Barn, familj, arbete och livet... Vilka är dina största utmaningar?

Varför skaffa barn om du inte vill umgås med dem? Ursäkta oförskämd fråga, men det är ju vad du skriver.

Huset, tomten och bilar kräver tid och underhåll absolut, men på dig låter det ju som att en stor procent av dessa projekt hamnar i kategorin "vore bra att göra någon gång", inte "måste göras annars är det katastrof"?

Så i valet mellan säg... gå till en lekpark med dina barn och rensa i garaget, blir valet alltid det senare?

Cats in the cradle-vibbar på ditt inlägg. Det låter som problemet sitter hos dig, inte i att det är så sjukt mycket att göra kring huset och bilar. Kanske bör du gå och prata med någon?

Absolut, väldigt mycket av sakerna är i kategorin att det ej är ett måste.
Det enda "måste" projektet jag har igång just nu är väl fönster renovering, men det gör jag när knatten sover.

Lekpark som oftast, men ibland vill jag ta hand om mina projekt och då stannar jag hemma medan frun går till lekplatsen.

Det finns inget fint sätt att säga detta på men att vara med mitt barn (1 barn) är underbart och roligt. Men det ger mig inte denna tillfredsställelsen av att ha fått något gjort om du förstår hur jag menar.
Det borde göra det iochmed att det jag gör är att uppfostra och ge mitt barn en bra uppväxt.
Det borde alltså ge mig tillfredsställelsen av att ha fått något gjort, men det gör det helt enkelt inte.
Vet själv hur det låter, det låter helt galet. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på den känslan.
Och blir den känslan ej mättad för mig, då blir jag sjukt uttråkad, grinig och trött.

Jag förstår vad du menar. Du kommer hem efter en dags utflykt och inget har hänt med sakerna du har tänkt fixa. Tid i "papperskorgen", inga framsteg med hus och hem. Det är ju dock inte tid i papperskorgen, det är tid av anknytning till ditt barn och barndomsminnen för barnet.

Jag kan känna igen den känslan, men det beror på att jag är helt tvärtom från dig. Jag hatar 99% av projekten, jobbar bara med dem som är måste. Ta hand om barnen är rutin, enkelt, bekvämt. Tar massa energi självklart, men jag vet exakt hur jag ska göra det - till skillnad från t.ex. spika, montera, mecka osv som är helt ny mark nästan varje gång jag gör det. Jag har gjort liknande saker, men inte just det och är utanför min comfort zone.

Att jobba med projekten är något jag måste ta tag i lite oftare istället för att skjuta upp. Men jag tänker att det ger sig, det blir mer tid till det när barnen är större och mer självgående.

I ditt fall hade jag nog ändå försökt prioritera projekten efter barnet när det går. För barnet är en närvarande förälder viktigare än att motorn på bilen spinner, att fixa nya vindskivor som faktiskt håller ett år till osv. Det kommer nog bli lättare för dig när barnet blir äldre och kan på sitt sätt delta i dina projekt, men man kan inte sätta föräldraskapet på paus tills barnen är intressanta för en själv. Man måste delta i deras värld på deras villkor, vilket är zzzz ibland.

Lekpark på förmiddagen så tar frugan dem efter så jobbar du i garaget osv. Inte att du lägger hela helgen och kvällarna på projekten. Lättare sagt än gjort möjligen.

Du har ju 100% rätt i det du säger.

Jo jag försöker ändra på det, jag försöker verkligen.
Lättare sagt än gjort absolut, men det är ju inte omöjligt.
Det är väl en sinnesinställning.

Försöka hitta glädjen och meningsfullheten i umgänget med barnet? Om du är en "händig karl", försök hitta gemensamma beröringspunkter? Typ ta barnet på bilmuseum och sånt som du också gillar, då kanske det känns roligare och mer meningsfullt samtidigt som barnet får en upplevelse och umgänget med dig? Eller ge barnet små verktyg att spika med medan du spikar på större grejer. Projekt som du kan avbryta när barnet har behov av din uppmärksamhet, sånt som inte är bråttom?

Jo men det har jag faktiskt gjort.
Köpte en gammal raggarbil som jag gjorde iordning för att sedan sälja. Så när jag var färdig så var grabben (då 1 år) helt förtjust i den, snackade nonstop om den.
Så den är kvar och har under vintern byggt på den så den går att bruka ännu mer.
Imorse var han inte glad när vi inte åkte den till dagis.
Den bilen hoppas jag blir hans inkörningsport till mitt intresse

Du kommer med bra idéer, det gillar jag.

Fast nu har du bara rakt igenom fel. Aldrig förr i historien har vi haft så mycket tid, kvalitativ tid därtill, att spendera med våra vänner och familj.
Att du och vissa andra väljer att inte göra det är en heeeeeelt annan sak. Man skulle rent av kunna påstå er vara korkade och bortskämda. Men jag håller mig från att göra sådana påhopp.

De allra flesta i Sverige har absolut möjligheten att 'välja' att börja umgås mer med familj/vänner utan att nå ruinens brant. Inkomster / Utgifter är inte en svår ekvation att lösa i ett land som Sverige med god medellön, bra välfärdssystem och överlag tillgång till billiga produkter.

De problem folk lider av i Sverige är i regel självförvållade och konsekvenser av fartblindhet i ett överprivilegieratliv. 'Nough said

Hade jag haft mer ork om dagarna hade jag dock velat återuppta studier 'vid sidan av'. Räcker med en distanskurs på typ 25-50% takt. Kanske får bli till hösten. Hade även kunnat offra min lilltå för att få ett lägre sömnbehov. Avundas dem som klarar sig fint på 4,5 timmar. Förstå hur mycket mer effektiv tid man får ut av dygnet 😍

Tolkar det som att grabben är liten, ska fylla eller har fyllt 2 i år?

Om så: Min åsikt är att första två åren är öken. Sysslor, sysslor, sysslor. Umgänget med barnen är tråkigt - det sker ju alltid på deras villkor och man har som vuxen väldigt lite utbyte av dem. Det är inte konstigt att det som stimulerar en tvååring är väldigt tråkigt för en vuxen hjärna.

Den goda nyheten är att det blir roligare. Mina barn är lite större och det blir roligare för varje år, det har hittills aldrig ”gått bakåt”. Fler dörrar öppnas i vad de klarar av, man har mer utbyte av att socialisera med dem.

Men man lägger grunden för anknytning i det där tråkiga under de första åren. Att finnas där, att vara närvarande - det gör dig till en trygg hamn i en stor komplicerad värld för barnet. Att vara den som barnet springer till och vill krama när det vill vara nära, då vet man att man är där på förstaplatsen i barnets liv. Det är ingen tävling såklart, utan mer att du är så pass viktig i barnets liv att du är deras skyddsnät (ett av två eller flera förhoppningsvis).

Och som jag skrev i förra inlägget - grejer som stimulerar både barn och vuxen - guld. Även om det ofrånkomligen blir mycket tristess att följa barnen i deras aktiviteter är det ingen naturlag, bästa är om man kan göra något man själv får utbyte av också. Stå och snacka med andra päron om att grilla, bygga altan och bilar eller vad man nu gillar.

Skulle inte vilja jobba i så fall. Vill hellre satsa på familjelivet. Jobbar som sjuksköterska och är död efter varje pass. Det beror dock inte enbart på den jobbrelaterade stressen utan på att jag är introvert och behöver återhämta mig efter jag träffat mycket människor.

Varför väljer du att göra "ingenting" när du är med din familj?
Varför skapar du inte projekt eller sysselsättningar där ni kan umgås tillsammans?
Självklart blir det långtråkigt om din tid med familj bara är att vänta ut tiden. Det blir tråkigt och det är jäkligt orättvist mot din familj.

Gällande jobbet - om du prioriterar det högre än din familj så kanske du bör lämna och låta familjen bilda en tillvaro med människor som prioriterar dem.
Och är det verkligen så att du prioriterar jobbet högre? Är det viktigare?
Om du får välja mellan ditt jobb och dina barn - vad väljer du?