vad gör man när folk tröttnat på ens mående?

vad gör man om andra börjat tolka förmedlandet av ens dåliga mående som något tjatigt?
om folk börjat tröttna på ens mående, lika mycket som man själv börjat tröttna på allas tröttnanden?

vad gör man när det inte går över? när man inväntat hjälp länge, men nog aldrig kommer få komma åt rätt sorts hjälp (en familj och en plats där man hör hemma, är välkommen och älskas även fast man har vissa problem, som på sätt och vis kan förklaras (inte ursäktas men förklaras) just av frånvaron av familj)

om man behöver familj istället för vård? om man tror på personlig utveckling med grund i närvaron av någon som älskar en,
och är ens familj? en familj som liknar den rätt många andra verkar ha

hur hittar man det man inte hade tur med från första början? hur blir man Någons, på sättet ens föräldrar borde betraktat en?

vill tas emot av någon som motiverar mig och lyfter fram det fina, om det nu finns något kvar.
någon som letar potential istället för brister. någon som förstår sig på mig, känner mig, vet vilka metoder som fungerar på mig och stannar.

Vänder sig till vården.

där hittar man ingen som vill bli ens familj

Nej men man hittar behandling och hjälp för att ändå må bättre.

Skriv in dig på psykvård. Där hjälper dom.

tänk om man behöver en familj och inte behandling

Hur skulle den familjen se ut menar du?

som alla andras. bara en plats där man känner sig hemma/välkommen.

Vilka är det som tröttnat?

Du menar familj som fru och barn? Känner till folk som varit inlagd på psykvård och skötare agerat som nån slags "flickvän" då dom hade kärleksproblem

alla som på riktigt vet vem man är/vad man blivit pga sitt liv.
alla man inte låtsas vara någon annan för.
de som man varit ärlig med.

menar typ en förälder. om man känner sig liten men är vuxen