Citat:
Idiot.
https://www.dn.se/insidan/arv-eller-...-personlighet/
"Ungefär hälften av vår personlighet beror på de gener vi ärvt från våra föräldrar. Men ärftlighetens betydelse får sällan något genomslag i samhällsdebatten säger personlighetsforskarna Anna Dåderman och Petri Kajonius.
Det stora genombrottet för att förstå genernas betydelse för personligheten kom med dna-tekniken. I dag visar en samstämmig forskning att det genetiska arvet har en stor betydelse för vad vi blir för människor och vilken personlighet vi utvecklar.
Det hävdar psykologiforskaren Petri Kajonius som även undervisar i personlighetspsykologi på Högskolan Väst. Men insikten om ärftlighetens betydelse för personligheten får knappt något utrymme i samhällsdebatten, menar han...
...Efter tonårstiden stabiliseras dessa drag allt mer med stigande ålder och efter 30 års ålder förändras de knappt. Personligheten mognar, helt enkelt.
Kan man inte förändra sin personlighet genom till exempel terapi?
– Det är klart att det finns behandlingar för att få bukt med till exempel depression och ångest. Men de flesta terapier går ut på att lära sig att leva med sina problem och mildra negativa symtom, inte att förändra sin personlighet. För det går nästan inte, säger Anna Dåderman.
Författarna menar att de allra flesta lär sig att hantera sina personligheter med eller utan terapi. För att inte visa mindre smickrande sidor lägger man band på sig och spelar roller för att framstå i bättre dager.
– Man kan till exempel lära sig att hantera sin ilska, men innerst inne är man samma person och säger dumma saker ibland, säger Anna Dåderman."
https://www.dn.se/insidan/arv-eller-...-personlighet/
"Ungefär hälften av vår personlighet beror på de gener vi ärvt från våra föräldrar. Men ärftlighetens betydelse får sällan något genomslag i samhällsdebatten säger personlighetsforskarna Anna Dåderman och Petri Kajonius.
Det stora genombrottet för att förstå genernas betydelse för personligheten kom med dna-tekniken. I dag visar en samstämmig forskning att det genetiska arvet har en stor betydelse för vad vi blir för människor och vilken personlighet vi utvecklar.
Det hävdar psykologiforskaren Petri Kajonius som även undervisar i personlighetspsykologi på Högskolan Väst. Men insikten om ärftlighetens betydelse för personligheten får knappt något utrymme i samhällsdebatten, menar han...
...Efter tonårstiden stabiliseras dessa drag allt mer med stigande ålder och efter 30 års ålder förändras de knappt. Personligheten mognar, helt enkelt.
Kan man inte förändra sin personlighet genom till exempel terapi?
– Det är klart att det finns behandlingar för att få bukt med till exempel depression och ångest. Men de flesta terapier går ut på att lära sig att leva med sina problem och mildra negativa symtom, inte att förändra sin personlighet. För det går nästan inte, säger Anna Dåderman.
Författarna menar att de allra flesta lär sig att hantera sina personligheter med eller utan terapi. För att inte visa mindre smickrande sidor lägger man band på sig och spelar roller för att framstå i bättre dager.
– Man kan till exempel lära sig att hantera sin ilska, men innerst inne är man samma person och säger dumma saker ibland, säger Anna Dåderman."
Artikeln är ju totalt orelevant i sammanhanget. Dessutom trodde jag du hade gett upp och inte ville diskutera mera, och därmed erkänt mig som överlägsen.
