Kära aspies, vad önskar ni att era föräldrar visste?

Nu har jag inga diagnoser, men förståelse och mycket pratande om känslor tror jag skulle vara bra. Gissar på att det är svårt att hitta sig själv med denna diagnos.

Som förälder tycker jag dock att du ska ”råka” tappa ditt barn utför balkongen. Både för barnet och samhällets bästa.

Är far till en underbar son med asperger, eller autismspektrumtillstånd om vi ska gå på DSM IV. Livet är dock sannerligen inte bara en dans på rosor för honom, har såklart gått alla föräldrarkurser men önskar ändå att kunna stödja honom mer.

Vad skulle ni velat att era föräldrar visste eller gjorde annorlunda?

Det kan vara precis vad som helst men för att få igång diskussionen så tänker jag själv på saker som t ex hur mycket jag ska stötta/pusha honom att umgås med andra eller hur ni vill bli behandlade efter ett "sammanbrott" (känner ni skam eller är man bara trött?). Hur ska jag tänka med ett framtida yrkesliv? Framtida flickvän (eller pojkvän), tänker att det finns en risk för ensamhet t ex.

Högt som lågt, kör på!

Jag har inte fått diagnosen asperger/ autism men jag hade ADHD som barn (vuxit bort) och även autistiska drag (kvarstående).

För mig har det varit mer som en sjukdom som gör det omöjligt att behålla vänner, jag går in i extroverta/ introverta perioder jag inte kan styra över vilket gör att jag uppfattas som otrevlig. Jag har dragits in i missbruk, ”bråkiga miljöer” pga att jag inte klarat av de ”svårare socials regler” som finns i mer fungerande sammanhang i samhället. Jag har lidit mycket över min diagnos. Vet att många tar självmord pga den konstanta känslan av att utanförskap och att vara ”mentalt missbildad”.

Är far till en underbar son med asperger, eller autismspektrumtillstånd om vi ska gå på DSM IV. Livet är dock sannerligen inte bara en dans på rosor för honom, har såklart gått alla föräldrarkurser men önskar ändå att kunna stödja honom mer.

Vad skulle ni velat att era föräldrar visste eller gjorde annorlunda?

Det kan vara precis vad som helst men för att få igång diskussionen så tänker jag själv på saker som t ex hur mycket jag ska stötta/pusha honom att umgås med andra eller hur ni vill bli behandlade efter ett "sammanbrott" (känner ni skam eller är man bara trött?). Hur ska jag tänka med ett framtida yrkesliv? Framtida flickvän (eller pojkvän), tänker att det finns en risk för ensamhet t ex.

Högt som lågt, kör på!

Jag har på senare år fått reda på att jag har autistiska personlighetsdrag. Inte tillräckligt för att ställa en absolut diagnos, men tillräckligt för att påverka mig som person.

Jag hade nog önskat att mina föräldrar hade haft förståelse för hur utmattande det är att vara annorlunda funtad i sociala sammanhang. Jag fungerar förvisso bra socialt, men inombords är jag ändå stressad runt andra människor. Det är någonting med hur hjärnan konstant måste bearbeta och sortera intryck som gör att man blir väldigt trött.

Detta ledde i mitt fall till en depression, där jag valde att under en längre tid isolera mig själv. Jag orkade inte träffa andra människor och kände mig missförstådd av mina närmaste. Jag gav upp allt vad hälsa, rutiner och renlighet hette ett tag. Jag önskar att mina föräldrar inte sett detta som lathet och dumhet. Jag önskar att de inte försökt trycka vänner och potentiella partners i mitt ansikte, även om de gjorde det av välvilja. Jag önskar att de respekterat att jag där och då inte kunde jobba, och att det inte hade med lathet att göra. Jag vet att de var oroliga och försökte hjälpa mig upp på benen, men det stressade snarare upp mig mer. Det som hade hjälpt för att motivera mig hade varit villkorslös kärlek och acceptans.

Jag är och har alltid varit extremt opraktisk. Jag förstår inte hur jag praktiskt ska gå till väga på enklast sätt i olika sammanhang, utan krånglar till allting och kommer ingenstans. Jag önskar att detta inte setts som dumhet, utan helt enkelt som ett annat sätt att vara funtad. Att vara teoretiker är inte fel. Jag kände ett tag att allt jag var blev klassat som felaktigt, och det var en av anledningarna till varför jag under en period var så väldigt deprimerad.

Det är fint att du är så älskande och vill göra allt det bästa du kan för din son. Det som kan göras är att lämna tid och rum när det behövs. Din son fungerar helt enkelt annorlunda, och att försöka pusha på honom relationer och jobb innan han är redo kommer inte att ändra på det faktumet. Försök att utgå ifrån vad som känns normalt för honom, istället för vad som känns normalt för majoritetssamhället. Stötta honom och tydliggör att han är älskad villkorslöst för den han är. Acceptans är verkligen A och O här. Att försöka förstå, även när det inte går att relatera.

Är far till en underbar son med asperger, eller autismspektrumtillstånd om vi ska gå på DSM IV. Livet är dock sannerligen inte bara en dans på rosor för honom, har såklart gått alla föräldrarkurser men önskar ändå att kunna stödja honom mer.

Vad skulle ni velat att era föräldrar visste eller gjorde annorlunda?

Det kan vara precis vad som helst men för att få igång diskussionen så tänker jag själv på saker som t ex hur mycket jag ska stötta/pusha honom att umgås med andra eller hur ni vill bli behandlade efter ett "sammanbrott" (känner ni skam eller är man bara trött?). Hur ska jag tänka med ett framtida yrkesliv? Framtida flickvän (eller pojkvän), tänker att det finns en risk för ensamhet t ex.

Högt som lågt, kör på!