Hej alla som läser!
Jag jag måste börja med att jag vill be om ursäkt för eventuella felstavningar och felaktiga meningsuppbyggnader. (Ska försöka göra mitt bästa.)
Jag skriver från min mobil och har aldrig varit riktigt duktig på stavning.
Växte upp i en familj med några syskon och bra föräldrar.
Familjens sociala status skulle jag vilja säga ha varit lägre medelklass eller övre underklass. Alltså inte så mycket pengar, inga resor, litet hus, inga dyra kläder osv.
Skoltiden (årskurs 4 t.o.m. gymnasiet.) var stökig för min del och jag saknade intresse för dom flesta ämnena. Hamnade i specialklasser med andra "besvärliga" barn, även om jag själv inte tyckte att jag hade några svårigheter.
Någon gång i slutet på högstadiet började jag må riktigt dåligt och självförtroendet dalade.
Jag slutade med intressen som jag hade hållit väldigt kärt tidigare såsom bordsrollspel, lajv och datorer.
Bytte umgängeskrets från skolans nördar till de mer våldsamma ungdomarna som drack och fightades på helgerna.
Sista två månaderna i högstadiet hade jag IG-varningar i 5 ämnen. Vilka jag lyckades plugga upp till åtminstone godkänt endast för att mamma sa åt mig att det var hennes högsta önskan att jag skulle kunna plugga på gymnasieskola och "lyckas" i livet.
Under gymnasieperioden fortsatte mitt dåliga mående och jag gjorde vissa hemska saker mot andra människor som jag ångrar innerligt i dag. Vissa av sakerna skulle säkert ge ganska kännbara straff om jag var myndig. (Vill påpeka att jag aldrig har blivit dömd för någonting i hela mitt liv.)
Under den här perioden sökte jag hjälp för första gången för mitt mående, av kuratorn på skolan.
Hon skickade mig vidare till barn och ungdomspsykiatrin.
Hjälpen därifrån gav mig ingenting och jag slutade att gå dit. Mådde fortfarande dåligt.
Efter gymnasiet gick jag arbetslös och bodde hemma hos mina föräldrar i över ett år samtidigt som mina vänner hade fast jobb och egna bostäder.
Jag hade enorm press på mig från min pappa att jag skulle få tag i ett jobb och flytta. (Han trodde att det fungerade som på hans tid att du bara kunde dyka upp hos en arbetsgivare med ett cv.)
Samtidigt hade jag för lågt självförtroende för att fixa det. Jag vågade helt enkelt inte ta tag i saken. Mådde samtidigt dåligt för att jag var en parasit på mina föräldrar.
Fixade tillslut ett fast skitjobb på ett lager som jag klamrade mig fast i många år trotts dålig lön/stress och kassa arbetstider. Endast för att jag var rädd för att gå arbetslös igen och vara en börda för min familj och vänner.
Någon gång här sjönk mitt mående till en sådan grad att jag på riktigt inte ville leva längre.
Jag bestämde mig för att ta mitt liv.
När jag var hem till mina föräldrar på besök lånade jag deras hund och gick flera kilometer ut i skogen med den.
Hittade en myr med ett ensamt gammalt träd och tanken slog mig att jag skulle hänga mig.
Kopplade loss hunden tog kopplet och klättrade upp i trädet och fäste det runt stammen.
Visste att jag inte kunde hoppa från trädet så att nacken skulle gå av så jag tänkte stryphänga mig i knästående ställning.
La kopplet runt halsen och sjönk ner. Patetiskt nog hade jag inte beräknat hur gammalt och instabilt trädet var och just när det började svartna rasar trädet över mig.
När jag vaknar ligger jag där med ett koppel runt halsen och ett träd över mig nedtryckt i myren med mamma och pappas hund bredvid mig.
Började gråta som ett patetiskt barn.
Åkte sedan hem och fortsatte med miserabla liv precis som vanligt i något år.
Började så småningom få hugg/ont i bröstet och hjärtat och sökte hjälp hos en läkare.
Inga fysiska problem hittades och jag skickades vidare till en kurator för samtalsterapi.
Där blev jag rekommenderad att flytta och byta jobb pga att vi kom fram till att det var där mitt dåliga mående grundade sig i.
Gick till kuratorn 5-6 gånger innan jag tog tag in saken och följde hennes råd. Bytte jobb och flyttade.
Ett mer välbetalt jobb närmare familjen, det kändes bättre. (Övervägde att skicka en bukett med blommor åt kuratorn som tack för hjälpen. Men vågade inte. )
Här arbetat på mitt nya jobb i något år nu och mitt psykiska månde har nu försämrats något enormt.
Mina tänder har tagit stryk av att jag inte har vågat/haft råd att gå till tandläkaren dom senaste åren. Jag har gått ner c 15 kg på 7 månader. Min sömn är helt förstörd. Har börjat isolerat mig från vänner och familj mer och mer. Tar alla tillfällen att stanna hemma från jobbet och tar jänstledigt och fejkar kortare sjukskrivningar.(orkar helt enkelt inte jobba. Och jag har alltid sett jobbet som en viktig del i livet.)
Jag orkar inte med det här mer och vet inte hur jag ska kunna göra för att få ett bättre liv, mitt mående och dåliga självförtroende har satt käppar för mig i över 15 år.
Finns det något som jag kan göra?
Jag jag måste börja med att jag vill be om ursäkt för eventuella felstavningar och felaktiga meningsuppbyggnader. (Ska försöka göra mitt bästa.)
Jag skriver från min mobil och har aldrig varit riktigt duktig på stavning.
Växte upp i en familj med några syskon och bra föräldrar.
Familjens sociala status skulle jag vilja säga ha varit lägre medelklass eller övre underklass. Alltså inte så mycket pengar, inga resor, litet hus, inga dyra kläder osv.
Skoltiden (årskurs 4 t.o.m. gymnasiet.) var stökig för min del och jag saknade intresse för dom flesta ämnena. Hamnade i specialklasser med andra "besvärliga" barn, även om jag själv inte tyckte att jag hade några svårigheter.
Någon gång i slutet på högstadiet började jag må riktigt dåligt och självförtroendet dalade.
Jag slutade med intressen som jag hade hållit väldigt kärt tidigare såsom bordsrollspel, lajv och datorer.
Bytte umgängeskrets från skolans nördar till de mer våldsamma ungdomarna som drack och fightades på helgerna.
Sista två månaderna i högstadiet hade jag IG-varningar i 5 ämnen. Vilka jag lyckades plugga upp till åtminstone godkänt endast för att mamma sa åt mig att det var hennes högsta önskan att jag skulle kunna plugga på gymnasieskola och "lyckas" i livet.
Under gymnasieperioden fortsatte mitt dåliga mående och jag gjorde vissa hemska saker mot andra människor som jag ångrar innerligt i dag. Vissa av sakerna skulle säkert ge ganska kännbara straff om jag var myndig. (Vill påpeka att jag aldrig har blivit dömd för någonting i hela mitt liv.)
Under den här perioden sökte jag hjälp för första gången för mitt mående, av kuratorn på skolan.
Hon skickade mig vidare till barn och ungdomspsykiatrin.
Hjälpen därifrån gav mig ingenting och jag slutade att gå dit. Mådde fortfarande dåligt.
Efter gymnasiet gick jag arbetslös och bodde hemma hos mina föräldrar i över ett år samtidigt som mina vänner hade fast jobb och egna bostäder.
Jag hade enorm press på mig från min pappa att jag skulle få tag i ett jobb och flytta. (Han trodde att det fungerade som på hans tid att du bara kunde dyka upp hos en arbetsgivare med ett cv.)
Samtidigt hade jag för lågt självförtroende för att fixa det. Jag vågade helt enkelt inte ta tag i saken. Mådde samtidigt dåligt för att jag var en parasit på mina föräldrar.
Fixade tillslut ett fast skitjobb på ett lager som jag klamrade mig fast i många år trotts dålig lön/stress och kassa arbetstider. Endast för att jag var rädd för att gå arbetslös igen och vara en börda för min familj och vänner.
Någon gång här sjönk mitt mående till en sådan grad att jag på riktigt inte ville leva längre.
Jag bestämde mig för att ta mitt liv.
När jag var hem till mina föräldrar på besök lånade jag deras hund och gick flera kilometer ut i skogen med den.
Hittade en myr med ett ensamt gammalt träd och tanken slog mig att jag skulle hänga mig.
Kopplade loss hunden tog kopplet och klättrade upp i trädet och fäste det runt stammen.
Visste att jag inte kunde hoppa från trädet så att nacken skulle gå av så jag tänkte stryphänga mig i knästående ställning.
La kopplet runt halsen och sjönk ner. Patetiskt nog hade jag inte beräknat hur gammalt och instabilt trädet var och just när det började svartna rasar trädet över mig.
När jag vaknar ligger jag där med ett koppel runt halsen och ett träd över mig nedtryckt i myren med mamma och pappas hund bredvid mig.
Började gråta som ett patetiskt barn.
Åkte sedan hem och fortsatte med miserabla liv precis som vanligt i något år.
Började så småningom få hugg/ont i bröstet och hjärtat och sökte hjälp hos en läkare.
Inga fysiska problem hittades och jag skickades vidare till en kurator för samtalsterapi.
Där blev jag rekommenderad att flytta och byta jobb pga att vi kom fram till att det var där mitt dåliga mående grundade sig i.
Gick till kuratorn 5-6 gånger innan jag tog tag in saken och följde hennes råd. Bytte jobb och flyttade.
Ett mer välbetalt jobb närmare familjen, det kändes bättre. (Övervägde att skicka en bukett med blommor åt kuratorn som tack för hjälpen. Men vågade inte. )
Här arbetat på mitt nya jobb i något år nu och mitt psykiska månde har nu försämrats något enormt.
Mina tänder har tagit stryk av att jag inte har vågat/haft råd att gå till tandläkaren dom senaste åren. Jag har gått ner c 15 kg på 7 månader. Min sömn är helt förstörd. Har börjat isolerat mig från vänner och familj mer och mer. Tar alla tillfällen att stanna hemma från jobbet och tar jänstledigt och fejkar kortare sjukskrivningar.(orkar helt enkelt inte jobba. Och jag har alltid sett jobbet som en viktig del i livet.)
Jag orkar inte med det här mer och vet inte hur jag ska kunna göra för att få ett bättre liv, mitt mående och dåliga självförtroende har satt käppar för mig i över 15 år.
Finns det något som jag kan göra?
