Under 1940- och framför allt 1950-talen drabbades västvärlden av en stark misstänksamhet mot serietidningar. I USA publicerade redaktören Sterling North år 1940 i Chicago Daily News ledarartikeln A National Disgrace, som fördömde serietidningarna på marknaden som "dåligt ritade, dåligt skrivna och dåligt tryckta – en påfrestning för unga ögon och unga nervsystem. De grova svarta och röda färgerna förstör barnets naturliga känsla för färg; överdoseringen av sex och mord får barnet att snabbt tappa smaken för bättre men mer tystlåtna berättelser". Ledaren fick stor spridning i amerikansk press och efter kriget aktualiserades seriekritiken på nytt sedan branschen misslyckats med ett första försök till självcensur.
Särskilt inflytelserik och ryktbar blev då psykiatern Fredric Werthams bok Seduction of the Innocent (1954). Det var i sitt socialt engagerade arbete med ungdomsbrottslingar som Wertham trodde sig kunna spåra en god – eller snarare ond – del av problematiken till de många usla serietidningar som de unga kriminella läste. Boken och debatten ledde bl.a. fram till offentliga senatsförhör där senator Estes Kefauver med bistånd av Wertham förödmjukade serieförläggaren William Gaines – som var den ende officielle representant för seriebranschen som vågat ställa upp – på ett sätt som denne hade svårt att komma över. Den självcensur som följde i form av förhandsgranskning och godkännandestämpeln "Approved by the Comics Code Authority" innebar att Gaines eget förlag EC, med dess många skräckserier, drastiskt fick lägga om sin utgivning för att överleva, och hela serietidningsmarknaden i USA förändrades starkt.
I Sverige tog man (som vanligt, frestas man säga) ganska omgående över den amerikanska debatten och redan 1954-55 fick vi åtminstone tre titlar i Werthams kölvatten: Nils Bejerots Barn – serier – samhälle, Lorentz Larsons Barn och serier och Hans Hastes Läsning för barn? Men seriekritiken var inte alls unik för USA och Sverige: den motsvarande finska debatten har rentav ägnats en svenskspråkig doktorsavhandling, Ralf Kauranens Seriedebatt i 1950-talets Finland – En studie i barndom, media och reglering (2008). Och i t.ex. Frankrike motarbetades länge amerikanska serier så till den grad att de rentav beskrivits som "förbjudna": här samarbetade katolska och kommunistiska opinioner mot det amerikanska populärkulturella inflytandet, och där fanns väl även ett protektionistiskt syfte att gynna den inhemska tidnings- och serieproduktionen.
Särskilt inflytelserik och ryktbar blev då psykiatern Fredric Werthams bok Seduction of the Innocent (1954). Det var i sitt socialt engagerade arbete med ungdomsbrottslingar som Wertham trodde sig kunna spåra en god – eller snarare ond – del av problematiken till de många usla serietidningar som de unga kriminella läste. Boken och debatten ledde bl.a. fram till offentliga senatsförhör där senator Estes Kefauver med bistånd av Wertham förödmjukade serieförläggaren William Gaines – som var den ende officielle representant för seriebranschen som vågat ställa upp – på ett sätt som denne hade svårt att komma över. Den självcensur som följde i form av förhandsgranskning och godkännandestämpeln "Approved by the Comics Code Authority" innebar att Gaines eget förlag EC, med dess många skräckserier, drastiskt fick lägga om sin utgivning för att överleva, och hela serietidningsmarknaden i USA förändrades starkt.
I Sverige tog man (som vanligt, frestas man säga) ganska omgående över den amerikanska debatten och redan 1954-55 fick vi åtminstone tre titlar i Werthams kölvatten: Nils Bejerots Barn – serier – samhälle, Lorentz Larsons Barn och serier och Hans Hastes Läsning för barn? Men seriekritiken var inte alls unik för USA och Sverige: den motsvarande finska debatten har rentav ägnats en svenskspråkig doktorsavhandling, Ralf Kauranens Seriedebatt i 1950-talets Finland – En studie i barndom, media och reglering (2008). Och i t.ex. Frankrike motarbetades länge amerikanska serier så till den grad att de rentav beskrivits som "förbjudna": här samarbetade katolska och kommunistiska opinioner mot det amerikanska populärkulturella inflytandet, och där fanns väl även ett protektionistiskt syfte att gynna den inhemska tidnings- och serieproduktionen.
) Nils Bejerot t.ex. underkänner inte själva serieformen – även om han väsentligen ser den bara som ett övergångsstadium till text-/bokläsning – och efterlyser bättre serier genom statligt stöd eller internationell samproduktion som kan göra den lönsam. "Endast ett fåtal vill väl helt och hållet förneka seriens existensberättigande", skriver Lorentz Larsson. "Då den blivit kriminalhistorier för barn är den på avvägar". 
