Var Ni nöjda med namn ni fick av föräldrarna?

Nej, det var inget jätteproblem, men gick man i samma klass som Bengt Bengtsson, Anders Johansson och Per Lindström så stack man ut om man, som jag, hade ett namn typ Leonardo Manfred Marmorstolphe.
Inget som helst problem idag, men lite jobbigt när man var sju år gammal...

Det är väl nackdelen med att vara den enda i världen som har mitt för- och efternamn. Man kan inte vara anonym.

OnT: Gillar efternamnet mer än förnamnet. Har aldrig föredragit det naturliga smeknamnet på mitt namn, än namnet i sig.
Bryr mig dock inte. Det är bara ett namn.

F.ö. var det jag, inte mina föräldrar, som valde mitt syskons namn. På sätt och vis. De sade att de hade två namn de velade mellan. Och efter det sade jag till alla att mitt syskon hette namnet de sade först i förnamn och det andra namnet i mellannamn. Och så blev det.

Ja, jag får lov att säga att du lyckas bra med konsten att trigga min nyfikenhet! Ett får i getflocken då kan man säga? Men hur kommer det då sig att Silverskiöld inte gick med de andra av liknande härkomst? Högst förunderligt!

Är nöjd med förnamn, efternamnet kommer jag byta bort så fort tillfälle ges, har ett unikt sådant.

Som barn ville jag heta något annat i förnamn men som vuxen är jag oerhört nöjd med både för- och efternamn. Riktigt stolt över mitt efternamn och min släkt.

Jag är vare sig nöjd eller missnöjd. Det är mitt namn och därmed en del av min identitet. Jag har bytt efternamn när jag gifte mig -- vilket jag inte ens reflekterade särskilt kring eftersom det på den tiden var det normala.

Ska väl egentligen inte klaga på mitt namn.
Mitt tilltalsnamn är ovanligt, men fint. Som kontrast är dock maskulinvarianten av namnet mycket vanligt, speciellt i min generation.
Mina två andra förnamn är båda topp fem vanligaste i Sverige. Mindre roligt, men "väger upp" mitt ovanligare tilltalsnamn bra ändå.
Mitt efternamn är däremot något av ett h-vete. Det är ett gammalsvenskt soldatnamn, men låter utländskt, varför jag får bokstavera det varenda gång. Många som inte känner mig börjar dessutom prata engelska med mig, då de utifrån mitt namn inte tror att jag kan svenska. Oerhört irriterande. Trots detta skulle jag dock aldrig vilja byta bort det.

Varken med för- eller efternamn. Bytte förnamn innan jag blev 18. Bytte efternamn för några år sedan.

Mitt efternamn är ett släktnamn och det finns bara jag som heter Förnamn-Efternamn i världen. Mitt förnamn var ute redan när jag föddes och jag har haft svårt för det hela livet, lite sorgligt egentligen. Ju äldre jag blir så minskar problemet då det dränkts i andra problem. Ingen kan ta miste på att jag är svensk iaf, alltid något.

Som liten ogillade jag mitt tilltalsnamn, men nu tycker jag mycket om det och jag tycker att det passar mig. Mitt efternamn avskydde jag och jag identifierade mig inte heller med det. Bytte efternamn som ung vuxen och mitt nya efternamn absolut älskar jag.

Finns en handfull (5-6 stycken) i landet som har mitt tilltals- och efternamn. Alltså svårt att förväxla, men också svårt att vara anonym. Stör mig lite på att det innehåller en svensk vokal (så blir knas på många utländska webbsidor) men samtidigt glad över att ha ett namn med så starka och unika band till skandinavisk historia. Som blond och blåögd är norden en naturlig del av min identitet.

Så både nöjd och missnöjd, det hade nog funnits bättre namn. Men samtidigt blir ju namnet något lika speciellt som jag själv som individ är speciell. Jag menar, hur kul är det att heta typ John Nilsson eller liknande namn som det finns några tusen stycken av?