Tjafs om spädbarn

Jag tror också det! Nej det är inte kul alls. Tack ändå pyramida för att du läste och tog din tid att skriva något vettigt ändå. Det uppskattar jag!

Saker kan inte bli bättre förens det kommer upp till ytan. Annars vet man ju inte vad man måste arbeta på.

Om man hatar någon i det tysta så växer det inom en som en giftsvamp. Och tillslut har man blivit så giftig att förhållandet blir giftigt.

Jag kan garantera dig att ni har energiproblem. Ni har några olösta situationer som ligger o ruttnar ( det har nästan alla ) och trots att ni älskar varandra och vill varandra väl ( förhoppningsvis ) så trasslar sig era energier och det blir bara tjafs. Hon tycker säkert inte du lyssnar. Och du tycker hon gnäller. Klassikern.

Men vad och hur man kan lösa detta bra. Är nog den lättaste vägen via parterapi. Se det som personlig träning för förhållanden. Låt någon kunnig vägleda er.

1), man får välja sina strider. Allt är inte värt att bråka om. Ofta vill kvinnor bara ha någon som hummar med, inte kommer med lösningsförslag eller argumenterar. Lite får man svälja stoltheten, men givetvis inte alltid. Vissa saker är värda att strida för.

2), passiv aggressivitet är vanligt förekommande, särskilt bland kvinnor. Gör dig inte skyldig till det också. När hon himlar med ögonen så kan du påpeka att det sårar dig när du försöker hjälpa till. Oftast bättre att säga hur du känner, men tänk på 1).

Ta upp det när ni båda inte är i affekt?

En nybliven mamma känner i hela kroppen när barnet skriker och jag förstår om hon inte står ut. Av barnskrik rinner mjölken till och en beredskap att ta hand om. Kan du se det som att hon faktiskt vet bättre eftersom hon står närmare ert barn?

Å andra sidan. Himla med ögonen är inget bra beteende av henne. Kom överens om vad ni var och en behöver, ex.vis att du inte vill att hon behandlar dig föraktfullt. En plan hur ni ska hantera när barnet skriker o.s.v. Ta ett område i taget, annars blir det för mycket.

Krama om din käresta, visa att du bryr dig om henne, då mjuknar hon säkert. Var rädda om varandra, det är omvälvande att bli föräldrar.

Okej, jag förstår. Men du: Vad skulle du säga är orsaken till era bråk? Är det att hon inte vill att du får göra på ditt sätt (hon har kontrollbehov), eller är det att du irriteras över hennes sätt (du kan inte reda ut din konflikt med henne)? Eller är det att ni pratar förbi varandra (ni har inget intresse av lösa situationen, utan vill bara att den andre ska ge med sig?)

Hur tror du att ni bättre skulle kunna mötas?

Jag hade rekommenderat att du antingen får lite egentid med ert barn och/eller att du låter mamman hantera spädbarnet när ni alla 3 är tillsammans nu i början. Då kan du bygga upp självförtroende när du är ensam med barnet istället för under mammans lupp.


Pappor är naturligtvis viktiga. Dock inte för spädbarn, mer än som försörjning och stöd till mamman.

Så det är bara att svälja stoltheten och inte peta för mycket där du inte behövs. Din tid kommer när barnet är lite äldre.

Första 5 åren upplevde jag som tuffa.
Lite sömn, mycket skrik, lite sex och kärlek osv.

Men upplever att man ändrar sig som människa med tiden.

Det som du nu tycker känns skitjobbigt att svälja (stolthet) kan mycket väl gå fint om några år.

Min långsinthet som jag burit på hela livet är helt borta nu.

Bit ihop, manna upp dig. Ta ditt ansvar. Ditt liv har nu en mening som är större än dig själv.

Det blir annorlunda med tiden.

Ja, du har blivit nedbruten genom underkastelse och i förlängningen blivit mer beta samt agreeable.

Det är dock inget att skämmas för. Så ser verkligheten ut för säkert 80-90% av män i långa relationer. Det är en ytterst liten % män som är genuina alfahanar som gör och säger vad de vill.

Med det sagt så ska man givetvis inte hålla på att leka alfa när det gäller omhändertagande av ett spädbarn. Låt kvinnan axla sin biologiska roll till fullo, så får man själv spela lite andrafiol i början.

Man ska dock inte ska låta dåligt beteende gå unchecked från sin kvinna, någonsin, men man kan ha lite mer överseende när hon precis fött ens barn av förklarliga skäl.

Har inte läst alla inlägg men det är väldigt vanligt problem bland nyblivna föräldrar. Vi har också haft det jobbigt när barnen varit spädbarn. Mamman har dessutom massa hormoner i kroppen som hon inte är van vid och är extra känslig och mottaglig för kritik. Jag själv gick i taket ett otal gånger för att jag inte tyckte att pappan förstod mig.
Vi gick på en förberedande föreläsning med en representant från familjerådgivningen inför att bli föräldrar och han sa att det är tyvärr så att de flesta söker hjälp för sent och att det är viktigt att våga höra av sig så snart det börjar knaka i fogarna.
Vi träffade en familjerådgivare när vår förstfödde var 4 månader och fick helt en annan förståelse för varandra och våra skillnader pga hur vi själva vuxit upp. När nästfödda sedan var runt halvåret kom tjafset tillbaka och vi besökte dem igen.
Så se vad din kommun erbjuder, tror det kostar runt 300kr per samtal och jag hade gladeligen betalat det tiodubbla om jag vetat vilken skillnad det skulle bli hemma.
Boka tid direkt, jag håller på er!

Jobbigt läge. Det här med hur barn ska skötas tenderar att bli en stor grej för många, mycket för att man inte pratar om det innan. Många par får barn ihop och står sedan där och fattar ingenting för att den ena föräldern tänker att samsovning är bäst och den andra tycker att barnet ska ligga i egen säng från första start.

Du skriver också att ert förhållande inte var helt friktionsfritt innan barn heller och det ska gudarna veta att ett spädbarn + sömnbrist INTE är ett bra sätt att läka en redan skör relation.

Jag har själv fött tre barn och kan ge mitt perspektiv på den första tiden efter förlossningen (speciellt om det är första barnet): som mamma har man en miljon hormoner i kroppen som försöker landa. Det är vissa hormoner som ska försvinna (de som fanns i kroppen medan man var gravid), det är andra hormoner som ska se till att man producerar mat till barnet. Man har ont, både i underlivet och i brösten.
Man är osäker på sin egen roll som mamma och man brottas ständigt med känslor av tillkortakommanden och skuldkänslor (’skrek hon för länge nu?’ ’tänk om hon bara kunde sova någon gång!’ ’Varför funkar inte det här, det funkade ju igår?’)

De första tre månaderna efter förlossning kallas ibland för den fjärde trimestern just för att barnet är så otroligt beroende av sina föräldrar och för att mamman ska landa i den hormonstorm som rasar i hennes kropp.

Ge det tid, men prata också med henne (när ni inte är i affekt) och förklara att du älskar henne och barnet och att du vill att ni ska vara ett team.

Du får gå en pappakurs så du lär dig grunderna

Njae, kan absolut hålla med om agreable men inte nödvändigtvis beta.

Som familjefar axlar man en annan roll än krogkung. Jag känner till beta män i min omkrets, där frun bestämmer allt.

Men jag hävdar att en alfa/krogkung som blir familjefar kan vara minst lika alfa men fokus är inte längre förhållande kvinna/man utan familj.

Jag förväntas i alla ögonblick veta vad vi ska göra i alla situationer. När det gäller barn, bil, hus, skola osv.

Det är ett ganska stort ansvar och kräver en beslutsamhet som att leka kung på krogen inte kommer i närheten av.

Det är många ”alfa” hannar ute i världen som klarar av att knulla fram ett barn men som inte är alfa nog att ta ansvar för en familj.