Har alla människorna en begränsad glädje?

Innan jag somnade i natt grubblade jag över om det finns en begränsad glädje i världen, det vill säga glädje inte är oändlig och den är limitativ. Eg: Fler människor på planeten-> mindre genomsnittliga glädje för varje individ.


Svårt att förklara men jag hoppas ni läsare förstår. Undrar även om någon annan delar tanken.

Tack

Det är en vanlig mänsklig psykos att hitta balansering av värden.

Ett annat exempel är att man kan tänka "idag har jag varit på topp, då kommer jag snart krascha."

Det finns ingenting som ser till att mänskligt mående håller samma genomsnitt hela tiden. Men sinnet kan tro att det är så, och då verkar det vara så.

Tror inte att det finns nån, inte ens väldens rikaste människa med miljarders miljarder på kontot som är på topp 27/4. Såklart finns det väl faktorer som bidrar till att glädjen ökar, t.ex pengar, makt, anställning, bostad, körkort, lyxliv, lyxvilla, Ferrari, giftermål o så vidare. Men såklart händer det att människan kanske är lite deppig ibland, inte helt konstigt, det är ju bara en människa

Definiera ”Glädje”.

The law of diminishing returns gäller förstås även om glädje. En människa som är fattig enl FNs definition, kan förstås bli lyckligare för varje till dollar, men är man miljardär så krävs det mer för att öht göra någon skillnad. Men det gäller ju i det enskilda fallet. Och så kan vi förstås bli för många. Överbefolkning skapar ju problem i sig.

Men annars tror jag nog mer på att delad glädje är dubbel glädje. Uppenbarligen kan ju t ex miljardärer dela med sig iaf en del av vad de har, utan att det nämnvärt påverkar deras egen situation, till människor som knappt har mat för dagen, vilket höjer deras lycka enormt. Och därmed även miljardärens, för det känns ju najs att glädja en massa människor.

Och JA, jag har också mer än jag behöver, även efter att ha unnat mig lite lyx, så det gäller ju mig med.

Den är inte begränsad i någon mening, däremot har våra hjärnor lättare att reagera på negativitet. Negativa händelser, negativa känslor, negativa erfarenheter, negativa minnen, med mera. Vi uppfattar negativitet lättare för att bland annat sålla ut eventuella faror. Somliga har större tendenser att vara mer negativa.

Glädje är väl inte en delad resurs utan en persons känslomässiga tillstånd? Hur glad en person är avgörs väl endast av hur den personen känner...

Sen finns förstås människor som är mestadels negativa eller positiva. Hur glad någon är beror nog på hur positiv denne är relativt sin situation.

Ditt antagande skulle medföra att vi på något sätt har ett kollektivt medvetande och en gemensam känslopool?

Känslor smittar även av sig på andra i din närhet. En glad och positiv person kan utan problem höja ett helt rum.

Om du inte har autism då.

Om det stämmer så förklarar det varför min glädje har försvunnit... Som svar på din frågeställning så tror jag inte att det finns begränsad glädje. Enligt mig handlar det enbart om vilken inställning och perspektiv du har. Helt enkelt, om du vill vara glad så är du glad. Om du vill vara sur så är du sur o.s.v.

Saker som måste fördelas som mat och fina saker kan ta slut. Och gör det. Och folk blir olyckliga.

Men säg att grunden finns, att det finns hus, mat och kläder åt alla. Då tror jag inte glädjen kan delas. Bara folk är inkluderade så finns det glädje åt alla.

Men delandet kan skapa konstiga idéer. Hade en kompis som ansåg att folk numera var ytliga därför att det inte var meningen att det skulle finnas mer än 10 000 själar. Och när vi återföds så måste vi dela på alla själarna så de blir mindre och mindre.

Finns det för mycket plåga i världen så kommer även de glada att bli ledsna för att även om de själva har de bra, mår de dåligt över att andra har det dåligt. Så det kan smitta.

Så vitt jag har förstått det är det psykopater som påverkas mindre av andras känslor = affektiv empati.