttom och hårt arbete anses viktigare än att dricka kaffe latte i solen på en kullerstenslagd gågata. Högerväljare ser privatbilismens pålagor som en felprioriterad uppoffring eftersom privatbilismen bara står för 13% av utsläppen inom EU. Även om vi skrotar alla bilar så släpper vi ut nästan lika mycket som innan.

I migrationsfrågan så vill vänstermänniskor ge asyl till alla som söker sig hit därför att det är en god gärning att hjälpa människor i nöd. Högerväljare ser att varje beviljat uppehållstillstånd drar till sig minst två nya asylsökande och anser det därför vara ohållbart med en generös migrationspolitik.

Centerväljare trivs bäst på vänster planhalva därför att de står mer till vänster än till höger. De står bara till höger i en fråga av tre ovan.

Det fetade var min poäng. Dock anser jag att det är fel att tala om vänster- och högerväljare i detta sammanhang eftersom politiken inte längre är endimenionell. Detta illustreras bäst av centerpartiet som står ekonomiskt längst till höger bland riksdagspartierna, men alltså är "vänster" enligt dig.

Vad gäller de filosofiska grunderna för de olika partiernas politik, så hävdar jag inte att alla väljare eller ens politiker är medvetna om dessa. Många postmodernister tar postmodernismen för given, och inser inte - eller vill inte erkänna - att det finns ett annat sätt att tänka. Många som inte är postmodernister vet inte vad de ska kalla sin egen filosofi. Jag hävdar att många av dessa på samma sätt tar Poppers rationalism (naturvetarnas "vetenskapliga metod") för given utan att reflektera över varifrån den kommer.

Att det blivit så tror jag delvis beror på vilken bakgrund personer som sökt sig till de olika partierna har. Jag skulle inte bli förvånad om det finns fler humanister och samhällsvetare i de rödgröna partierna och fler naturvetare och tekniker i de blågula.

Hur vi röstar ser jag som en kombination av medfödda preferenser och aktuell livssituation. En typisk centerväljare skulle kunna vara en vänstermänniska som dras med studielån från en akademisk utbildning, har köpt dyr bostadsrätt, har barnen på dagiskooperativ för att barnen har det bäst där och samtidigt jobbar hårt för att nå ett jobb med högre lön. Då är det inte lika roligt att betala hög skatt även om det är rättvist. Egennyttan hjälper oss att få perspektiv på vissa saker.

På liknande sätt skulle en högermänniska som inte har körkort kunna sympatisera med MP för att de inte gillar bilar och en vänstermänniska som inte gillar att polska gästarbetare tar hans jobb skulle kunna sympatisera med SD.

Det är en sak att betrakta samhällsfrågorna om man själv befinner sig på månen och en annan sak om man är en del av tillvaron.

Jag tror att man måste "förstärka" ämbetsmannaansvaret. Helt enkelt att Tjänstefel återinförs, "breddas" genom att gälla även politiker på kommunal nivå och erhåller en rejäl straffsats.
Myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning skall erhålla tuffare straff. Det skall helt enkelt inte gå att sabotera demokratiskt tagna beslut och sedan komma undan med några dagsböter.

Jag tror att man måste göra Tjänstefel till ett allvarligt brott för att skydda en eventuellt framtida högerregering från låt oss kalla det "sabotage" från allt vänsterfolk som genomsyrar myndigheterna.

Kanske man t.o.m. borde tillföra en ny brottskod typ "sabotage av beslut" som designas för att hålla aktivister inom myndigheter på mattan?

Vill nog vara lite elakare mot nya C-väljare.
Det handlar om unga kvinnor i storstäderna som lyssnar mer på Fjamåts pamfletter istället för att sätta sig in i partiprogrammet.
Du kan vara helt lugn över att Fjamåt bara väntade på ett bra tillfälle för att framför TV-kamerorna få skrika något käckt när Åkesson talade.
Kvinnorna associerar sig med Fjamåt därför att hon är en syster och hennes pamfletter är så fina!

"Guud va fiiiin Annie är när hon säger ifrån!"

Visst. Få väljare köper dessutom hela menyn som ett parti har att erbjuda. Själv sympatiserar jag med L i många frågor, men vill varken ha NATO eller en EU-federation.

Men icke desto mindre fungerar partiprogrammen som frön kring vilka väljarnas preferenser utkristalliseras. Den som valt ett visst parti tenderar nog också att anpassa sig till partiets linje i olika frågor. Vi söker ju gärna bekräftelse på att vi valt att heja på rätt lag.

Jag håller inte riktigt med om att egenmäktiga tjänstemän är ett stort problem i dagens Sverige. Så var det kanske för 30 år sedan, men idag har New Public Management med dess starka fokus på en centralstyrd statlig kommandoekonomi gjort att de flesta myndigheter och tjänstemän är kuvade. Säger regeringen "groda" så hoppar de.

Problemet de senaste åren har snarare varit att myndigheterna gjort precis det de fått order om även när det var galet, och sedan fått ta ansvaret för politikernas misstag. Ett exempel: chefen för Transportstyrelsen som snabbt privatiserade datahanteringen, precis som politikerna begärt. Ett annat exempel: chefen för Försäkringskassan som stramade åt reglerna precis som regeringen begärt och sedan fick schavottera för det.

Transportstyrelsen är nog ett galet exempel. Det gick så snabbt att man även struntade i basala rutiner som att utföra säkerhetskontroller. Eller, man tillät helt enkelt att hemlig information sändes till främmande makt. Finns inte någon ursäkt för detta, inte under några omständigheter.

Egenmäktiga tjänstemän är idag ett stort problem. Vad kan man säga om domare som dömer lägre än lägsta straffet utan uppenbara skäl? Åklagare som inte begär att gärningsmannen skall dömas till utvisning trots att det inte finns principiella hinder? Vad gör vi med tjänstemännen på den berömda UD-listan om SD skulle hamna i en regering?

Jag har x antal års erfarenhet av myndighetsarbete (3 st) i Sverige (på 80-talet) samt 90-talet (men då utomlands).
Mina år i Sverige på 80-talet gav mig en god insikt i hur S satte folk med rätt partibok ner till mellanchefsnivån. Och, tjänstemän som följde lagstiftningen och gjorde sitt jobb blev "hoppade" då personer med usel arbetsmoral befordrades då den som inte gjorde något inte skapade några svallvågor. Den myndigheten var redan på 80-talet under sossarnas fulla kontroll.

Sedan kan man då lägga till senaste årens "värdegrund" där genusvetenskap och HBT-rättigheter trumfar allt annat, och så har man en skitmyndighet.

Idag så utför dess tjänstemän aktivism på arbetstid, samma aktivism som för 30 år sedan hade straffats.

Nej du, det kommer att räcka med att en ny regering lite försiktigt skrapar bort lite av den identitetspolitik som idag styr myndighetsverksamheter för att tjänstemän skall gå bananas.