Jag har PTSD - fråga vad du vill!

Skam och skuld är tveklöst det värsta. Du behöver möta dem. Möta den du var. Omfamna henne.

PTSD är inte en neuropsykiatrisk diagnos. NPF är medfött, medan PTSD är mer av en felkalibrerad sorgeprocess där man inte kan gå vidare från händelsen även 6 månader till ett år efter det inträffat. Det är då man börjar kalla händelsen för ett trauma. PTSD går att bota, en NPF-diagnos kan du bara lindra.

Man gör en screening först där man får fastställa hur ofta man upplever symptom, och sen gör man en mer detaljerad skattning med fler och mer ingående frågor. Man ska ha över en viss poäng för att få diagnosen, men om behandlaren anser att det finns anledning att genomgå behandling även om man ligger på gränsen så kan man erbjudas det ändå. Behandlingen är alltid kort och intensiv och hjälper ca 80% av patienterna om jag minns rätt.

Vad tänker och känner du inför behandling med olika psykofarmaka? Känns det motbjudande, självklart, onödigt, nödvändigt?
Träffar du andra med samma diagnos, och känner du i så fall att det är till hjälp? Hur öppen inför nya mänskor är du med din diagnos?

Jag har testat SSRI och SNRI mot depression, samt vid behovs-lugnande i mycket låg dos. Jag gillade SSRI under det första året jag tog det, men sen falnade effekten oavsett om vi justerade dosen och jag upplevde inte samma positiva effekt av SNRI. Jag har inget mot medicinering i sak men jag tycker det är skevt att man ofta får medicin först och sen kan behöva vänta år på att behandla sin underliggande problematik. Jag undviker psykofarmaka idag eftersom jag anser mig kunna hantera mina symptom tillräckligt väl ändå, men har övervägt att börja igen under riktigt hårda perioder då jag fruktat för mitt liv.

Jag träffar inte andra med diagnosen PTSD men umgås en del med folk som har återkommande depressioner eller som självskadar. Jag tycker det är skönt att prata med dem för att jag kan lita på att de känner igen sig i en del av mina upplevelser utan att jag ska behöva förmildra eller bädda in mina känslor för att skydda dem.

Är olika öppen för olika personer. Min senaste nya vänskap har jag varit öppen med det sen vi träffades och han kan idag hjälpa mig med exponeringsövningar och vara en fantastisk stöttepelare. Jag har informerat min nya chef och utvalda kollegor även om de inte vet vad min diagnos beror på. Jag försöker att svara ärligt när folk visar intresse för mitt liv, men jag går sällan rakt på "jag har PTSD", utan känner av vattnet lite genom att säga typ "det är mycket med det personliga nu" eller något för att lägga mig på en relationsnivå alla är bekväma med. Ställer någon en följdfråga så besvarar jag den

Folk jag känt längre är jag mer restriktiv med för att det känns som att mer står på spel i relationen, och mina föräldrar vet ingenting.

Tack för ditt svar!
Anledningen till att jag undrar är för att jag finner det intressant med hur människors psykiska ohälsa formar dom sexuellt.
Tjejer som är undergivna och gillar hårda tag är helt klart min grej i sängen, men tyvärr inte i vardagen då dom oftast är fruktansvärda att leva med.
Hur är du att leva med? Står killar ut med dig i längden?

Tack för bra svar. Det mesta låter vettigt. Låter som du har en hyfsat bra miljö omkring dig i livet just nu. Ingen aning om hur din relation till din föräldrar ser eller sett ut, så kan inte säga något om det.

haha! Ja alltså det finns ju väldigt mycket lidande i BDSM-communityt och det är inte helt ovanligt som jag förstått det att man utvecklar diagnosen sexualmasochism som resultat av sexuella övergrepp; som ett försök att ta kontroll över det som skadat en. I de fallen förstår jag att man blir svår att leva med eftersom det ligger psykisk ohälsa i bakgrunden, och det är aldrig enkelt att leva med. Ska inte bli off-topic och har ju ingen insyn i ditt sexuella liv men att vara ugis och inte uppleva att man får kärleken och omhändertagandet man behöver kan resultera i en djup stress som går ut över relationen. Blir ju därför kommunikationen är så viktig, och den kämpar jag personligen med. Min sexualitet är dock äldre än mina övergreppstrauman så jag tror inte att de är relaterade på så sätt.

Jag är ganska ung men har haft två långa relationer; en på strax under 6 år och en på ca 3 år. Den första bröt jag då han utsatte mig för upprepade övergrepp, och den andre var ett gemensamt uppbrott där vi tröttnade på varandra. Efter det har jag inte haft någon större lycka av dejtande och har samlat på mig en del hjärtesorg. Det är nog svårt att som frisk själv leva med någon som har en allvarlig psykisk diagnos. Å andra sidan har jag nog träffat fler as än de flesta så det är lite svårt för mig att avgöra om killar i allmänhet kan stå ut med mig eller inte. Har fler vänner jag haft kvar i över 10 år så helt orimlig relationsmässigt kan jag inte vara, även om en vänskapsrelation såklart är annorlunda från en romantisk eller sexuell relation.

Jag har inga frågor men ville bara skriva att jag stöttar och förstår dig.
Själv har jag levt med c-PTSD (complex ptsd) i 5-6 år som börjat bli bättre senaste året.
Har inte gått någon prolonged exposure eller annan specifik ptsd-behandling men gått mycket i terapi och käkar SSRI & ångestdämpande.

Tack! Du jobbar med det ändå och det betyder att det kommer kännas bättre.

Ja, när livet slutade fungera (ingen sömn, klarade inte av jobb, sambo i panik) så fick man helt enkelt ta tag i det.

Vad har du för ambitioner i livet?
Har din behandling och acceptans mot di själv gjort dig mer klartänkt?

OT: Det är fint att du är tydlig och rak mot dig själv, vårda den relationen.

I och med behandlingen är många saker annorlunda. Förr tänkte jag att jag ville ha barn, och det är jag inte lika säker på nu t.ex. Min prio ett just nu är att kunna ta hand om mig själv, mitt jobb och mitt hem, samt att vårda mina relationer. Steget efter det skulle vara att hitta en livspartner, men det känns långt bort och ganska hopplöst. Utanför det vill jag ut ur min hyresrätt och in i bostadsrätt, fokusera på att göra saker jag mår bra av och jobba på min självständighet.

Behandlingen rätar ut en del saker. Innan har jag haft enklare att älta negativa minnen och snabbt gått in i negativa tankespiraler. Jag har börjat få perspektiv på händelserna som lett till diagnosen och är bättre på att vara medkännande med mig själv. En del av skammen är borta och det gör att det är enklare att tänka rationellt och hålla känslorna i schack.