Konservatism och det manliga offerperspektivet

Det är tvärtom du som tycks ha svårigheter att läsa. Ert argument lyder alltså: "Titta! Det är och har alltid varit minst lika synd om männen!" Nyckelordet här är lika. Om man sedan menar att "det var inte synd om någon, feministerna ska hålla käften", eller "det var synd om alla, feministerna ska hålla käften", är en så meningslös distinktion.

Ja, det är liksom inte min idé. Vill ni inte vara med i någon tävling om vem det är mest synd om så är det liksom ingen som tvingar er. När ni ser ett inlägg där någon påpekar kvinnors lidande genom historien, låt bara bli att svara med "ja men har du tänkt på att män också led och att de kunde jobba i gruva och vara legosoldater och ha en massa andra jobb!"

Om ni däremot gör detta kommer jag återigen berätta för er att möjligheten att välja dessa yrken historiskt sett varit ett privilegium, och att kvinnor i lag diskriminerades från att ha sådana yrken.

En liten upplysning i all välmening: Temat i hela denna tråd är att vi, dvs de män som diskuterar här, är rörande överens om att det inte är synd om män, att samhället inte förtrycker män, och att det över huvud taget är omanligt att tycka synd om sig. När jag räknar upp allt det där med kolgruvor och slagfält så skriver jag ju att det inte var synd om männen som gjorde de arbetsinsatserna. Att livets villkorkan vara hårda är för män inte något man gnäller om, utan bara konstaterar.

Tråden handlar inte om kvinnor, inte om "kvinnors lidande", och inte om "diskriminering" mot kvinnor. Du är välkommen att kverulera om sådana teman i någon feminismtråd.

Fast identitetsvänsterns/kulturmarxisternas offerhierarki är ju väletablerad och hyfsat väldefinierad. Den går inte att ändra bara så där. Det är därför negrer kan kritisera vita ur ett fullt legitimt offerperspektiv medan vita aldrig kan göra det gentemot judar. Detta trots att judar är rikare och mäktigare än vita på samma sätt som de senare är rikare och mäktigare än negrer. Men visst är förintelseberättelsen en viktig förklaring här. I vissa fall uppstår emellertid frågetecken numer om vem som åtnjuter högst offerstatus. Exempelvis en lesbisk feministjudinna vs en transsexuell jude.

Det handlar givetvis om att hedra minnet av dem, någon tävlan om vem som det är mest synd om är helt hjärndöd, för vem som helst med minsta lilla grad av intellektuell hederlighet vet att lidande knappast kan mätas som någonslags kvantitativ data, en man kan rentav känna någonslags extas i slagfältet och kvinnan i barnafödandet som gör att tillståndet kan hamna i superposititon mellan djupaste lidandet och djupaste njutningen.

Ifall mäns grad av makt i 1800-talet var värd den ansvarskrav som kom med makten kan ingen härinne svara åt alla män eller alla kvinnor.

Skulle man vilja jobba i en farlig fabrik och få äganderätt och inte styras av någon annan? Skulle man vilja bli först att stå i fiendens skottlinje för att få självständighet?

Att någon kvinna svarar ja på frågan bevisar ingenting, inte ens att hon menar det.

Jag skulle personligen faktiskt hellre vara en mosuoman i det enda matriarkatet, maktlös och utan rätt att äga något men fri som vinden och fri från äktenskap och att ta hand om barn också, än att vara en man som måste offra ena benet i krig mot Napoleon, avsågad utan bedövning i Waterloo, för att sedan slita dag in och dag ut i en fabrik lutande på mitt träben för att försörja familj på 8 personer i 1800-talet.

Att ha rätt att äga över saker är inte världens hit ifall det kommer till sådan pris, tillslut går allt till familjen ändå förutom en och annan fylleri, drickandes något odräglig hemmagjord sprit.

Mosuokvinnor är inte nödvändigtvis privligierade gentemot sina män för att de har rättigheter till ägande som männen saknar, att ha så stor del av ansvaret på sig för att få äga är inte så trevligt.

Nu finns det en väsentlig skillnad, för att vara helt ärlig: mosuomännen blir inte gravida och behöver inte betala det biologiska priset för att bära livmodern. Därmed saknas en stor del av anledningen till att kvinnor blev, pga sin biologiska natur, helt beroende av sina män, så pass beroende att det var direkt katastrofalt för dem att bli av med till och med en kvinnomisshandlade make.

I vilket fall så är historiska jämförelser mellans könens omständigheter otroligt komplexa, en har fler rättigheter och också mer ansvarskrav, vem var minst olyckligt lottad? Vem det än var så är det ju passande att moderna feminister gömmer sig under 1800-talskvinnors kjolar, för deras egen offernarrativ är heltenkelt patetisk.

Typiskt anti-feministiskt språkbruk:
Feminister är egentligen fascister och nazister.
Vilket man gärna ”bevisar” genom att byta ut ”män” mot ”judar” i någon text.

Ja, det där hör man titt som tätt men analogin stämmer ju inte alls. ”Nazister och fascister” kritiserar inte judar utifrån ett offerperspektiv utan tvärtom. Den här inverterade hierarkin eller offerhierarkin vi ser idag har vänstern skapat och den bygger på den marxistiska analysen av maktstrukturer. Den fungerar så klart inte alls för anti-feminister.

Det här måste vara någon form av feministiskt klimax. Bättre än så här blir helt enkelt inte modern feministisk teori; det är synd om kvinnorna som inte fick kräla nere i kolgruvorna. Världshistoriens sämsta och farligaste jobb alla kategorier (undantaget fasan över att ta hand om hem och barn, det är värre). Kudos!

Det är visserligen uppfriskande att ni känner er förfördelade även vad gäller de allra sämsta möjligheterna som tillfaller män istället för det mer ensidiga fokuset på bolagsstyrelser.

Tack för att du med ditt inlägg gav ett bra exempel på manligt offerperspektiv.

Lite tillspetsat borde kritiken mot feminister istället se ut så här ”ert gnäll om att kvinnor varit förtryckta i alla tusentals år bevisar bara att ni är underlägsna och naturligt underordnade mannen”.

Var har jag beklagat mig?

Eller kan man som kvinna vända det: att kvinnor historiskt fått mannen att ta största bördan i mardrömsuppgifter fylld av slit och våld är bevis på kvinnans överlägsna list, eller liknande.

Man kan ju leka och vända på maktperspektivet på så sätt, istället för att fokusera på offerställningen vara stolt över privilegier man genom tiderna fått genom att spela på att vara en skör och vacker porslinvas som måste skyddas. Givetvis var inte 1800-tals kvinnor dumna nog (speciellt inte i arbetarklassen) att vilja ha mannens rättigheter och ansvar.

Det fick vänta tills att mer passande yrken blev tillgänga till massan. Som man får man väl då heltenkelt lyfta på hatten för en sådan kvinna. Än idag tävlar kvinnor i högre grad om de rikaste männen än de tävlar om att starta företag för att själv bli rika, det är liksom det kvinnliga spelet om makt. Jeff Bezos exfru är Världens rikaste kvinna utan att ha lyft ett finger för skapandet aav amazon, i listan av rikaste kvinnor finner du knappt någon som är någonslags "selfmade woman".

Allt är givetvis ett spel, oavsett ifall människor är medvetna om det eller inte. Kvinnor med dåliga, tråkiga yrken drömmer om att vara hemmafruar, problemet är bara att det inte finns tillräckligt många män som kan betala för det liv de vill leva som hemmafruar.

Åter en exempel på kvinnlig list: när drottningar fick makten var de lika sugna på krig som kungarna, helt utan en naturdriven törst efter krig, utan för att krig heltenkelt är ett spel om makt och resurser. Däremot så var inte drottningar så pass korkade att de själva red ut till krig likt en Karl XII för att lida sida vid sida med hans undersåttar.

Ifall vi ska tala om maktrealism så är kvinnor ganska bra på att göra det bästa med den avsaknad av förmåga som naturen givit dem om att strida mot männen i makthierarkier av olika slag. Varesig inom kapitalismens eller krigarens hierarkier så kan kvinnor nå toppen av egen förmåga, men de har genom list ofta skapat sin egen väg till toppen av pyramiden. Välfärdsstatens toppyrken är givetvis också en sådan väg till makt som man kan nå utan att klättra upp för en meritokratisk hierarki.

Men det intressanta är vilka grupper som tar på sig offerkofta. De som betraktar sig själva som offer har ett undermänniskoperspektiv. Åtminstone på det undermedvetna planet ser alltså kvinnor, bögar, judar och icke-vita på sig själva som underlägsna heterosexuella vita män. Det är psykologin här som är mest intressant. Inte huruvida det existerar någon förment objektiv offerhierarki.