Jag kan inte påstå att jag är deprimerad eller har någon särskild ångest. Ibland kommer det lite att man tänker si eller så men det går över igen.
Inte heller finns det något annat märkvärdigt att peka på. Jag har egentligen allt jag önskar men känner ändå ingen glädje.
Jag är förbaskat trött på livet men det har jag varit länge och det är inte nytt eller akut. Jag behöver inget, saknar inget och ingen vad jag kan förstå kan hjälpa mig. Jag vet inte med vad det i så fall skulle vara.
Jag går upp, äter, gör ett ärende, går hem, äter, tittar i taket, sover. Det är allt.
Film, TV och sånt var länge sedan. Jag har bokstavligen inte haft TVn på en enda gång på 15 år. Inte heller har jag exempelvis dammat av den. Anledningen var att det fattades en scart-sladd.
Förutom en viss intellektuell inre dialog. Lite filosofi och lite vetenskap till och från så är perversion det enda jag kan känna ger mig inspiration. Men då kan jag plötsligt komma på olika saker som jag vill. Ställen jag vill åka till. Kontakter jag vill återuppta osv.
Kan man leva helt och hållet bara på det sexuella motivet? Bör man odla det på något sätt så att det blir mer, så att man fyller ett meningslöst liv med perversion.
Min insikt är att det inte finns något mer. Det finns vänner om jag skulle vilja men vad vore meningen. Jag har växt ifrån sånt. Så känner jag. Känner ni likadant eller vad?
Inte heller finns det något annat märkvärdigt att peka på. Jag har egentligen allt jag önskar men känner ändå ingen glädje.
Jag är förbaskat trött på livet men det har jag varit länge och det är inte nytt eller akut. Jag behöver inget, saknar inget och ingen vad jag kan förstå kan hjälpa mig. Jag vet inte med vad det i så fall skulle vara.
Jag går upp, äter, gör ett ärende, går hem, äter, tittar i taket, sover. Det är allt.
Film, TV och sånt var länge sedan. Jag har bokstavligen inte haft TVn på en enda gång på 15 år. Inte heller har jag exempelvis dammat av den. Anledningen var att det fattades en scart-sladd.
Förutom en viss intellektuell inre dialog. Lite filosofi och lite vetenskap till och från så är perversion det enda jag kan känna ger mig inspiration. Men då kan jag plötsligt komma på olika saker som jag vill. Ställen jag vill åka till. Kontakter jag vill återuppta osv.
Kan man leva helt och hållet bara på det sexuella motivet? Bör man odla det på något sätt så att det blir mer, så att man fyller ett meningslöst liv med perversion.
Min insikt är att det inte finns något mer. Det finns vänner om jag skulle vilja men vad vore meningen. Jag har växt ifrån sånt. Så känner jag. Känner ni likadant eller vad?