Går inte att vinna, man kommer alltid vara en loser

Man kommer alltid vara en Svensson-loser som jobbar heltid, står i bilköer, betalar skatt och är trevlig. Kanske får man barn och slutar som varannan-vecka-pappa som alla andra.

Få är vinnare i den här världen, resten av oss är losers. Så är det.

Det du framförallt säger är att DU är en loser.

Vilken deterministisk tråd. Avslutas till och med "Så är det."

Ja, jag är en medelmåtta som de flesta är.

Ja, för de allra flesta är livet inget vidare.

Är du en svensson och klon är du en vinnare i de flestas ögon. De allra flesta tycker det är viktigare vad andra tycker, vi är sociala. De sociala reglerna har dödat folk som när ett koreanskt plan störtade för att den lägre andrepiloten av norm inte fick säga till förstepiloten att de var i stor fara. Han valde döden för sig och 100 passagerare istället för att bryta en social norm.

Om du inte vill vara en svensson så ta reda på vem du själv är och vad du vill.

Du är antingen född en kopia eller också har du blivit en. Vad tror du själv är mest troligt?

Ja, men det kan ju alltid bli värre därifrån. Sjuk och kastad på soptippen i och med utförsäkring från försäkringskassan till exempel och bli en riktig loser.

Jo och sedan är man död och begraven! Livet är grymt. Men lite kul kan man försöka ha det under tiden det pågår.

Vad är det som säger att det är så förbaskat viktigt att vinna? Är "vinnare" lyckligare?

Nej, sluta jämföra och gör något du gillar istället. Vad som helst.

Jag skyller på människans nya sätt att leva. Att det är därför så många känner sig som förlorare. Comparison is the death of joy.

Alfahannar, chefer, rika personer, elitidrottare etc har högre nivåer av hormonet serotonin än andra. Under större delen av vår tid på jorden så har vi levt i grupper om ca 20 - 50 individer (såklart inte alla populationer under alla tider, men lite förenklat kan man säga det). I dessa grupper har några haft en stark social ställning (och därmed höga nivåer av serotonin som bl.a. motverkar depression) medan andra har haft en lägre social ställning. När man inte möter så många individer under en livstid har man färre att jämföra sig med och chansen är större att man upplever att man har en stark social ställning eller att man är bra.

På 2000-talet möter vi miljontals individer under en livstid och det finns alltid många som är bättre än man själv. Bara under en kväll på flashback hinner man uppfatta 5-15 olika användare som verkar väldigt framgångsrika. Med en så stor jämförelsegrupp som vår generation uppfattar under en livstid så blir alla underdogs. Vissa har inte så stora problem med att många är bättre, men vissa blir riktigt deppiga. Och det är så det ska va, en underdog i en grupp av homo sapiens SKA känna sig lite misslyckad och dra sig tillbaka för att ge plats åt alfahannarna. De som saknade den inbyggda funktionen blev ihjälslaga och kunde inte föra den egenskapen vidare.

Jag tycker rent objektiv att du inte borde känna dig misslyckad. Men att du gör det tror jag är en biologiskt inbyggd mänsklig funktion.

Av olycka överbackad av återvinningsbilen då en hade lurarna på med firstaidkittensystrar och inte åhörde varningstutiluret. Rännstensavslut i Bladrunnerstil. Herrelösa hundar, som käkar valda smådelar av ens falukropp efter åt.

Ett liv.

Att du är en medelmåtta är något du själv antagligen vill vara.
En skillnad om du redan har låst fast dig med familj eller med en massa lån. Men bara du själv väljer. Du väljer även utifrån vilken bas du vill se på dig själv. Det rä bra att du är självkritisk, men att inte erkänna för sig själv att du kan nå högre alt att du faktiskt kan finna lycka i din tillvaro oavsett vad andra tycker, tänker och spyr ur sig.. Är skadligt för dig själv.

Se till att vara en god energi. Va objektiv och döm inte andra, så behöver du inte döma dig själv så hårt heller. Mottot bör vara "att hjälpa istället för att stjälpa". Så länge du klarar av att göra det mer än det negativa så är du ingen medelmåtta. Att inte falla under hatet är stort. Att älska sig själv men samtidigt vara ödmjuk mot andra är större! Att förstå sina brister och arbeta på dom och samtidigt acceptera sig själv samt hjälpa andra är, Störst!

Sanningen med dig är att du ser ner på allt för många andra, därav säger ditt samvete till slut ifrån och får dig att inse att du själv faktiskt inte är så bra.

Så hur ska du ha det, ska du vara en medelmåtta, eller ska du kämpa för en bättre välrd utan att skada andra?