Det konservativa blockets politik

Dina egna ord dömer dig. Till skillnad från dig behöver jag inte fabulera och extrapolera utan kan analysera det du faktiskt skriver och hur det inte stämmer överens med dina egna premisser.

Mitt projekt är en balanserande svensk identitetspolitiks normalisering, i meningen att svensk folkrätt och tribalism beskrivs på lika, universella villkor med annan partikularistisk identitetspolitik och nationalism. Detta eftersom varje empiri visar att andra ingrupper agerar så i mångkulturella sammanhang och om svenskt kollektiv inte gör det, drabbas svenska individer.

Ett konkret exempel som mycket väl kan bli en stridslinje inom ett "konservativt" block är den om etniskt hat mot svenskar. Som läget är nu är detta inget som får utrymme i media, debatt eller politik. Däremot får etniskt hat mot judar MYCKET stort utrymme - vilket leder till att resurser fokuseras på en sak och samtidigt riktas bort från ett annat område.

Varför ser verkligheten ut så? Alltså i den vetenskapligt verifierbara meningen att det går att mäta och räkna antalet judiskt identitetspolitiska partsinlagor och resulterande lagar och skattekronor och jämföra med antalet texter på ledarsidor om det etnisk motiverade hatet mot svenskar och anslagna resurser.

Varför ska svenska barn förnedringsrånas med etniska motivationer utan att en spade ska kallas en spade, men judisk utsatthet leda till specifika åtgärder och solidaritetsförklaringar? Varför problematiseras inte att blont hår och vit hud blir en trigger för hat på grund av stereotypisering av vita människor som historiska förövare i populärkultur och skolundervisning, medan skräcken att stereotypiserande av muslimer ska skada den muslimska individen?

Det är alltså projektet: Att förankra svensk identitetspolitik och utsatthet för andras ressentiment och stereotypisering, i exempel på hur annan identitetspolitik förekommer och hur andras fördomar och kollektivisering av svenskar kan ta sig uttryck. Inte begränsat till judar, men löpande proportionellt och kumulativt till hur verkligheten och debatten visar sig.

Då visar det sig att Open Society-liberalen Regulus ser själva det induktiva exemplifierandet av judisk identitetspolitik och dubbla måttstockar för svensk identitetspolitik som problematiskt och antisemitiskt! Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer med svepande generaliseringar eller stereotypiseringar, utan staplar komparativa mätpunkter på synliggörande/osynliggörande, partiskhet/krav på opartiskhet på varandra. Istället för att besvara vad jag säger, är det väsentliga att jag påpekar och hävdar något som går mot en universell och evigt given premiss om att aldrig kritisera judar i något sammanhang utan att löpa risken att kallas antisemit.

Du anser t ex att det är en konspirationsteori att judisk identitetspolitik påverkar amerikansk utrikespolitik och agerar själv fotsoldat mot sanningssökandet genom att antisemitstämpla, precis som Israels ambassadör som kallade Anna Lindh antisemit. Alternativt anser du med honom att det bara är tillåtet för judar själva att kritisera Israel, men haram för icke-judar.

Detta får som sagt konsekvenser. Att det i USA beskrivs som en antisemitisk trope att lobbyister för Israel köper amerikanska politikers stöd med pengar de ger till amerikanska politiker, leder i förlängningen till att palestinska barn dör I Gaza. Om den israeliska lobbyn kritiserades, alternativt att det funnits en resursstark palestinsk lobby med balanserande inflytande i media och över sociala plattformar, hade USA:s politik sett annorlunda ut.

Du fallerar alltså på två nivåer. För det första existerar det inget ensidigt liberalt sökande efter sanning, för det andra är det inte vad du pysslar med. Du är 100% relativist och propagandist för en a priori-premiss om vad som är rätt och det går inte att resonera med dig. Du är här för att diktera, inte diskutera.


En person som kletar "brunhöger" och andra epitet, kanske ska tala med små bokstäver om vad som är missledande.

Soros var en elev till Popper och för det kanske mest centrala arvet vidare: En självutnämnd, bokstavligt antidemokratisk klick tar sig rätten att definiera vad som är "intolerans" som inte ska tolereras. Denna Sanning om vad som är "rasism", "öppet samhälle", "fri media", "antisemitism", "islamofobi", "patologi" finns ingen möjlighet att överklaga i högre instans, för den högre instansen saknas.

Migrationen var det t ex bara rasister som motsatte sig och rasister ska inte få bestämma över ett öppet samhälle. QED.

Samma metod och attityd exemplifierar du ju här, varför det är korrekt att kalla dig en Open Society-liberal.

Nej, kanske inte, men generaldirektören var alltså under press från regeringen att få detta gjort snarast möjligt. Det var dessutom ett amerikanskt företag som man anlitade (IBM) och svenska myndigheter och politiker var länge blinda för säkerhetsläckor i den riktningen. Det är först ganska nyligen som man börjat uppmärksamma att det kanske inte är så smart att lägga upp känsliga data på amerikanska molnservrar.


Om en domare inte dömer enlig lagen finns det ju goda möjligheter för åklagaren att få domen ändrad i hovrätten. Åklagare som inte begär utvisning av utländska brottslingar var möjligen ett problem tidigare, men min uppfattning är att det är mindre vanligt idag. När så sker beror det dessutom ofta på att det finns lagskrivningar eller prejudikat som förhindrar utvisning. Åklagare ska ju inte begära sådant som de vet att domstolen inte går med på.

Vad gäller tjänstemännen på UD så var det precis samma problem när den första regeringen Fälldin tog över efter en generation av S-styre. Nu är det ju dessutom inte aktuellt att SD skulle sitta i någon regering, och när eller om tiden är mogen för det kommer det nog inte längre att vara något problem.


Sedan din tid har det ju framför allt skett en dramatisk byråkratisering av hela den offentliga sektorn, som tränger ut det produktiva arbetet. Situationen påminner om det sena Bysans under Palaeologerna. Allt mer av arbetstiden går åt till budgetuppföljningar, självvärderingar, interna rapporter och utvecklingsplaner.

Dessutom finns det nu en skog av tillsynsmyndigheter som har till uppgift att granska att de riktiga myndigheterna sköter sina jobb. Den här tillsynen är ofta helt meningslös och ritualistisk, men Gud nåde den byråkrat som inte följer ritualerna.

Till detta kommer att verksledningar, förvaltningar och myndigheternas styrelser blivit alltmer aktivistiska och hittar på underliga projekt som folk ska ägna sig åt, som att räkna glödlampor på kontoren.


Ännu ett exempel på byråkratisk centralstyrning av sovjetisk modell. Tanken var ju att myndigheterna skulle skriva sina egna planer för jämställdhetsintegrering, men sedan gav regeringen i uppdrag till Jämställdhetsmyndigheten att "hjälpa" andra myndigheter med detta, i realiteten diktera hur planerna skulle se ut.


Jag är inte så säker på det. Det finns fortfarande många duktiga tjänstemän som mycket hellre skulle ägna sig åt produktivt arbete i stället för byråkratiska ritualer.

Problemet ligger knappast på åklagarsidan eftersom den mest nitiske åklagaren som får gehör för sina krav sätter standarden för vad andra åklagare måste kräva. Däremot pågår en praxisförskjutning där människorättsaktivistiska domar flyttar ribban över tid även utan lagändringar.

1990 fick det s.k. Lindomefallet stor uppmärksamhet då två inbrottstjuvar friades för mord på husägaren efter att ha skyllt på varandra. Utfallet beskrevs som en åklagarmiss där tjuvarna åtminstone skulle dömts för medhjälp till mord om bara åklagaren formulerat åtalet bättre. Trettio år senare är det praxis att gängkriminella skjuter sina offer i samförstånd och går fria eftersom åklagaren inte kan bevisa vem som höll i vapnet. Vilken lagändring förklarar denna förskjutning?

Första gången en invandrare fick åldersrabatt efter att ha vägrat styrka sin identitet så väckte det också stor uppmärksamhet. Oskuldspresumtionen gäller ju bara skuldfrågan och den som inte nöjer sig med normalstraffet skall visa sin rätt till straffrabatt (då rabatt är undantag). Idag gäller det omvända då straffrabatt blivit normalfallet och åklagaren skall bevisa varför straffrabatter inte skall gälla. Vilken lagändring förklarar denna förskjutning?

Utvisningsfrågan är nog svårare att påvisa någon glidning i då lagstiftningen inte varit den samma över tid.

Däremot kan politikerna naturligtvis inte skylla på domstolarna. De kan ju ändra lagar och förordningar om de inte är nöjda med hur domstolarna dömer.

Det tillsattes ju en offentlig utredning efter Lindomefallet som skulle se över lagstiftningen. Utredningen kom fram till att det skulle ha blivit friande domar i de flesta andra rättsstater, och att problemet inte var lagstiftningen utan brister i förundersökningen:

Vi har funnit att det främst är de rutiner som gäller för förundersökningen som är av betydelse när det gäller att undvika att nya Lindomesituationer uppkommer. Vår bedömning är att om de olika åtgärder som har föreslagits av Riksåklagarens arbetsgrupp vidtas så är mycket vunnet.

Men även om detta sker kan vi för framtiden inte helt gardera oss mot att nya Lindomefall inträffar. Vi har därför övervägt om det är möjligt att genom förändringar av de straffrättsliga eller straffprocessuella reglerna ytterligare bidra till att motverka uppkomsten av sådana situationer. Slutsatsen blir dock att det nuvarande regelsystemet i mycket stor utsträckning uppfyller de krav som man bör och måste ställa på straffrättsliga och straffprocessuella regler i en rättsstat. Vi har därvid inte kunnat ställa oss bakom de tankar som förts fram i debatten kring Lindomefallet om att man skulle kunna införa något sorts kollektivt ansvar, att man skulle kunna döma även för efterföljande medhjälp eller att man skulle införa någon form av felony murder-regel i svensk rätt.

https://lagen.nu/sou/1996:185

Jag tycker iofs att det var modigt att stå emot kraven på kollektivt ansvar för mord eller regler som i USA där den som kör flyktbilen också döms för mord om någon skjuts inne på banken. I en rättsstat måste det finnas en tydlig koppling mellan brottsliga handlingar och straffansvaret för dessa.

Om de ändringar i rutinerna för förundersökningar som gjordes efter Lindome inte fungerat kan det förstås finnas anledning att se över problematiken igen. Men vi kan inte döma folk för handlingar som de inte begått.


Nu håller ju åldersrabatterna på att avvecklas (utom för minderåriga) så frågan kanske löser sig den vägen. Men visst är det orimligt att personer som vägrar att styrka sin identitet och inte heller går med på medicinska ålderstester får särbehandling i olika sammanhang. Den som vill utnyttja en förmån som är kopplad till åldern borde vara skyldig att så gott det går medverka till att styrka sin uppgivna ålder.


Det håller jag med om. Ska bli intressant att se om en eventuell borgerlig regering tar tag i dessa frågor efter valet.

Nej, man har inte kollektiv bestraffning i jämförbara länder. Däremot ställs ofta krav på att man agerar som om man vore oskyldig. Har flera personer dragit ned en annan person i en källare där personen togs av daga så borde de som hade tänkt sig något annat ringa efter ambulans eller på annat vis manifestera sin oskuld. Inte gå därifrån skrattande som bästa vänner eller hjälpas åt att stycka kroppen, vilket förekommer i nutida fall.

Tyvärr tror jag det är ganska trögt att ändra rådande praxis. Varje förslag till ändring torde mötas av en massiv kritik från lagråd, advokater och domare. Förmodligen politiskt bekvämast att undvika sådana strider.

Min kritik mot rättssystemet gäller främst oförmågan att lagföra personer som man rent vetenskapligt kan fastställa som sannolikt skyldiga, men som ändå frias i svenska domstolar. Exempelvis kan polisen använda bayesiansk inferens för att ringa in gärningsmän, medan processordningen förbjuder att samma logik används i domstolar. Vi får då situationer där polisen vet vem som har begått brottet men där gärningsmännen ändå inte kan lagföras. Vi kan ta "gryningspyromanen" Ulf Borgström som exempel. Genom att Borgström var på plats vid ett stort antal oberoende bränder så kunde polisen rent statistiskt fastställa att det måste vara han som anlade dem, vilket räckte för fällande domar i tingsrätten, medan hovrätten friade då det ansågs processtekniskt fel att väga samman bevis från olika bränder.

Jag vill ha ett samhälle med så få lagar och så lite övervakning som möjligt, men att de lagar som ändå måste finnas upprätthålls av ett effektivt fungerande rättsväsende. Istället ser vi en samhällsutveckling där mer och mer görs olagligt, där myndigheterna utför mer och mer integritetskränkande övervakning, men där allt fler grova brott begås helt utan konsekvenser.

Krävs det kamerabilder för att kunna fälla en mördare så kommer hela samhället att kameraövervakas. En deprimerande utveckling där jag inte ser ljuset i tunneln.

Att döma alla inblandade för medhjälp till mord har ju fungerat i liknande fall. Problemet i Lindome var att åklagaren inte garderade sig med det alternativet.


Gryningspyromanen var ju ett extremt exempel där man med till visshet gränsande sannolikhet kunde peka ut honom som skyldig. Men generellt tror jag det vore farligt att släppa kravet på övertygande bevisning i varje enskilt fall. Hur försvarar man sig mot en anklagelse för att statistiskt ha begått åtminstone vissa av en lång rad brott, oklart vilka? Eventuella alibin blir då inte mycket värda.

Sannolikhetsresonemang öppnar också dörren för andra tveksamma tillämpningar, som att bura in folk som sannolikt kommer att begå brott. Borgström, som just släppts ur fängelse, vore i så fall en möjlig kandidat för preventivt fängelse.

Nästa steg vore att preventivt låsa in folk som bär på genetiska markörer som är kopplade till ökad risk för våldsbrott. Eller personer med sociala problem kopplade till brottsliget, som missbrukare.

Släpper man kravet på övertygande bevisning i det enskilda fallet är vi inne på ett sluttande plan, och jag tror inte att vi vill gå den vägen.


Jag delar din oro för övervakningssamhället. Vissa länder har ju redan gått mycket långt på den vägen, som UK. Jag undrar om det finns någon studie av hur britternas mentala hälsa påverkas av att vara övervakade dygnet runt?

Lindomefallet var för trettio år sedan och väckte uppmärksamhet därför att det var ett nytt fenomen. Idag är det snarare normalfallet med friande domar där de tillalade skyller på varandra. Genom att i samförstånd planera gärningen så att det i efterhand inte går att fastställa vem som gjort vad så går alla fria. Det hade inte behövt vara så om man ställt högre krav för att någon skall betraktas som oskyldig, t.ex. att medverka till utredningen genom att inte ljuga och ändra sin version i olika förhör.

Oskuldspresumtionen har i ett historiskt perspektiv inte inneburit en frihet från att förklara sig om man påträffas på brottsplatsen med en rykande pistol. Idag ligger det på åklagaren att bevisa att gärningsmannen hade avsikt att döda när han tryckte på avtryckaren.

Hur försvarar man sig mot anonyma vittnen som föreslås? Hur försvarar man sig mot avkrypterade chatmeddelanden vars ursprung inte går att spåra? Har vi dåligt fungerande processer så kompenseras det genom att vi sänker ribban istället för att förbättra processerna.

Även om Borgström är ett extremt fall så går mönstret igen då flertalet grova brott begås av återfallsförbrytare. Samma personer återkommer i mordutredning efter mordutredning. De frias I varje enskilt fall därför att det alltid fanns någon osannolik förklaring till att de dök upp på mordplatsen med ett laddat vapen, men ser vi till helheten så vet vi att de inte är oskyldiga.

Processen idag är att man bedömer varje bevis var för sig utan att se till helheten. Hur skulle det kunna ge större träffsäkerhet än om man gjorde en helhetsbedömning utifrån matematiskt korrekta metoder?

Normalfallet (i en välfungerande rättsstat) är att man inte släpper ut någon som Borgström, i synnerhet inte när han själv säger att han skall begå nya brott. Förr hade han internerats, men nu har vi avskaffat den möjligheten. Hur skall samhället kunna göra anspråk på våldsmonopol utan att hålla kända våldsbrottslingar inlåsta? Är det mer synd om Borgström än om de som riskerar att brännas inne?

Att inte låsa in folk innan de börjat begå brott är en rättsprincip som vi inte bör avskaffa. Den frågan ser jag som helt fristående från hur domstolar utreder brott som faktiskt begåtts.

Alternativet är att oskyldiga blir dömda och skyldiga går fria.

Jämför fallet Lambertz där han blir häktad på ett tvivelaktigt utpekande därför att domstolen inte får väga in det osannolika i att kvinnan anmält flera olika män för samma sak. Hade åklagaren resonerat som domstolar skall göra så hade väl Lambertz fortfarande suttit häktad, men till skillnad från domstolen så kan åklagaren se till helheten.