Går inte att vinna, man kommer alltid vara en loser

Jag inser att jag är missförstådd. Precis som Knavius här (och säkert även TS) så fattar vi såklart att det mesta man ser och hör om lyckade folk till största del är teater och fejk. Men det är en sak att rent logiskt veta det och en helt annan sak huruvida hjärnan anpassar serotoninnivån efter den kunskapen. Eller om den, mer troligt, ändå reagerar med att sänka serotoninet när en person registrerar en massa lyckade individer i sin omgivning, liksom. Det händer massor i hjärnan som aldrig tar omvägen via medvetandet.

Stöd för den teorin:
https://scholar.google.se/scholar?q=...3DikfxjCiZYh8J

Jag inbillar mig att detta faktum (comparison is the death of joy) är en v huvudorsaken till att den psykiska ohälsan ökat så kraftigt på sistone...

Edit: Upptäckte att Knavius och TS är samma person.

Så du vet det men fortsätter ändå? Är det någon som tvingar dig eller kontrollerar din hjärna då menar du?

Problemet är att ni inte tänker själva, trots att ni förstår konceptet...

Innan du svarar så föreslår jag att du faktiskt tittar lite på videon jag länkade och se om du kan förstå budskapet.
(Den är väldigt kort)

Ahhh. Sett länken nu. Makes scense. Nu tror jag att jag fattar: Du säger inte alls emot min teori. Du uppmanar mej, TS och alla andra att agera på det faktum att man påverkas mentalt av all skit man exponerar sig själv för. Couldn't agree more...

Ursäkta min tröghet

För mig har det inte så mycket med att jämföra sig med andra att göra utan mer en analys av vardagslivet. Ett vanligt medelklassliv är ett loser-liv där man spenderar större delen av sitt liv att följa lagar och regler, löneslava åt ett företag och åt staten.

Livet kan svänga fort. Och man är aldrig helt i händerna på ödet. Vad som är vinnare och losers, är väldigt subjektivt, även om det rent statistiskt(utifrån vissa mått som just då gäller) går att se olika trender, och givet kultur, plats, tid, osv.

Ah, alright. Jag tänkte att du kanske jämför dig med FIRE-människorna. Jag är skeptisk till att den livsstilen är så fantastiskt som den låter... Om man läser forskning om lycka, meningsfullhet och välmående så verkar inte tidig pension eller ekonomiskt oberoende vara den självklara vägen.

Men du kanske tänker på nåt helt annat när du definierar en vinnare?

Har svårt att definiera en vinnare.

Men jag kan säga såhär: När jag ser 50-åringen med påsar under ögonen på jobbet som är nyskild och flyttat in en 3 rok så är det definitivt inte en vinnare och hans liv är standard, en rätt normal upplevelse.

Kanske är det då så att vinnare inte är något man är för alltid, utan att de få som nån gång blir det bara är det under en begränsad tid (som några sagt tidigare i tråden).

Hugh Hefner blev gammal och skröplig på slutet, och föll väl då ur sin vinnarposition. Den där kollegan på ditt jobb kanske var populäraste snubben på högstadiet (eller inte), men verkar knappast kvala in på vinnar-listan nu...

Men det är lite intressant det där, vad som gör en person till en vinnare eller en förlorare. Och om vinnarna egentligen har ett särskilt mycket bättre liv än oss med standardliv.

Saken med vinnare och förlora är att när man väl klassar någon som vinnare eller förlorare har man förlorat själv. Det enda som spelar roll är sin subjektiva uppfattning om sig själv då det är med dig själv du kommer leva med i all framtid (synd nog men rolig är jag iallafall...). En vinnare är inte bättre på något sätt en en förlorare, man ska göra det man känner för att göra själv i livet och skita i alla andra. När man väl inser att alla kan uppnå samma saker så slutar man dela in i vinnare och förlorare och så förstår man att man är en "vinnare" om man gör det man själv vill göra och skiter i vad andra tycker. Människor är idioter så varför bry sig om vad de tycker?

Anledningen till att det är användbart att nämna att man har ett normalt liv och jämföra med andra är att direkt kunna avfärda argument om att man måste fixa si och så, bli normal och sen kommer man vara lycklig.

Syftar du på att om man är normal så behöver man inte ta ansvar? Saken är att hur framgångsrik man än är (vanligt folk hela bunten) så fungerar man och är som alla andra. Det som skiljer åt är att de som blir framgångsrika inte nöjer sig med ett "vanligt" liv utan vill ha mer på både gott och ont. Om man är nöjd med ett vanligt liv borde man gå för det då jag tror ett vanligt liv är det bästa när det kommer till lugn och sådant. Det jag vill komma fram till är att man borde leva sitt eget liv och skita i alla andra. Gör det du vill helt enkelt. Om man inte vill ta ansvar skit i att ta ansvar.