Har nått en återvändsgränd och hittar inte ut

Ja... för 10 år sedan visste jag precis vem jag var. Vad jag ville och hur livet skulle se ut. Nu är jag i 30 års ålder och förstår ingenting längre. Och vad jag än försöker så hjälper det inte.

Utifrån mår jag bra. Jag har en trygg heltidsanställning, två barn, hus, är gift. Vi har allt vi behöver, jag har intressen, är frisk. Jag vet att många skulle ge allt för att vara i min situation.

Ändå mår jag inte bra i min egen kropp, i mitt eget liv.
Jag jobbar i en akademisk miljö, är dock inte akademiker. Hela dagen får jag bevittna alla dessa smarta och bildade människor rumt omkring mig och jag känner mig så otrolig dum. Jag har svårt att förstå vissa sammanhang, är fullkomligt ointresserat av politik och har svårt att uttrycka mig. Jag är inte dum, jag skulle hellre säga obildad. Med varje dag som går blir jag alltmer rädd att säga något. Det flest har jag ingen jävla aning om och även det jag vet nånting om har jag svårt att formulera. Ju mer tid som går, desto räddare blir jag.
Jag har vänskapliga, lösare kontakter på jobbet, men jag trivs inte alls i mitt team, och jag är ganska säker att det beror på mig. De två andra lämnar mig ofta ute när det gäller organisatoriska uppgifter etc. Det har hänt att jag först på personalmöten får veta vad "vårt team" sysslar med för tillfället. Jag är aldrig inblandad i beställningar, kundkontakter eller beslut. Det finns ingen på jobbet jag kan vända mig till, och jag har ingen lust att gå upp på morgonen längre för att bli mobbad hela jävla dagen och känna mig otillräcklig.

Jag har inga vänner. För att bilda familj flyttade jag ganska långt hemifrån, och de flesta kontakter till barndomsvänner är döda sen länge. Jag lyckades inte få nya vänner här, fast jag verkligen har försökt så länge. Av någon anledning blir människor rädda för mig, eller så råkar jag säga dumma saker och avskräcker andra. Jag blir alltmer förtvivlad. Känner mig så otroligt ensam. Året med pandemin har såklart inte hjälpt med det heller. Jag vill så gärna ha vänner, för att ibland se något annat än bara jobbet och huset hemma, för att vara någonting annat än mamma och partner. Det finns ingen jag kan prata med och jag känner mig så värdelös, bara någonting som tar plats.

Äktenskapet är också i kris just nu och har varit det i några år. Vi hoppas att kunna hitta vägen ur trasslet, men jag är inte alls säker längre.

Vad finns det för syfte med någon som mig? Känns som att ingen kommer saknar mig om jag bara försvann imorgon. För 10 år sedan gillade jag mig, idag står jag knappt ut med min spegelbild, min dumhet och min personlighet, som tydligen är så fel.

Hur hittar jag vägen ut?

Godmorgon. Låter som en tuff situation. Det är nog svårt att förändra allt samtidigt. Terapi för att få ordning på tankarna och känslorna?

Låter som mycket. Mina tankar.

Jag tror inte problemet är att du inte har vänner. Jag tror problemet är att du inte är vän med dig själv. Du måste sluta bry dig vad du tror andra tycker om dig.

Nånting hände med dig i dina utvecklingsår. Någon sa nånting som gör att din existens är att serva andra och passa in. Du måste lista ut de och vända på det.

Säg till dig själv varje dag: Jag skiter i vad andra tycker om mig, jag har ett värde i mig själv.
Om du inte gillar akademiker kanske du ska söka dig därifrån.

Ser människor i min direkta närhet som behöver det mycket mer än jag, och inte ens de får vården/ hjälpen de behöver. Tror inte att jag får plats i vårt sjukvårdssystem. För några år sedan, när jag av andra själ var nära utbrändhet, fick jag 7 tillfällen med en KTB-terapeut. Har det hjälpt? Kan jag inte påstå. Behöver inte höra igen, att allt bara handlar om min inställning till saker.


Jag bryr mig i stort sätt inte om det, jag har en konstig klädstil och fåniga intressen, who cares. Men att jag inte hittar NÅN som tycker om mig och kan tänka sig spendera tid med mig, gör otroligt ont. Nu är man ju inte 20 längre, jag har familj och bor inte i storstan. Jag träffar helt enkelt inte så mycket folk längre, det blir allt svårare att träffa nya människor.
Jag behöver ingen stor krets av människor. Men att inte ha någon man kan prata med är så deprimerande.


Problemet är inte att jag inte tycker om akademiker. De får mig bara att inse hur obildad jag egentligen är. Dessutom är jag väldigt glad över min anställning här. Har - bortsett från teamet - underbara anställningsvillkor. Jag har jobbat på fruktansvärda ställen, underbetald etc. Det gör jag inte om.

Man får nog vara beredd att betala för en terapeut själv. Och ja, terapeuten kan bara jobba med dig.

Det låter helt klart som att du har en depression eller en livskris av något slag. Mest troligt en depression. Depressionen lägger sig som en våt filt över verkligheten och gör att du inte ser klart på allt. Även om ditt äktenskap knakar och du inte trivs på jobb tror jag egentligen inte alls att din omgivning har samma dystra syn på dig som du själv har.

Du behöver få hjälp med ditt mående. Prata med en läkare. Antingen farmaka eller terapi eller kombination. KBT är det som rekommenderas och du kan utan problem få 10 gånger via vårdcentral på högkostnads skydd. Men det låter lite som att du hade mått bättre av psykodynamisk terapi.

Fördelen med corona tider är lite att nya lösningar poppat upp. Det finns appar för psykologer, exempelvis mindler. Där behöver du inte ha träffat en läkare innan utan du kan direkt koppla upp dig och få prata med någon. Att prata med någon brukar hjälpa.

Gör en lista eller måla en bild som beskriver hur du vill att ditt perfekta liv ska se ut för att du skall vara lycklig.

Tro på att du kan åstadkomma det och var tacksam för saker du redan har i livet. Du kommer att få allt om du gör rätt.
Det känns förövrigt som att ditt äktenskap håller dig låst och olycklig. Du håller dig låst i ett förprogrammerat liv och du kan ändra detta själv. Majoriteten människor lever såhär och undrar varför de inte lyckas i livet och mår bra. De gör exakt samma saker varje dag och tänker exakt likadant.

Antar att det är lätt att missa det man redan har även vissa svårigheter med att acceptera det vara tillräckligt eller fyll ut tiden med att bygga kunskaper, med dem du redan har i närheten.

Att tro på att jag kan skaffa vänner gör att jag lyckas skaffa vänner? Det har jag försökt de senaste 10 åren sedan jag flyttade, men det är inte så det funkar. Och visst lyckas man om man gör rätt, men det är väl problemet - hur GÖR man rätt? Jag verkar ju inte förstå.
Och det känns ganska magstarkt av dig att analysera mitt äktenskap efter att jag skrivit två meningar om det. Varje relation har problem i viss mån, det är normalt. Ska man ge upp så fort det dyker upp ett problem?

Du kanske borde överväga att studera. En lämplig utbildning kan ta dig vidare i tillvaron och du slipper förhoppningsvis dina mindervärdeskomplex. Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att ha en utbildning.

Vem sa att jag inte hade nån utbildning?

Du bad om råd i första inlägget och har fått en del råd. Tar du till dig?