Ja... för 10 år sedan visste jag precis vem jag var. Vad jag ville och hur livet skulle se ut. Nu är jag i 30 års ålder och förstår ingenting längre. Och vad jag än försöker så hjälper det inte.
Utifrån mår jag bra. Jag har en trygg heltidsanställning, två barn, hus, är gift. Vi har allt vi behöver, jag har intressen, är frisk. Jag vet att många skulle ge allt för att vara i min situation.
Ändå mår jag inte bra i min egen kropp, i mitt eget liv.
Jag jobbar i en akademisk miljö, är dock inte akademiker. Hela dagen får jag bevittna alla dessa smarta och bildade människor rumt omkring mig och jag känner mig så otrolig dum. Jag har svårt att förstå vissa sammanhang, är fullkomligt ointresserat av politik och har svårt att uttrycka mig. Jag är inte dum, jag skulle hellre säga obildad. Med varje dag som går blir jag alltmer rädd att säga något. Det flest har jag ingen jävla aning om och även det jag vet nånting om har jag svårt att formulera. Ju mer tid som går, desto räddare blir jag.
Jag har vänskapliga, lösare kontakter på jobbet, men jag trivs inte alls i mitt team, och jag är ganska säker att det beror på mig. De två andra lämnar mig ofta ute när det gäller organisatoriska uppgifter etc. Det har hänt att jag först på personalmöten får veta vad "vårt team" sysslar med för tillfället. Jag är aldrig inblandad i beställningar, kundkontakter eller beslut. Det finns ingen på jobbet jag kan vända mig till, och jag har ingen lust att gå upp på morgonen längre för att bli mobbad hela jävla dagen och känna mig otillräcklig.
Jag har inga vänner. För att bilda familj flyttade jag ganska långt hemifrån, och de flesta kontakter till barndomsvänner är döda sen länge. Jag lyckades inte få nya vänner här, fast jag verkligen har försökt så länge. Av någon anledning blir människor rädda för mig, eller så råkar jag säga dumma saker och avskräcker andra. Jag blir alltmer förtvivlad. Känner mig så otroligt ensam. Året med pandemin har såklart inte hjälpt med det heller. Jag vill så gärna ha vänner, för att ibland se något annat än bara jobbet och huset hemma, för att vara någonting annat än mamma och partner. Det finns ingen jag kan prata med och jag känner mig så värdelös, bara någonting som tar plats.
Äktenskapet är också i kris just nu och har varit det i några år. Vi hoppas att kunna hitta vägen ur trasslet, men jag är inte alls säker längre.
Vad finns det för syfte med någon som mig? Känns som att ingen kommer saknar mig om jag bara försvann imorgon. För 10 år sedan gillade jag mig, idag står jag knappt ut med min spegelbild, min dumhet och min personlighet, som tydligen är så fel.
Hur hittar jag vägen ut?
Utifrån mår jag bra. Jag har en trygg heltidsanställning, två barn, hus, är gift. Vi har allt vi behöver, jag har intressen, är frisk. Jag vet att många skulle ge allt för att vara i min situation.
Ändå mår jag inte bra i min egen kropp, i mitt eget liv.
Jag jobbar i en akademisk miljö, är dock inte akademiker. Hela dagen får jag bevittna alla dessa smarta och bildade människor rumt omkring mig och jag känner mig så otrolig dum. Jag har svårt att förstå vissa sammanhang, är fullkomligt ointresserat av politik och har svårt att uttrycka mig. Jag är inte dum, jag skulle hellre säga obildad. Med varje dag som går blir jag alltmer rädd att säga något. Det flest har jag ingen jävla aning om och även det jag vet nånting om har jag svårt att formulera. Ju mer tid som går, desto räddare blir jag.
Jag har vänskapliga, lösare kontakter på jobbet, men jag trivs inte alls i mitt team, och jag är ganska säker att det beror på mig. De två andra lämnar mig ofta ute när det gäller organisatoriska uppgifter etc. Det har hänt att jag först på personalmöten får veta vad "vårt team" sysslar med för tillfället. Jag är aldrig inblandad i beställningar, kundkontakter eller beslut. Det finns ingen på jobbet jag kan vända mig till, och jag har ingen lust att gå upp på morgonen längre för att bli mobbad hela jävla dagen och känna mig otillräcklig.
Jag har inga vänner. För att bilda familj flyttade jag ganska långt hemifrån, och de flesta kontakter till barndomsvänner är döda sen länge. Jag lyckades inte få nya vänner här, fast jag verkligen har försökt så länge. Av någon anledning blir människor rädda för mig, eller så råkar jag säga dumma saker och avskräcker andra. Jag blir alltmer förtvivlad. Känner mig så otroligt ensam. Året med pandemin har såklart inte hjälpt med det heller. Jag vill så gärna ha vänner, för att ibland se något annat än bara jobbet och huset hemma, för att vara någonting annat än mamma och partner. Det finns ingen jag kan prata med och jag känner mig så värdelös, bara någonting som tar plats.
Äktenskapet är också i kris just nu och har varit det i några år. Vi hoppas att kunna hitta vägen ur trasslet, men jag är inte alls säker längre.
Vad finns det för syfte med någon som mig? Känns som att ingen kommer saknar mig om jag bara försvann imorgon. För 10 år sedan gillade jag mig, idag står jag knappt ut med min spegelbild, min dumhet och min personlighet, som tydligen är så fel.
Hur hittar jag vägen ut?