Det konservativa blockets politik

Har de egentligen några lösningar

Moderaterna: Sänk skatten. Sänk de låga bidragen så de fattigaste får svälta.

Kristdemokraterna: Fler poliser, sen tycker vi lite som SD eftersom SD är populära nu.

Sverigedemokraterna. Släng ut invandrare, annars tycker vi som Moderaterna i det mesta plus så vill Jimmie dejta Busch igen.

Allt annat som typ miljön och annat säger man bara "kan ingen annan göra det?"

SD mobben får mobba bort journalister och andra som vill ha svar.

Heja heja.

Jag gissar att du inte tänker rösta höger. Det tänker inte jag heller. Men jag är genuint nyfiken på vad de kommer ha för politiska förslag. Nu är det sånt fokus på att de är överens om migrationspolitiken (överraskning!) att det ställs få frågor om hur de ska tråckla ihop något i övrigt.

Migrationspolitiken har tagit över debatten så pass att jag knappt vet vad de här partierna (eller något annat för den delen) vill i andra frågor.

De kommer inte lägga fram något stort allianspaket utan kommer gå fram som egna partier som kommer sammarbeta i någon form efter valet. Kanske tillsammans med liberalerna.

De har ju sina förslag på sina hemsidor så bara gå in o läsa där men alla vet att dessa partier har oftast en eller två frågor de verkligen brinner för. Moderaterna vill sänka skatter, Sverigedemokrater vill slänga ut invandrare och kristdemokrater vill hänga kvar i riksdagen. Uppnås alla dessa tre så kommer de vara nöjda.

Ja, och jag är då väldigt osäker på om Regulus syftade på kritisk rationalism från början. Det är mig uppenbart att han, när diskussionen startade, utgick från begreppsparet rationell-irrationell i ordens vardagliga betydelse och konstruerade sin egen teori utifrån det. Därav följde att vi läsare uppfattade det som ganska hemkokt och otydligt. Sedan kan Regulus ändå haft saker han läst någon gång i bakhuvudet på något sätt som han inspirerades av. Men det framgick inte tydligt initialt vad det var och jag uppfattar inte att hans lanserade teori höll sig särskilt väl vid närmare granskning.

Tanken som slog mig redan i den andra tråden där det här kom upp, men som jag inte velat dra in för att röra till det än mer, kan ha varit att Regulus skulle kunnat ha förväxlat rationalism med rational choice. Här nämner han ju sen Rawls vilket skulle kunna tyda på det. Rawls har en koppling till spelteori som många sen förväxlar rakt av med rational choice.

Men jag kan inte se rational choice eller ens spelteori som ”motpoler” till postmodernism på det sätt som en sån som t.ex Regulus i så fall skulle kunna vilja göra gällande. Teorier och metoder existerar ofta parallellt utan att det direkt står någon sådan strid mellan dem, snarare är det väl så att de bittraste striderna egentligen står inom paradigmen. Men det här är ändå inte direkt jämförbart med politiska partier som på blodigt allvar strider om makt och väljare. Däremot kan man ju ha en spelteoretisk approach till förhandlingar mellan politiska partier, men då får man allt ta och släppa postmodernismen, det blir kanske svårt om man som t.ex Regulus bestämt sig väldigt definitivt för att begreppet nu har sin absolut givna plats i diskussionen.

Sedan tror jag också att Regulus kanske förväxlade postmodernism med postmodernitet. Det är faktiskt också två olika saker men båda begreppen är lika svåra att ta sig an, lika svårdefinierbara.

Det som irriterar er postmodernister, både de rödgröna och de bruna, är förstås att någon påpekar att det finns ett alternativ till postmodernismen, och att detta alternativ har ett namn. Den filosofiska grundvalen för er politik ska tas för given av alla och får inte ifrågasättas.

Den här diskussionen har gjort mig än mer övertygad om att de filosofiska skillnaderna idag är viktigare inom politiken än den traditionella höger-vänsterskalan.

Jag väljer ett rational choice eller spelteoretiskt approach alla dagar i veckan framför ett postmodernt, men kanske får man ännu roligare med decision theory, det är väl lite mera hard core och man slipper garanterat partipolitiskt tjafs och block-trams?

Det verkar troligt. Först var jag inne på att det var "pragmatism" han var ute efter att snylta på, i meningen evidensbaserad sakpolitik som inte låter sig styras av dogmatism. Det blir ju tokigt att ställa som motsats till "postmodernism" eftersom sista ordet väl är Rortys neopragmatism, som i allra högsta grad är relativistisk.

Att som positiv konnotation om "epistemolgiskvetenskaplighet" använda sig av Popper för M, KD och delar av L blir ju hur skrattretande som helst. Särskilt som Regulus i en annan tråd skamlöst hängett sig åt historicism ("Ett nytt Srebrenica!!!") och påståendet att "islamofobi" är en "vetenskaplig" term. Trots att teorier om vad som är islamofobi/antisemitism/brunhöger/postmodernism inte går att falsifiera och därför saknar epistemologiskt värde enligt Poppers egna premisser.

Däremot fungerar det alldeles utmärkt att använda sig av Popper som negativ konnotation till Regulus som Open Society-liberal. Detta associerar säkert många till George Soros, som väl var bokstavlig Popper-elev och har döpt en aktivistisk stiftelse efter Poppers bok.

Det Popper-Soros-Regulus menar är att ett självutnämnt, icke-valt liberalt "vi" ska bestämma över definitioner och politik. "Demokrati" betyder i deras terminologi bokstavligt att folket INTE ska tillåtas bestämma i opposition till detta "vi". Det liberala vi:et definierar vad som ska tolereras och vad de själva definierar som "intolerant" som med alla medel får undertryckas.

Tråden har alltså snubblat in på en meningsfull konfliktlinje inom det "konservativa blocket", fastän det nog inte var det Regulus hoppades.

Det Open Society-liberala vi:et dikterade att Sverige skulle ha invandringen oavsett vad det svenska folket tyckte om saken. Det bestämde vem som inte skulle tillåtas opponera sig och vem som inte skulle tolereras i egenskap av "intolerant rasist/nazist/fascist/antisemit/iskamofob".

Vi kan kalla detta "kritisk rationalism" om man med det menar motsatsen till "postmodern neopragmatism". Ett absolutistiskt maktanspråk mot ett relativistiskt, alltså.

Men att som Regulus t ex kalla C under Annie Lööf något annat än Open Society-liberalt, blir svårförklarat. Att folket inte ska ha sista ordet, att "vi" bestämmer vad som är "intolerans" - är det inte kärnvärden för både Annie Lööf och Regulus?

Detta att egenmäktigt definiera kategorier och definitioner som postmodernism/islamofobi/brunhöger är alltså en del av Regulus politiska filosofi och inte bara ett tröttsamt trollbeteende. Jag vill minnas att diskussionen började med att du retade dig på HejaFinlands ytliga användning av "postmodernism" och att Regulus mansplainade att hon "saknade orden", men ville väl. Ur Regulus Open Society-liberala perspektiv är det nämligen han som bestämmer vad ord betyder och det passar honom att hon använder det på ett sätt som gynnar hans värdegrund.

Det är den typen av dominansbeteende SD har att tampas med i det "konservativa" blocket. Är de införstådda med att demokrati betyder att folkviljan ska undertryckas om den kommer i konflikt med en självutnämnd elit?

Och som vanligt är det ni som aldrig tänker rösta på högerblocket som oroar er för att de aldrig skall komma överens. Var finns ert intresse för vilken politik vänstern skall bedriva? Vilket Sverige får vi om Lööf och Dadgostar med vänner vinner valet? Privatiserade löntagarfonder? Statliga friskolor?

Du missförstod vad jag skrev. Med evidensbaserad sakpolitik menar jag att kritiska rationalister är mer intresserade av den objektiva verkligheten och hur vi ska förändra den. Postmodernister fokuserar mer på människornas normer och värderingar, och hur man ska ändra på dem. Med "bättre" människor ska man sedan per automatik få ett bättre samhälle, är det tänkt.

Det här är ingen slump, utan beror på filosofiska skillnader i hur man ser på verkligheten som jag försökte belysa.

En anledning till att jag är skeptisk till det postmodernistiska projektet är att jag tvivlar på att det går att ändra på människorna i den utsträckning som postmodernisterna hoppas, och att det är svårt att förutse vad som i så fall händer.

Ett exempel är identitetspolitiken. Den låter bra så länge syftet är att motverka diskriminering av minoriteter, men om majoriteten hakar på kan det sluta som i Nazityskland (och nej, det är inte historicism att varna för det).

Vad gäller ordet islamofobi så är det ju ett faktum att det används i vetenskapliga sammanhang. Jag har dock inte påstått att vår användning av det ena eller andra ordet påverkar verkligheten. Det är ju snarare en postmodernistisk uppfattning, där den konstruerade upplevda verkligheten färgas av vilka ord man använder.


Komiskt att du nu försöker koppla både Popper och mig till Soros. Jag förmodar att det är något antisemitiskt stuk på det, så jag påpekar än en gång att jag inte är jude.

Sant är att Soros hade Popper som lärare vid London School of Economics efter kriget. Men Soros tog senare avstånd från väsentliga delar av Poppers filosofi:

I discovered a flaw in the concept of open society. Popper was mainly concerned with the problems of understanding of reality. He put forward an epistemological rather than a political argument in favor of open society. He argued that “only democracy provides an institutional framework that permits reform without violence, and so the use of reason in politics matters.”

But his approach was based on a hidden assumption, namely, that the main purpose of thinking is to gain a better understanding of reality. And that was not necessarily the case. The manipulative function could take precedence over the cognitive function. Indeed, in a democracy, the primary objective of politicians is to get elected and stay in power.

This rather obvious insight raised some additional questions about the concept of open society. How could Popper take it for granted that free political discourse is aimed at understanding reality? And even more intriguingly, how could I, who gave the manipulative function pride of place in the concept of reflexivity, follow him so blindly?

https://www.ft.com/content/5714b216-bfea-11de-aed2-00144feab49a

För Soros är alltså politiken ett rent maktspel och manipulation är viktigare än kunskap. En ganska cynisk filosofi.


Din kritik förefaller något spretig. Jag har till skillnad från Annie Lööf och centern aldrig förespråkat oreglerad invandring. Tvärtom så stöder jag helhjärtat det utspel som de fyra blågula partierna just gjort om migrationen.

Av det faktum att jag kritiserar postmodernismens relativism följer inte heller att jag har några "absolutistiska maktanspråk" på vad man får tycka eller tänka. I så fall skulle jag inte öda tid på att debattera med folk som dig.


Du har även missförstått vad ordväxlingen om HejaFinland handlade om. Jag försvarade henne från ett påhopp som jag tyckte var osjyst. Vad gäller folkviljan, så hänvisar jag till citatet av Torgny Segerstedt i min signatur:

Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva.

Utan respekt för folkviljan dör demokratin.

Nå, min nyfikenhet inför vilken politik den rödgröna röran ämnar föra är ju till stor del redan stillad: de kör centerpartistisk politik. Giller jag det? Verkligen inte. Men särskilt spännande är det inte.

Högern som den ser ut nu är däremot oprövad. Därför är den också mer intressant att fundera kring.

Förhoppningsvis kan de ena sig i frågor där de tycker lika, i motsats till jökens förnedringsupplägg där var och en krävde sådant de visste att de andra skulle hata.

Du känner ett väldigt behov att tjata om att vara etnisk svensk. Vad spelar det för roll om man tror dig eller inte på den punkten, menar du?

Du har ställt upp en superfånig politisk dualism som jag kritiserar på två nivåer. Dels för att det är pinsamt enkelspårigt filosofiskt att låtsas som att "sökandet efter kunskap om verkligheten" är något som inte alla ideologier gör anspråk på. Om något är ju den enda filosofiska skolan som överlevde 1900-talet med hedern i behåll den pragmatiska traditionen, där synen på ett pluralistiskt och processinriktat sökande efter vad som fungerar politiskt, harmonierar väl med demokratiska värderingar, i princip både progressiva och konservativa.

Tanken är att om man bara håller öppet att vetenskapliga/politiska/moraliska sanningar är preliminära och kontinuerligt odgomatiskt prövas av praktikens utfall, så fungerar ett pluralistiskt samtal som en meritokrati eller fri marknad.

Detta utmynnade som sagt i Rortys och andras "neopragmatism", som ju är postmodernt relativistisk och inte godkänner premisser om universella sanningar som ni Open Society-liberaler håller er med.

Dels för att varken du själv eller någon politisk falang i något parti har något som helst fog för att genuint, icke-dogmatiskt "sanningssökande om verkligheten" är något ni bryr er om. Du har gång på gång kastat masken som med totalitära sanningsanspråk och odemokratisk impuls.

Det är ju bara att ta ditt anspråk på absolut tolkningsföreträde för ords betydelse. Antisemit, islamofob, postmodernism, brunhöger vet du att definiera och utdöma som epitet och vägrar besvara invändningar med annat än ytterligare proklamationer om vad som gäller.

Det finns inget samtal, ingen dialog, ingen möjlighet att överklaga till högre instans. Vilket alltså förenar dig med Popper. Den i korrekt mening rationalistiska premissen som han, du och Soros delar är att ert självutnämnda "vi" har rätten att ställa demokratin på undantag, vilket är precis vad som lett till bl a migrationen till Sverige. Poppers uppfattning om vad som var intolerans som inte skulle tolereras, kan inte prövas demokratiskt eftersom den står över demokratin vilken därför ska beskäras vid behov. Visst, försök övertyga "fascisterna/rasisterna/islamofoberna/antisemiterna" om att de har fel genom samtalsterapi och slå ned dem med antidemokratisk repression bara om de envisas med att ha en uppgift på tvärs med "Sanningen".

Men ifrågasätt aldrig er jävla rätt att definiera sanningar och "intolerans" och därmed släppa makten.

Så fort du inte kunde svara sakligt på frågor om dubbla måttstockar mellan svensk och judisk identitetspolitik kom antisemitanklagelserna och den politiska terror det innebär. När någon vilsen själ tar stöd av mina argument, kommer hoten om att associeras med "brunhögern", en kategori du placerat mig i. Mindre fientligt, men ännu mer töntigt övermaga är att hitta på att politikens skiljelinje är mellan dummisar (postmodernister) och smartisar ("kritiska rationalister"). Källa för allt detta: Du själv.

Poängen är alltså att detta ÄR konfliktlinjen i ett "konservativt" block. Fortsatt Popper-liberal hegemoni via doktrinära och uppifrånkommande dektret som står över folkviljan och inte kan förhandlas om, eller en underifrånkommande revolution av rådande maktordning där makten tas tillbaka av representanter för svenska folket.

Jag är säker på att HejaFinland är jättetacksam att skyddas av en Open Society-liberal som klappar henne på huvudet och mansplainar att hon "saknar orden", men vill väl.