Jag är suicidal och vill ha hjälp

Det här är allvarligt! Ring självmordslinjen på 90101, vid akut självmordsrisk ring 112.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

Känns som att du skulle behöva professionell hjälp. Kanske din pappa kan hjälpa dig med det? Om det känns läskigt att prata med honom kan du låta honom läsa ditt inlägg här på flashback. Då borde han första allvaret. Han är trots allt din pappa, oavsett hur mycket ni bråkat tidigare.

Det betyder att han kommer att klara det om han fortsätter gå framåt och inte tar livet av sig.

Hur går det för dig, TS?? Har du kommit på bättre tankar?

Lyssna TS, jag vet exakt vad du går igenom, men vad du än gör, skada inte dig själv och ta absolut inte ditt liv. Det är nog det dummaste och mest meningslösa beslut du kan fatta i ditt liv. Allt det du nämner är saker som kommer och går och som går att lösa, tro det eller ej. Och inte för att förminska dina problem och din smärta eller vara elak, men när man jämför dina problem med vissa öden och saker som människor har behövt gå igenom, så verkar dina problem te sig ganska små i jämförelse. Att du är okysst vid 28 års ålder är ett sådant exempel; detta är i sammanhanget helt trivialt och inget du ska gå runt och må dåligt över. Många är okyssta/har inte haft sex väl över 35. Bättre att vara singel och okysst och bekväm i sig själv och sitt liv, än att vara i en relation med någon som är helt fel för dig och inte uppskattar dig för den du är. Dessutom är brudar bara problem, tro mig Att du inte varit utanför din hemstad eller är särskilt berest är inte heller ett gigantiskt problem. Du är ung och som jag förstår det relativt frisk, bortsett från din skada, således har du hela livet framför dig och alla förutsättningar att leva ett fullt liv med allt vad det innebär, om du bara lyckas ta dig ur denna svackan. Vidare uttrycker du dig väldigt bra i skrift, således är du av allt att döma tämligen intelligent. Vad beträffar din ekonomi och din hälsa skulle jag råda dig att först ta itu med din hälsa och din skada. En stark ekonomi är helt värdelös om du inte har hälsan i behåll. Se till att försöka lösa detta på något sätt. Om du behöver en stamcellsbehandling, försök då att skaffa fram pengar till denna på något sätt. Kanske kan din pappa eller någon vän bistå dig med pengar till behandlingen. Om du fortfarande inte har råd med behandlingen, kolla om du inte möjligtvis har en försäkring som täcker denna typ av kostnader. Tjata på vårdcentralen om remiss och var enträgen, få dem att inse att du verkligen är i behov av vård. Och du vet väl om att du kan ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialförvaltningen i din kommun? Detta ter sig väldigt lämpligt just för din situation, dessutom så kan du använda pengarna till din behandling. När du väl fått tag i pengarna och fått den behandling du behöver, fokusera på att leva ett så bra och hälsosamt liv som möjligt. Ta hand om dig själv, ät ordentligt, sov ordentligt, sköt din hygien, träna regelbundet, gör saker du tycker om att göra, och skaffa dig en meningsfull sysselsättning. Detta kommer att göra din situation bättre, och då kommer nya möjligheter att öppna sig och du kommer att ha råd och möjlighet att flytta hemifrån. Om din far klagar på att du bor hemma ännu, försök att förhandla med honom och nå en kompromiss. Sätt dig ner med honom och säg såhär i lugn och sansad ton: "Pappa, jag förstår att det måste vara frustrerande för dig att se att jag bor hemma vid 28 års ålder, men just nu har jag faktiskt inte råd med att flytta hemifrån, jag har inga besparingar och jag kan inte få hjälp av vare sig CSN eller socialen för tillfället. Men det jag har gjort är att göra upp en konkret plan för hur jag ska kunna flytta till eget boende inom en snar framtid, och leva mitt egna liv och försörja mig själv. Min plan ser ut såhär (du kan göra den här planen själv, men jag ger dig ett exempel på hur du skulle kunna göra): först ska jag söka vård för min skada så att jag kan jobba. Därefter ska jag aktivt söka jobb och bostad (och kanske studera vid sidan av). Fram tills dess att jag hittat jobb och bostad så vill jag att du låter mig bo kvar här. Under tiden som jag bor här, så kommer jag att hjälpa dig med hushållet och ekonomin så mycket jag bara kan." Därefter håller du dig till planen, och så kommer ni överens om vilka uppgifter han vill att du ska göra i hemmet. Men tänk på att det är viktigt att er överenskommelse är konkret och specifik. Gör såhär: ni sätter er ner, han skriver ner exakt vad han förväntar sig att du hjälper till med i hemmet, t.ex. "Ta ut soporna 3x i veckan, ta ut disken varje kväll, dammsuga på helger". Du å andra sidan kan skriva ner de tider du är tillgänglig för hushållsarbete. Sen så kan ni mötas ungefär halvvägs och skriva under och sätta pappret på kylskåpsdörren eller liknande. På så sätt undviker ni missförstånd och onödiga gräl och konflikter. Om du gör på detta sätt så visar du din far att du har en konkret plan på hur du ska bli självständig och stå på egna ben. Detta kommer att göra honom lättad, och även om han kanske är lite snål, så borde han vara tillräckligt hjälpsam för att hjälpa dig att stå på dina egna fötter, inte minst för att det är i hans egna intresse. Om han dock inte vill det, så sök bostad och jobb så fort som möjligt, och bered dig på att lämna föräldrahemmet. Din far har rätt i en sak, och det är att det inte är bra för dig, din personliga utveckling eller någon annan att bo hemma som 28-åring. Således bör du göra upp en plan snarast för hur du ska försörja dig själv, bli självständig och flytta hemifrån.
Och ett tips till: undvik allt som har med självmord, depression, medicinering och psykiatrin att göra. Om du tror att du kommer bli en lyckligare människa av att ta kontakt med psykiatrin och berätta om dina självmordstankar, så tar du miste. Att "söka hjälp för psykisk ohälsa" är att placera sig själv i en labyrint utan utväg (förutom i några få specifika undantagsfall); du kommer inte att få hjälp om du går till närmaste psykolog eller psykiater och berättar att du har självmordstankar, du kommer att bli tvångsinlagd och fastbältad. Det kommer i sin tur göra ditt mående och din situation outhärdlig. Undvik även att "lufta dina känslor" för vem som helst, a.k.a. gnälla om hur dåligt du har det (något som blivit nationalsporten för unga män i Sverige på senare tid). Lär dig i stället att bita ihop när livet blir tufft, att stå på dina egna ben och att lära dig av dina motgångar. Detta kommer endast att öka din egen självkänsla och ditt självförtroende. Tänk på att män som var tio år yngre än vad du är nu gick ut i krig under andra världskriget och överlevde under mycket svåra förhållanden trots alla odds, en erfarenhet som gjorde dem till riktiga män och inte några mesar som springer till någon kärring på psyket och gnäller om "psykisk ohälsa" vid första bästa motgång eller i-landsproblem. Lär dig av dem, och ta ditt liv i egna händer. Och for the record, nej, det är inte fel eller patologiskt per se att tänka på självmord och huruvida det är en möjlig utväg för att slippa lida, oavsett vad någon psykiater eller läkare säger, såvida inte du aktivt väljer att tänka på det för att plåga dig själv. Det är självklart fel och oriktigt (för att inte säga idiotiskt) att skada sig själv eller ta självmord, men det betyder inte att en flyktig tanke på självmord, eller ens en längre överläggning med sig själv om det är en giltig eller klok handling för att slippa lida, är patologisk.
Och glöm helt bort det där med Bitcoin. Det kommer andra chanser att investera och tjäna pengar ska du se. Skillnaden är att nästa gång en sådan chans dyker upp kommer du att vara äldre och klokare och mer erfaren, och du kommer att kunna se chansen när den visar sig. Då kommer du även att veta hur du ska använda pengarna.
Om du vill snacka så finns jag i PM. Önskar dig lycka till. Ta hand om dig. zubbis

När man redan har en negativ självbild och då får en massa kritik från föräldrar och myndigheter kan det vara omöjligt att hantera. Jag tycker att du skriver bra och att du kanske borde skriva om ditt liv. Försök att vara så ärlig som möjligt. Det kommer i så fall att vara väldigt läkande.

Ju mer man inser att livet faktiskt är någonting spirituellt, desto mer kommer man att uppleva det så. Positivt tänkande är inte svaret på allt men det kan vara till stor hjälp. Den så kallade "attraktionslagen" är en realitet men den utgör bara en av livets aspekter. Den är med andra ord inte svaret på allt. Något annat som kan hjälpa är terapi, men det finns många terapiformer utöver de som vården (i bästa fall) kan erbjuda. Jag har hittat en psykolog som hjälper mig just nu. Det är jag tacksam för.

Jag har avskytt mig själv av en mängd orsaker, men jag känner i den här stunden att vi trots allt är VÄRDEFULLA, och det är för att vi i grund och botten är spirituella. Det är inget jag bara påstår, det är en upplevelse jag har, en upplevelse som har vuxit sig stark med åren.

Tjena, kan inte skicka ett PM till dig tyvärr, anser det vara bättre lämpat än såhär men det får så vara. Är själv suicidal utav mig och varit så i flera år, men det har blivit successivt värre för varje år som går känner jag, men ändå så pass långt ifrån att jag bara för tre år sedan aldrig önskade dö, men nu gör det. Bor hemma trots 25 års ålder och har inte en krona sparad heller. Det är regelbundna gräl om allt och ingenting, bara ett glas står fel många gånger. Att jag överdoserat på droger pga indirekta självmordsförsök och att jag gjort föräldrarna gråhåriga pga min psykiska ohälsa är en stor faktor i det hela men nu är det alldeles ohållbart. Har ett arbete som jag egentligen inte orkar att arbeta 100% på men som jag ändå gör trots att jag inte orkar göra något annat i mitt liv. Har 90k i skulder till mina föräldrar så samtidigt som de inte orkar ha mig boende hos sig ifrågasätter de hur jag hade tänkt flytta med tanke på mina skulder. Det är en negativ spiral, ett ekorrhjul där hela jag och allt jag inte gör och borde ha gjort ifrågasatts samtidigt som jag försöker förklara att jag knappt orkar ladda min telefon eller gå ut med hunden då hela livet känns extremt meningslöst. Vet inte alls hur jag ska ta mig ur situationen längre. Självmedicinerar allt mer frekvent med droger, främst opiater vilket inte förbättrar mina odds att ta mig ur heller, men psykvården erbjuder ju ingenting annat än antidepressiva och jag köper inte riktigt argumenten för att ta dessa. Vill innerst inne bara vara skuldfri, bo själv och ha mina trivsamma rutiner jag alltid trivts med, ha ett enkelt liv helt enkelt där jag såklart arbetar också för att ha en inkomst, men pga det dåliga måendet har en del av mitt dåliga mående lett till att jag handlar och beställer för pengar jag inte har så det ända jag gjort sedan 18 års ålder är egentligen att betala av skulder, och tvingas ta hjälp av föräldrarna vilket sätter de i en maktposition över mig så det liknar att jag är tonåring igen.

Hoppas det är bra med dig iaf.. Må bäst....

Vad har hjälpt er när ni inte orkar mer? När ni inte orkar leva, hur har ni lyckats vända på det?

Att bara ta det lugnt och låta det värsta gå över utan försöka göra nåt åt det alls.

Samma här, kan du komma på mer?