Vill inte leva

Mitt liv känns som något ur en skräckfilm.
Jag har vuxit upp utan släkt och familj (bara med mina föräldrar) så har varit ensam redan som liten.
Har svår social fobi och har inga vänner alls.
Bor hemma ännu (är 19) och mina föräldrar gör inget annat än att reta mig, reta varandra, diskuterar, och skapar ständigt en obehaglig och stressad stämning. vi bor ute i ens i ett hus, utan vi bor i en stuga. och det är inte alls trivsamt.
Och nej, jag klagar inte och jag tycker inte synd om mig själv, det hade såklart kunnat vara värre men om ni bara hade sett min situation så skulle ni förstå.
Jag har blivit mobbad i skolan, mobbad hemma, hatar mig själv, och hatad av mina föräldrar.
Jag vill ta livet av mig och bryr mig inte om det är själviskt. mina föräldrar är så sjuka i huvudet att de skulle nog bli glada om jag dog.
Men jag är inte modig nog att göra det, jag är för rädd att misslyckas.
Jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att göra det, men jag klarar aldrig av det.
Jag börjar seriöst fundera på om jag bara ska planera det ordentligt och ta till modet att göra det på riktigt.
Ingen jävel kommer sakna mig.

Om detta är seriöst så kommer du inte få rätt stöttning på flashback tyvärr. Finns hjälp att få, finns självmordslinjer och psykologer osv... det är bättre än fb, tro mig. Lycka till..

Du behöver gud. Tror du på Allah så behöver man ingenting annat i livet.

Vet du... Du är 19 år.... Du behöver inte dina "föräldrar" mer. Jag tänker snabbt att du borde flytta. Långt ifrån. Byta stad.
Starta om på nytt. Du är i början av livet, du har alla möjligheter till att få ett kanon liv. Låt ingen annan människa få dig att tro att du är mindre värd än dom. De som mobbar eller säger annat, de är GARANTERAT inget annat än dålig självkänsla hos dom själva samt försöker få dig på samma bana.
Såklart du har kvaliteter och besitter på kunskap och medkänsla, du kan absolut få ett långt härligt liv. Du måste tro på dig själv.

Kan vi prata om det?
❤️

Tråkigt att höra att du har det så svårt.
Finns det inget du önskar att göra? Platser du drömt om att se?

Jag vet att det inte är lätt, men du har ju valet att ta dig ur din situation och bygga upp ett eget liv. Du är 19, du är vuxen och ansvarar nu själv över ditt liv. Varför är du kvar med dina föräldrar om du mår dåligt där? Försök att åtminstone uppleva världen lite innan du bestämmer dig för att lämna den.

Om dina föräldrar är jävliga emot dig så skaffa ett jobb och boende.
Sen är det bara upp till dig själv hur framtiden ska se ut.

Krya på dig.

Vet inte hur nära du är 20 men är det en bit kvar så du kan gå en eller två terminer på folkhögskola så gör det. Under 20 får du inackorderingstillägg när du bor på deras internat, det ska vara en bra bit från där du är skriven hos dina föräldrar.

Läs en kurs som du vet kommer utveckla dig.

Om det inte finns något nu pga corona så gör det iallafall, med studielån. Det blir lite att betala tillbaka men värt det.

Du kommer träffa alla möjliga människor och du kommer kunna bli bättre på saker som du gillar.

Du behöver inte vara helt självgående, du får tre mål mat om dagen på vardagar.

Och du kommer upptäcka att det finns folk som tycker om dig. Och att det finns saker man kan göra som du aldrig tänkt på. Du måste bort från en miljö som säger till dig att du inte duger.

Ge inte upp hoppet. Jag hade svår social fobi när jag var i tonåren, övertygad om att jag skulle få leva i helvetet för all framtid. Efter att jag fick medicinering blev det bättre och bättre och tills jag blev fri från den.

Du måste söka hjälp på något sätt för att få hjälp & verktyg att bli bättre. Medicinering behöver inte vara lösningen för dig, kanske terapi vore bättre. Jag vet att det kan kännas som en omöjlighet att gå i terapi när man har social fobi, men om du hittar nån som du trivs med/känner dig trygg med så kan det vara till god hjälp.

De tankar & känslor du har - som gör att du isolerar dig från andra - kan kännas oerhört starka och sanna. Men med social fobi är det ofta vanföreställningar man har kring vad man tror andra tänker/tycker om en. Du behöver samtalsstöd som hjälper dig bena ut sådana saker och mer därtill...

K Ä M P A !!
Jag lovar det är värt det!

Nej du ska inte ta livet av dig! Bestäm dig istället för att ordna upp och få ett liv bortom dina päron! Det är möjligt sedan kanske du börjar tycka bättre om dig själv att du klarade det!

Var snäll mot dig själv, du förtjänar det! Sök hjälp! Samtalsterapi, med rätt person, en längre tid kan göra underverk med ditt mående!
Du behöver träffa nya bra människor! Har du några fritidsintressen? Pluggar du? Arbetslös?
Finns det något särskilt du vill jobba med?
Vad engagerar dig?
Idrotta eller träna brukar vara bra! Men prio ett är att skaffa någon, helst en legitimerad terapeut, att tala med! Seså, du är värd det!