Inte ärlig med mina sexuella gränser, vill oftast skadligt mer än vad jag vill utge.

Jag har så länge jag kan minnas har jag haft en fallenhet för mer "vågat" sex. Med vågat menar jag att tänja gränserna rejält inom de områden jag tänder på samt att utforska och experimentera. Att vara nyfiken helt enkelt. Inga konstigheter, jag har antagit att många personer upplever detsamma. Mina sexuella sidor är i många avseenden en stor kontrast mot mitt vardagliga jag, som hos de flesta kanske? Jag har varit mycket sparsam med sexuella partners, min "leka runt period" var nog aldrig en riktig sådan eftersom jag är en relationstjej. Jag har haft två längre relationer som av olyckliga skäl inte fungerade.

Om vi ska skämtsamt uttrycka det så lever jag enligt citatet "A lady in the streets but a hoe in the sheets", även om jag för all del inte ser mig som en "hoe", utan bejakar gärna min sexualitet innanför stängda dörrar. Sedan en tid tillbaka har jag varit singel. I nuläget trivs jag med det då jag inte är redo för en ny relation. För ett tag sedan började jag träffa en kille. Han har en fin personlighet, en bra karriär, verkar vara en bra person. Eftersom jag har mått dåligt under en lång tid, nu senast har jag haft en svacka på flera månader, har vår relation till rätt nyligen varit platonisk.

Ju mer tid som har passerat och desto oftare vi sågs tändes det någon slags gnista, för min del sexuell och inte något mer. Jag saknade sex och närhet helt enkelt. Jag vet som sagt inte om jag är redo att ta steget mot ytterligare en relation, troligtvis inte. Det stannade givetvis inte vid vänskap då han tidigt var intresserad rent sexuellt. Numera har vi ett bra sexliv, vi utforskar varandra, trivs i varandras sällskap etc.

Han är dominant av sig vilket jag tänder på, särskilt inslag av när han tydligt visar vem som bestämmer. Greppar hårt tag om mitt hår, beordar mig hur han vill ha mig och tar verkligen för sig. Han har också en viss förkärlek till strypsex. Jag gillar det och tänder enormt mycket när han har med inslag av det. Nu till det enligt mig märkliga... När han stryper mig vill jag inte att han ska sluta, jag får en otrolig kick av att inte ha kontrollen. Jag vill alltid ta det längre oavsett vad vi gör i sängen, väl medveten om riskerna. Jag vill att han ska greppa hårdare, strypa längre, vara halvtsadistisk. Det är som att jag vill lida och känna fysisk smärta. Han gör inte allt det här fullt ut då han förmodligen märker att det inte står rätt till. Han frågor ofta om allt är okej och jag tränger undan tårarna så att han inte hinner se och försäkrar honom att allt är bra.

Jag njuter av vårt sex men lider samtidigt. Att ha vanligt sex där omtanke och kärlek visas, det vill jag inte ha. Allt som rör omtanke, varsamhet och att visa affektion går snabbt bort för min del. Jag tror jag vill indirekt skada mig själv sexuellt som något slags straff. Varför gör man annars detta? Eller har jag bara svårt att inse vad för konstig människa jag är.

Om ytterligare en part hade varit med i vårt sexuella arrangemang, en tjej då han inte tänder på killar. Så vill jag att hon ska lida på samma sätt sexuellt, jag vill dominera henne tillsammans med killen. Hon ska få njuta men hon ska få lida desto mer. Jag tänder på det upplägget. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta? Vad tänker ni om saken?

PS: Om denna tråd har hamnat fel får mod gärna flytta den till rätt ställe.

Har du varit med om något traumatiskt eller fucked up I ditt liv? Föräldrar som varit för hårda i sin uppfostran?. Inte fått testa dina vingar i tonåren pga föräldrar?

Jag är uppvuxen med strikta föräldrar. Var en så kallad late bloomer men jag har testat mina vingar.

Jag har varit med om en traumatisk upplevelse men den var inte av sexuell karaktär, den påverkade mig när jag var barn. Jag var en del av händelsen men situationen gick inte ut över mig. Enbart vittnat.

Sedan vilka andra upplevelser jag finner traumatisk undermedvetet har jag sämre koll på. Fucked upp saker har också varit med om.

Jag tycker att det låter som att du är rädd för att faktiskt vara intim, om det är med honom eller andra vet jag inte. Du skriver att ni har ett bra sexliv, samtidigt kan man utläsa att ni inte kommunicerar; du berättar inte hur du egentligen känner, och han i sin tur verkar heller inte förstå dig. Är en sådan relation överhuvudtaget bra, när ni inte kan prata om hur du upplever känslan av att förlora kontrollen och att du önskar bli straffad? Att du också skriver att sexet inte enbart ger tillfredsställelse utan även lidande är väl verkligen ett tecken på att något inte står rätt till.

Orkade inte läsa men sånt där perverst tänker ju varje tjej på. Jag skulle bli chockad om jag hörde om någon tjej som fantiserar om vaniljsex.

Tycker det här låter som nått TS ska fundera vidare på.

Det låter mer som att du njuter av känslan av att lida mer än känslan av att tappa kontrollen.
Och för mig är den en sak att njuta av känslan av att vara i den andras "våld" (eller va den som bestämmer då jag som kille ofta hanmnar i den rollen).
Men du verkar mer njuta av lidander som du nånstan säger dig vilja ha mera av.
Och det är väl okay så länge du mår bra av det men tycker inte det låter som atr du gör det.

Sen är A och O till fantastiskt sex kommunikation. Den verkar ni helt sakna...så vad är det du egetligen tänder på?

Att du mår dåligt på något sätt som du inte riktigt har fått koll på.

Vad är det du skulle önska dig av en mer långvarig relation, där du inte är ute enbart efter sex?

Det stämmer nog. Jag vågar inte visa intimitet eller har en fullständig tillit till någon. Tillitsproblem har jag haft hela livet. Jag blev djupt sårad i min förra relation och sårade min dåvarande partner. Det förekom inslag av fysiska tillrättavisningar på olika sätt när olika icke sexuella gränser hade passerats.
Jag skadades inte allvarligt men drömmer mardrömmar om det ännu. Mardrömmarna i sig innehåller inte det fysiska, utan att vara blottad och sedan bli lämnad.

I min förra relation (innan det gick utför) var sexet fantastiskt, det var inslag av allt jag tyckte om och mycket mer, varvat med intimta stunder. Vi kommunicerade relativt ofta, vi lyssnade på varandra och tog varandras önskningar i beaktande. Det var oerhört bra för jag kunde vara mig själv och vara trygg. Efter vår relation tog slut har jag svårt att tillfredsställa mig själv utan att bryta ihop, jag kan inte ha intimt sex för jag har inte kommit över vår relation. Jag kan inte ta på mig, hur ska jag tillåta någon annan visa ömhet? Innerst inne anser jag att jag nog förtjänade vad jag gick igenom och att det är mitt fel att jag frambringar folks mindre bra sidor. Antar att det är därför jag vill lida istället för att njuta?

Killen jag träffar vill förstå mig, vill mig väl och han är medveten om att min relation tog slut för bra länge sedan och att dessa känslor finns kvar. Jag tror han hoppas på att de ska försvinna om vi bara har trevligt tillsammans. Han vet om att jag inte vill ha en "kärleksfull" relation, han är också medveten om det är en försvarsmekanism. Jag får ömhet från honom, men aldrig sexuellt. Han tröstar mig när jag är ledsen, hans finns där när jag behöver någon att prata med (vill oftast inte prata om mitt förflutna), han är en fin person. Jag har tagit pratat med honom gällande vårt sexliv, där jag uttryckligen förklarade hur det låg till. Han svarade att det var tråkigt att jag kände så men att pressa mig till sex är något han aldrig kommer göra. Vi har inte setts på ett tag så ja vet inte om relationen förändras helt igen?

Sexet ger njutning men jag nöjer mig inte där, det är som om jag uppsöker lidadandet. Det är som om jag vill fysiskt skadas och må dåligt som ett slags straff. Jag gråter ju medan jag beskriver allt detta, jag borde kanske sluta helt.

Jag vet inte om jag tänder på något numera, inslagen jag brukade tända på associerar jag med min förra relation. Jag tror jag enbart vill lida, att det sker någon form av njutning är liksom sekundärt. Jag gillar sex och har en naturlig hög sexdrift, trots det, är ligga runt inget för mig. Jag vill ha någon jag kan utvecklas med och egentligen vill jag ha detta i en relation men med tanke på hur jag mår skiter det sig. Jag kan inte ens ta på mig själv för att skapa egen njutning, jag får ett sammanbrott då.

Ja jag har haft liknande inslag då jag har mått bra och det var inga problem, men då var inslag av "lidande" högst sekundärt och tillförde krydda. Njutningen var då primär.

Ja det stämmer jag mår nog mycket sämre än vad jag vill få det att verka som. Jag döljer mitt mående väl. Jag vågar inte lita på någon gällande något så då har jag väl låst in allt. Jag har inte alltid varit såhär dock.

Jag är inte redo för en långvarig relation med en ny person. Jag kan inte föreställa mig det och jag finner det orättvist mot personen i fråga. Jag förstår att det inte var din fråga men jag kommer inte förbi den där tröskeln där man släpper relationen som skulle bli ens sista. Jag låter bara dum och naiv...

Men...
I en långvarig relation önskar jag att jag kan vara min egen person och han sin egen, men att vi ändå är ett team och utvecklas tillsammans. Jag önskar att jag känner mig såpass trygg och lugn att jag vågar lita helt och hållet på honom. Jag önskar god kommunikation och att vi löser missförstånd (inte nödvändigtvis i samma stund de uppstår). Jag vill ha ömhet, varsamhet och intimitet lika gärna som jag vill ha äventyr, spontanitet och barnsligt kul. Jag vill dela en vänskap med min partner, inte nödvändigtvis en likadan man har med sin vänner. Jag vill ha ett tryggt liv med honom, jag förväntar mig inte att han ska lösa allt men att han ska finnas som stöttning. Jag vill bli älskad för den jag är, jag vill bli sedd, jag vill han ska se mig som människa och inte definiera mig efter de stunder jag mår eller har mått dåligt. Jag vill känna mig respekterad och värdefull i en relation, likaså vill jag ge samma sak till honom. Jag vill utvecklas och få ett intellektuellt utbyte, något jag alltid har fått i mina relationer. Jag vill bygga upp en framtid och en familj med honom. Jag vill kunna dela alla svåra stunder men likaså alla lyckliga. Framförallt vill jag ge allt som jag önskar att få.

Det kanske vore mer motiverat att fråga dig vad du egentligen vill, om du vill fortsätta din nuvarande relation och eventuellt utveckla den till något mer, vilket kommer att kräva att du vågar öppna dig och berätta hur du känner, och att han känner likadant och är villig att möta dig halvvägs, eller att du tar tid för dig själv för att bearbeta din förra relation.

Har du funderat på varför du skuldbelägger dig själv: "jag frambringar folks mindre bra sidor"? Är det inte mer rimligt att varje person bär ansvar för sitt eget beteende, även om relationella konflikter förvisso uppkommer först i ett socialt sammanhang.

Personligen tycker jag inte att man ska praktisera BDSM om man inte tydligt kan kommunicera verbalt som icke-verbalt, är lyhörd, trygg i sig själv och förstår varandra. Sådana relationer tenderar snarare att fungera som en tillfällig lösning på ett helt annat problem, samtidigt som man undertrycker sina känslor, vilket i slutänden blir destruktivt.

Din frågeställning handlar ju egentligen inte alls om sex eller sexuella preferenser, utan om kommunikation, och att öppna sig själv - ett risktagande - för att skapa tillit. Kanske skulle du istället omformulera din frågeställning i relationsforumet.

Tack för input, jag kanske ska omformulera frågeställningen i en mer lämpad avdelning.

Innerstinne vet jag vad jag vill, och det är inte en ny relation. Jag kan även tänka mig att när jag har löst min sorg, mitt sämre psykiska tillstånd och min helhet, då kan jag tänka mig att försöka med relationen som inte fungerade. Jag menar, jag kan inte tvinga någon men om vilja för omstart finns. Det uttrycktes även om än vagt även från hans sida men jag vet inte längre om den viljan återstår. Det känns som vi gav upp alldeles för enkelt. Vi träffades i ett läge som var allt annat än optimalt. Jag vet inte om jag är naiv, kanske borde jag gå vidare helt men ännu har jag inte lyckats.

Jag misstänker att skuldbeläggandet är ett uttryck för hur jag ser mig själv och hur jag då upplevde att min partner såg på mig. Vi hade en mycket skämtsam jargong men ju sämre jag mådde desto mer illa berörd blev jag av allt han nämnde. Jag tror han var såpass trygg att han såg mig som en av polarna men med fördelarna av en partner. Jag gillade det, förutom när det blev så att kompis-delen tog över. Något jag vet att en av hans närmst även påpekade. De sidor jag "väckte" hos min före detta, sa han att ingen hade lyckats frambringa. Slutet av vår relation var en mörk period. Kanske därför jag skuldbelägger mig själv? Samtidigt, det beteendet jag hade och den personen jag var, var också sidor han väckte hos mig. Jag vill inte beskylla mitt mående för hur jag agerade, jag har ändå tagit ett ansvar där jag är medveten om att jag har handlat felaktigt. Jag menar vi båda bär givetvis ett ansvar, jag tror båda blev överväldigade i en tid då vi behövde fokusera på oss själva. Jag har nog svårt att komma över det då jag även i min barndom blev illa bemött av mina föräldrar. Att bli så illa utsatt av någon som betyder mycket för en gör verkligen ont.

Att upprätthålla en fasad är jag van vid, att gömma mina verkliga känslor, att vara den starka. Personen jag beskriver här och den jag är, är som natt och dag. Min före detta var nog en av få, om inte den enda som fick uppleva den jag faktiskt är.

Jag är med på noterna om att BDSM kanske inte alls lämpar sig i mitt fall. Jag utsätter ju en person jag bryr mig om, om än vänskapligt för något han kanske senare ångrar. Jag vill inte vara orsaken till det. Jag håller även med om det du skriver gällande BDSM. Tack för att du tydliggör det. Jag är nog destruktiv på många plan men allt det här är egentligen ett sätt att bedöva det jag känner, det jag har känt.

Jag ska nog ta till mig ditt råd och kanske be om mer relavant tips i rätt del av forumet. Tack för de ärliga tankarna.