Tjafs om spädbarn

Har nyligen fått barn med min tjej. Barnet är cirka 2 månader och det är tjafs var och varannan dag. Om allt från hur man ska trösta barnet till hushållssysslor. Förhållandet var inte felfritt innan heller men sedan barnet kom har vi tjafsat nästan varje dag.

Jag älskar henne massvis men ibland vill jag fanimej klippa till henne, även om det aldrig kommer hända. Hur länge ska det här tjafset pågå? Funderar fan på att dra ifrån henne snart men då missar jag ju halva mitt barns liv och det vill jag ju inte.

Mellan tjafsen har vi det väldigt bra och jag trivs att leva med henne i övrigt. Gissar på att detta är vanligt för småbarnsföräldrar men hur länge ska det pågå?

Idéer någon?

Någon som har egna erfarenheter att dela med sig utav?

Tjafs som blev till bråk som blev till krig. Separation när barnet blev 5 år.
Mitt tips är att hälften av alla tjafs kan avbrytas om en av parterna struntar i det. Baby och sömnbrist beror mycket på.

Alltså bara svälja sin stolthet och låta henne få precis som hon vill.

Det bästa är väl att snacka om det som är tjafs. Alltså säga:

"Älskling, jag känner att våra bråk bryter isär oss. Vad är din bild av det hela? Kan vi tala om att vi hjälps åt men också att vi kan göra på olika vis? Att du kan trösta på ditt sätt, jag på mitt, för vi vill ju nå samma mål. Men vi behöver inte göra på samma sätt? Har du lust att försöka med det ett tag för jag blir så ledsen om vårt kärleksbarn skulle bryta isär oss."

Är det stolthet ni bråkar om? Eller är rent praktiska saker? En relation med ständig maktkamp brukar inte hålla.

Svälja sin stolthet? Låta henne få som hon vill? Är du 12?

Din flickvän har alltså två bebisar att ta hand om :-(

Det är väl framförallt hennes kontrollbehov och att jag inte får göra på mitt vis och vad jag tror är bäst. Allt ska vara som hon tycker. Men mellan tjafsen är hon resonabel och vi förstår varandra faktiskt väldigt bra. Om barnet börjar skrika och jag inte lyckas tysta inom några minuter kommer hon och säger vad jag ska göra. Jag får liksom inte en chans att göra på mitt vis innan hon lägger sig i. Sen himlar hon med ögonen osv när jag ger förslag till henne. Känner mig så himla förminskad.

Vi har pratat om det flera gånger och allt är bra mellan bråken. Läs mitt svar till pyramida

Nästan alla par borde gå på parterapi. Människor lägger ner fruktansvärt mycket tid på träning och hobbies. Men när det kommer till förhållanden så skall dom bara magiskt fungera, utan att man faktiskt gör en ansträngning.

På parterapi får ni båda prata om vad ni upplever är problemet. Med en tredje oberoende part som sedan ger er en överblick på eran situation.

Nästan så att alla par borde göra det 1 gång i månaden. Som massage

Edit: läs också män är från mars och kvinnor är från Venus. En fantastisk bok om du inte redan läst den. Öppnade mina ögon något ofantligt när jag tänkte att alla tjejer är helt galna. Nu har jag en större förståelse för hur dom uppfattar olika

Är absolut något vi skulle kunna pröva. Det är inte så då att allt kommer upp till ytan och sen är det ännu värre när man sen kommer hem?

Gissar att det där är fruktansvärt vanligt hos många mammor första åren. Din situation är inte rolig och jag tror inte att hon förstår hur du känner det. Jag har ingen bra lösning på det.

Tack för din kommentar. Den var till stor hjälp.