Münchhausens trilemma

Ponera följande konversation mellan personerna A och B:

A: Jag vet (proposition) p_1.
B: Varför vet du p_1?
A: Därför att jag vet p_2.
B: Och varför vet du p_2?
A: Därför att jag vet p_3.
...
...

Som jag försöker visa och som ni kanske ser så resulterar försöket att rättfärdiga en proposition i en oändlighet av rättfärdiganden. De enda tre sätten att rättfärdiga sanningshalten för en proposition är enligt trilemmat:
* Cirkulära argumentet - Två eller flera propositioner som stöds av varandra.
* Regressiva argumentet - Varje proposition kräver ett rättfärdigande som är en ny proposition, i all evighet.
* Dogmatiska argumentet - Vi förutsätter helt enkelt att det redan finns en rättfärdigad proposition.
Inget av ovanstående tre argument verkar tillfredsställande. Slutsatsen blir att det är logiskt omöjligt att bevisa någon sanning överhuvudtaget. Inte att det har någon påverkan på våra liv, men kan trilemmat lösas? Måste vi bara acceptera att ingenting går att bevisa?

Varför är inte det ”dogmatiska argumentet”, dvs accepterade antaganden giltigt?

Kände för övrigt inte till din term för detta, utan lärde mig det som ”regressproblemet”.

Det är så, men man behöver inte acceptera det. Väldigt få lever med acceptans. Nu har jag inte läst nåt annat i tråden, men jag misstänker att det finns många exempel på just arrogans istället för acceptans.

Trilemmat föreslår hur det kan lösas. Regressproblemet beskriver bara problemet.

Frågan handlar alltså om hur vi kan bekräfta vår kunskap. Om inget av de tre förslagen är giltiga så verkar det omöjligt att otvivelaktigt sortera ut sanna påståenden från falska. Det verkar utifrån trilemmat som att all kunskap baseras på gissningsarbete.

Nåja. Trilemmat vilar på antaganden så det är kontextuellt också; värt att komma ihåg!

Kan du komma på ett fjärde sätt att rättfärdiga kunskap?

Trilemmat kan sammanfattas med en statistisk sats som säger att om man inte redan är helt säker så måste man ha oändligt med evidens för att bli det.

Så det fjärde hornet är att förlita sig på det som man redan vet helt säkert.

Mönsterigenkänning. Mänsklig kunskap grundas inte i logik utan i mönsterigenkänning. Om vi ser att X och Y är korrelerade så vet vi något om X och Y som inte kräver att vi visste något innan. Om alla trianglar vi ser har tre hörn så vet vi att trianglar har tre hörn.

Naturligtvis leder mönsterigenkänning fel ibland. Innan den här dagen fanns gårdagen. Innan gårdagen fanns förrgår. Vi ser ett mönster i att varje dag föregås av en tidigare dag och anser därför att mönstret är en naturlag som inte kan ifrågasättas. Att tiden skulle börja i Big Bang avfärdas därför av de flesta som stridande mot något självklart, nämligen att varje tidpunkt föregås av en tidigare tidpunkt. Vi utgår från att mönster aldrig kan brytas, men varför skulle de inte kunna det?

Okej. Så mönsterigenkänning är alltså inte ett fjärde horn på trilemmat?

Ungefär så. Ingenting går att bevisa utan obevisade grundantaganden vilket besvarar frågan i trådstarten. Däremot tycks mänsklig mönsterigenkänning fungera för att bootstrappa hjärnan från att veta ingenting när vi föds till att veta ganska mycket när vi blir gamla. Vi kan aldrig bevisa att det vi vet är korrekt (vi skulle kunna vara boltzmannhjärnor, simulerade etc.), men i praktiken klarar vi oss ganska bra ändå.

Jo, nä, precis. Det finns inga kunskaper som kan verifieras. Men däremot finns det nåt som gäller alltid, vare sig "vi" är boltzmannhjärnor eller simulerade eller whatever.

Jag lutar mot det också. Karl Popper föreslog att vi ska ge upp idén om att kunskap går att bevisa och istället arbeta hypotetiskt med kritik. Vi accepterar den kunskap som fungerar i livet samtidigt som vi försöker kritisera den för att komma närmare sanningen.

Vi kan aldrig vara säkra på att de matematiska axiomen är helt fria från motsägelser. Det enda vi kan göra är att testa dem i olika scenarion. Det har hänt att axiom modifierats då de senare visat sig vara felaktiga.