Koherentismen vs. Fundamentismen

Koherentism är en kunskapsteoretisk riktning som menar att en trosutsaga är rättfärdigad om den på något sätt "hänger ihop" med en individs övriga trosföreställningar. Man brukar säga att en trosföreställning är rättfärdigad om den ingår i en maximalt koherent mängd av trosföreställningar. Att en mängd av trosföreställningar är koherent betyder att de olika trosföreställningarna ger stöd för, eller kan härledas från, eller utgör evidens för, varandra. Koherentismen står i motsats till fundamentismen.

Fundamentism:
Fundamentism (från det engelska ordet foundationalism) är en kunskapsteoretisk riktning gällande legitimering av kunskap; den hävdar att kunskap kan byggas på axiom som anses som självklara sanningar och därmed inte behöver legitimeras. Fundamentiska kunskapsteorier står i motsats till koherentiska sådana.[1]

En trosuppfattning är enligt fundamentismen rättfärdigad om den är fundamental eller följer av fundamentala trosuppfattningar. Vanliga kandidater för fundamentala trosuppfattningar är logiska utsagor eller sinnesförnimmelser. En känd fundamentist var den franske 1600-talsfilosofen René Descartes som tillämpade skeptiska argument för att betvivla allt han ansåg sig ha rationella argument till att betvivla, tills han landade i satsen "Jag tänker, alltså finns jag", som han ansåg sig inte kunna betvivla; detta blev hans utgångspunkt i utvecklingen av sitt filosofiska system.

Riktningen fundamentism kritiseras av skeptiker som menar att det inte finns något sådant som självklar sanning och att fundamentismen därför inte kan utgöra någon säker grund för kunskap.[2]

Konstruktivism avser inom filosofin en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och således inte är någon avbild av verkligheten.

Fallibilism (av latin fallible, felbar) är inom filosofi en kunskapteoretisk riktning som hävdar att alla trosuppfattningar är provisoriska och potentiellt felbara – varken axiom, rationalism, empirism eller kantianism kan utgöra säkra grundvalar för det vi påstår oss veta. Alla kunskapsanspråk är alltså osäkra. Fallibilism har dock ingen bestämd omfattning; en del fallibilister vidhåller bara fallibilism för vissa begränsade kunskapsområden, exempelvis matematik, induktion eller sinnesintryck. Allomfattande fallibilism är likställt med epistemologisk nihilism, global skepticism eller radikal skepticism. Fallibilism implicerar inte att vi inte har någon kunskap; fallibilister förnekar vanligtvis att kunskap kräver säkerhet. Fallibilism är därför idén att allt vi tror oss veta skulle principiellt sett kunna vara falskt.

Peirce introducerade termen och förknippade den med pragmatismen. Idag får den ofta beteckna vetenskapsteoretiska grupperingar som utgår från Popper.

Rättfärdig sann tro hade tidigare gott fäste, men Gettierproblemen har beskrivit real-life-situationer där man kan vara rättfärdigad att tro något men ändå inte veta det eftersom rättfärdigandet var falskt. Egentligen ett annat sätt att beskriva Münchhausens trilemma.