Kan man "lämna bort" utvecklingsstörda barn i Sverige? Ska man någonsin göra det?

Hallå

Såg en video om en hjärtskärande Reddittråd där en kvinna berättat vilken otroligt negativ påverkan hennes gravt utvecklingsstörda son hade på henne. I slutet, efter att bl.a. hennes man enligt hennes misstankar begått självmord pga sonen, så skrev hon att någon från något hem skulle komma och hämta honom.

Detta är i USA.

Finns det något liknande i Sverige? Alltså ett hem som man kan lämna bort sitt utvecklingsstörda barn på om man känner att man inte klarar av att ta hand om hen.

Kvinnan i Reddittråden beskrev det som att hon hade ett barn som hon inte kunde se var "där" överhuvudtaget, han hade spenderat sitt liv hemma kopplad till maskiner och att ta hand om honom var ett 24/7 jobb. Hon hade aldrig fått någon respons ifrån honom, han kunde lika gärna vara död. Tycker ni att man bör lämna bort ett sådant barn om man har chansen?

Alltså menar då inte ett barn som har Downs eller dylikt utan någon som man inte ens känner är vid medvetande på riktigt, som inte kan göra någonting själv, inte ens andas

Jag gissar att man får ta kontakt med socialen om man känner att man inte klarar av det.
Det står inte vårdhem med uppradade sängar på vänt i alla fall.

De flesta skulle nog ha ett sådant barn på ett hem. Kan barnet inte ens ta minsta kontakt behöver det dygnetruntpassning. Vissa har ju assistenter hela tiden i sitt hem. Dessa föräldrar brukar ju hälsa på barnet, inte bara klippa alla band.

Här är det ju inte antingen eller. Man kan ha ett barn på ett hem och ändå hälsa på så mycket man vill. Här behöver du inte överge barnet. I USA måste du det, eller betala hela kostnaden för hemmet. Dvs många tusen per månad ur egen ficka eftersom de inte har det som vi, att staten/kommunen tar största kostnaden.

Tänk vad lägligt om det fanns någon plats man kunde lämna bort barn man inte längre vill ha. Fortsätt knulla tills det blir rätt, låt samhället ta hand om dina misslyckade gener.

Spartanerna kastade sina halta och lytta från berget, det kanske vi borde återinföra?

Nu menar jag inte utvecklingsstörda där man ser att någon är hemma, som till viss del kan kommunicera fast kanske inte med språk, men jag förstår inte varför man håller liv i ungar som saknar nästan hela hjärnan. Kan det verkligen vara en individ?

Ja men varför inte. Vill man inte ens ta hand om sin egen avkomma anser jag det är ditt ansvar att åtminstone kväva ihjäl barnet till döds. Man är inte mänsklig om man lämnar bort bördan till någon annan, barnet lider fortfarande tills den är död. Gör barnet och mänskligheten en tjänst och döda barnet själv.

Man ber inte någon annan torka efter sin utlösning.

Empati är en av människans styrkor och en sak som skiljer oss från djuren vetenskapligt bevisat, du verkar sakna detta, du bör därmed avlivas med din egen logik. Men du är såklart undantaget? Varför?

Nä jag förstår inte heller det. Men det är svårt att sätta sig in i hur andra som råkar ut för det klarar av det. Alltså om man får ett barn som du beskriver så kommer man ju aldrig att få barnbarn osv, ens liv kommer att begränsas hårt osv. Jag har bara pratat med en annan individ som råkat ut för det, dennes barn satt på ett hem, till vilken nytta kan man fråga sig? Det finns fosterdiagnostik idag och den borde användas, jag har använt den på mina barn både pga av en egoistisk tanke - jag tror inte jag hade klarat av det. Men även av en samhällelig omtanke, vad hade det kostat? Har även ett par kompisar med barn som har autismspektrum, det har slitit hårt på dem men de kämpar på. Jag önskar ju inte livet ur deras barn, men jag tror inte jag hade klarat av det, min partner (när det begav sig) hade samma inställning.

Jag tror man blir ganska hårt dömd (av efterlivet) om man gör det. Nu är jag ju inte troende men inbillar mig att de troende tror det.

Som jag sa menade jag inte vanliga gravt utvecklingsstörda. Utan de som faktiskt fysiskt i stort sett saknar hjärna och lever uppkopplade till maskiner.


Nu vill jag inte ha barn men jag skulle tycka det var skitsamma om mina barn inte kunde gå i vanlig skola eller skaffa egna barn. Däremot att aldrig få minsta uttryck ur barnet, utan en liten kropp som andas av en maskin, ögon som inte tittar på något, reagerar inte ens på smärta... ser ingen anledning att de barnen ska leva. De blir ju bara dockor åt sina föräldrar. Nu är det tack och lov väldigt få barn som föds sådana. Menar inte gravt autistiska, downs eller vanligt gravt utvecklingsstörda.

Ja jag vet inte, jag ville inte ha någon av dessa typer som du nämner, så jag använde mig av fosterdiagnostik. Det var en på 200 att vi råkade ut för en spontanabort, vi tyckte att det var värt risken, både för oss själva och samhället, och inte minst vårat barn. Man vill ju bidra, inte dra resurser. Det finns säkert många som tycker det är ett grymt angreppssätt, men jag står för det. Varför ska jag ha ett barn med Downs syndrom när jag kan ha en frisk unge? It does not compute to me? Om det blev fel, gör om, gör rätt!

Kan nämna att nu bidrar det äldsta barnet till forskningen inom covid19.