Klassikern: Kär i en kompis...

Jag har alltid varit en udda grabb. Detta blev, i retrospekt, mycket tydligt när jag började skolan som barn. Redan på lågstadiet började jag känna av att det fanns något hos mig som inte riktigt harmoniserade med mina klasskamrater. Jag minns tydligt frustrationen över att inte få gensvar från de jag kallade mina bästa vänner, hur de hellre umgicks med någon annan, utanförskapet. Detta kom att bli en trend under merparten av mina år i grundskolan. Trots att min upplevda brist på harmonisering med mina jämnåriga aldrig släppt så hittade jag tillslut att förhålla mig till det. Jag har i stor utsträckning kommit över min känsla av "att vara utanför" och de rester som lever kvar kan jag idag hantera utan problem.

Under gymnasiet fick mitt sociala liv ett uppsving. Jag var mer social än någonsin innan. Jag kände mig uppskattad och självsäker och tror mig varit väl omtyckt av de flesta i min omgivning. Trots detta uppsving fanns rester av osäkerhet, och troligen en hel del missad social övning från bardomen, fortfarande kvar. När jag insåg att jag började tappa de vänskaper jag byggt upp under högstadiet, vilket då var toppen på mitt sociala liv, så började jag grubbla. Snart sjönk jag ned i en djup depression. Jag kunde, utöver de vänskaper som börjat gå förlorade knappt upprätthålla de nya vänskaper jag börjat forma. Då oro och uppgivenhet inför mina framtida relationer stod i centeum för mina grubblerier eskalerade mitt mående snabbt....

Sedan blev det dags för min sexuella debut...

Som någon som kände sig lamslagen av tanken att stå utan vänner i framtiden var tanken om att ha en romantisk relation varken något jag vågade eller ville underhålla. Som konsekvens av detta anammade jag idén av att ha "lättsamma sexuella kontakter" snarare än hormomstinnade romanser. Naiv och kåt som man var så försökte man och det slutade ungefär så som man kam tänka sig.

Ett antal traumatiska sexuella erfarenheter senare.

Efter gymnasiet har jag påbörjat behandling av min depression. Det fungerar ett tag, men depressiomem släpper aldrig riltigt taget. Att underhålla tanken om romans är fortfarande inte på kartan och dessutom har jag vid det här laget en hel del ångest kopplat rill intimitet/sex.

Ytterligare några år fortgår.

Jag har vid det här laget varit knullfri rätt så länge. När jag der tillbaka på den perioden så inser jag att det troligen huvudsakligen berott på de känslor jag kopplat till sexuell kontakt. Depressionen behandlas men jag inser att behandlingen inte räcker till. Jag får tummen ur och söker mig återigen till psykiatrin. Min dos antidepressiva ökas och jag börjar äntligen bli människa. Jag har energin att börja dejta. Min infallsvinkel är fortfarande den jag skapat, och bibehållit sedan tonåren.

Ett antal mycket goda sexuella relationer senare.

Ångesten har släppt. Medicineringen har fyrdubblats och jag börjar få tillbaka känslor jag knappt minns att jag haft. Jag kan gråta av glädje, jag känner värme i bröstet inför de goda vänskaper, mående till trots, jag lyckats bygga upp över åren. Jag känner glädje och lust inför livet för första gången sedan innan jag kan minnas och jag kan börja utforska de känslor jag inte haft tillgång till. Det har skett en vändning.

Jag har under några år lärt känna en kvinna som jag kommer mycket bra överens med. Vi började lära känna varandra innan jag börjat dejta. Att komma väl överens med någon är, som kanske tydliggjorts av det jag redan skrivit, är mycket sällsynt. Vi umgicks intensivt under efter att hon gjort slut med sin dåvarande partner och umgås sporadiskt då hon hittat en ny. När vi träffas flyter allting på helt friktionsfritt. Vi har det roligt och är avslappnade i varandras närhet. Vi konstaterar båda två att vi klickar otroligt bra och uttrycker glädje av att ha hittat en person som vi kan kommunicera med såpass effektivt och intimt med.
Hennes förhållande börjar rasa samman. Vi börjar umgås mer intensivt igen. Under en period då de tagit en "paus" besöker hon mig. Det är någonting i hennes blick. Vid ett tilfälle får jag en blick så intensiv att jag blir helt stel.
Jag anser mig själv vara fullkomligt tafatt i frågor gällande attraktion, men den här blicken sätter igång ett kugghjul. Jag inser hur otoligt vacker hon är och blir plötsligt livrädd. Känslor jag aldrig bearbetat innan sköljer över mig och jag vet inte hur jag ska hantera dem. Utöver den blicken och en kanske nytillkommen värme i vårt umgänge, fortsätter kvällen som vanligt.

Hon och hennes kille gör ett nytt försök, men det varar inte.

Idag

Jag har sedan den kvällen funderat och försökt analysera mina främmande känslor. Jag överväger och funderar kanske lite väl logislt över hur jag känner inför henne, om jag tolkat signaler rätt etc. Att ens överväga dessa tanker är helt nytt för mig och jag vet knte riktigt vad jagbska göra av dem. Något jag vet är att jag inte kan slutabtönka på henne.

Vi hänger återigen mer intensivt och vid vårt senaste möte slår det mig. Jag är störtförälskad. För första gången någonsin har jag träffat en person jag känner fullkomlig trygghet med. Jag upplever för första gången en känsla av fullkomlig harmomi med en amnan människa. Mina fantasier är inte präglade av sexualitet mem utav att vara nära människan i allmänhet.
Jag vet inte hur jag ska närma mig detta. Risken att förlora en vän väger tungt. Dessutom har hon som sagt precis gjort slut med sin kille. Värmen mellan oss känns mer intensiv än någonsin, men jag vet inte om det bara beror på mig.
Jag känner mig helt handfallen och vet intw vad jag ska ta mig till. I skrivande stund är klockan 06 på morgonen. Kl 10 ska jag skriva en tenta men jag kan inte somna. Hjärtat dundrar i bröstet och jag trånar efter att träffa henne igen.

Hur fortsätter jag härifrån?

Jag har varit i samma situation. Det är inte roligt. Det bästa är nog ändå att åter byta plats på underlivet och hjärnan så att respektive organ hamnar på rätt plats igen.

Paradoxalt nog så är det bästa att berätta dina känslor för henne. Det kan ju givetvis skita sig om du har feltolkat henne, men då vet hon, vilket känns ärligare. Lägger du till fraser som ”Förstår att detta kommer ändra vår relation, vill bara att du ska veta, även om du inte känner samma så vill jag ändå ha kvar dig som vän.”
Förhoppningsvis så är ju hon dyngkär i dig med och säger samma till dig!

Lycka till med tentan nu, och ta en rejäl tupplur efter du är färdig med den.

Visst är det en risk men nu kommer du alltid tråna efter hennes kärlek.

Visa henne den text du skrev här.

Jag känner igen mig själv ytterst väl i hela din historia (även om det aldrig blivit fullt så kämpigt för min del med depressioner och dylikt).

Ja vad ska man säga, jag vet hur det är att sådär "falla handlöst" för en vän. Jag la 5 år av mitt liv på att längta efter något som jag till slut fattade aldrig skulle hända. På kuppen förlorade jag en av mina närmaste vänner, inte så att det kom fram något eller blev någon jobbig situation, vi gled liksom bara isär med tiden när inte längre klarade att må dåligt över det.

Jag har inga bra råd att komma med, men om det är något så vet jag precis hur jobbig situationen kan vara.

Min fråga till dig TS är hur du mår av den relation ni idag har? Mår du bra av att "bara" vara hennes trygga famn när hennes relationer har kraschat? Visst kan det kännas bra att vara den "vita riddaren" för stunden men hur känns det när hon har hittat en ny? Hur mår och känner du dig då?

Du riskerar nu att fastna i ett hopp om henne. Det kommer att hindra dig från att gå framåt och skapa dig ett eget liv vilket du måste göra. Du kan inte skapa dig ett liv kring henne.

Om du nu är så förälskad i henne, tydliggör då det för henne. Låt henne få veta vad du innerst inne känner. Skulle hon säga att hon bara ser dig som en vän, då har du två val. Antingen acceptera det (fortsatt vänskapsförhållande) och samtidigt gå vidare i ditt liv i övrigt och ta bort allt hopp om er två som ett par. Eller, om detta är för tufft för dig, bryt då kontakten med henne. Säg att du, åtminstone idag inte klarar av att bara vara vän med henne men kanske i framtiden.

Min före detta kompis/vän är numera min man sedan 14 år tillbaka. Jag minns fortfarande hur fasansfullt det var att inse att jag var kär i honom - jag var vansinnigt rädd att sabba vänskapen och förlora honom för alltid. Minns också att jag grät ut hos mitt ex som tyckte jag borde lägga korten på bordet. Mitt råd är att antingen prata öppet med henne, eller så tar ni en blöt kväll hemma hos någon av er i soffan och kanske naturen löser det hela.

Som de flesta redan säger, antingen går det bra eller åt helvete. i mitt eget fall har det alltid gått åt helvete. 2 gånger har jag testat detta. vi blev ihop och hade det bra ungefär i ett halvår. sedan började problemen dyka upp...eller snarare började man se personen för vad den var när man inte var enbart vän med den.
Hur ser dennes tidigare relationer ut? mina 2 ex och ex vänner hade alltid struliga förhållanden. något jag borde tänkt på innan jag kastade bortvänskapen för all framtid. Såhär i efterhand var det inte värt det.

Det kan vara STOR skillnad på att vara vänner och att vara ihop...

Du har två val, antingen kör du och gör det fullt ut. Dvs ni festar till det lite och du i slutet av kvällen går på kyssen, du håller inte tillbaka visar något konstigt brev eller fjantar runt.
Misslyckas det och hon inte är intresserad skyller du på att du var full och kåt.

Eller så skiter du i det och ni bara är vänner. Om hon är intresserad kommer hon kyssa tillbaka.

Jag tror inte att du kommer orka va vän med henne hur länge som helst utan att säga nåt. Så vänskapen kommer bli skev. Du riskerar vänskapen mer genom att inte säga nåt. Var ärlig bara.

Jag tycker inte du ska visa än vad du känner för henne. Men däremot bjud ut henne en mysig resturang. Men behåll dina känslor för dig själv ett tag ..hon har trots allt haft en man under er tid dom vänner..

Jqg tror att det var ett infall. Känslorna har släppt. Har inte sagt något rakt ut men misstänker att vi båda hyst liknande känslor för varandra. Vi har ofta diskuterat kring själva elefanten och har på så sätt kunnat bearbeta känslorna. Jag har misstänkt under en längre tid att hon flirtat med mig men väntat på att jag ska ta något slags initiativ. Fram tills jag startade tråden har jag inte varit säker på huruvida jag ville befatta mig romantiskt med henne och därav känt mig ganska spänd och pirrig. Tror dock inte att detta har varit på grund av hur jag könt lika mycket som hur jag misstänlt att hon känt... Typ. Även om där blossade upp romantiska känslor så vet jag att vi inte hade varit särskilt kompatibla och är således glad att slippa äventyra någonting.