Jag är suicidal och vill ha hjälp

Det är sant eller rättare sagt det måste vara värt att leva. "Bara ryck upp dig"-inlägg svarar inte på frågan om det är värt det eller inte så det får du nog lista ut själv. Det måste ju finnas någonting du kan göra som gör livet värt att leva inom några år.

Självmordstankar är en Pandoras ask som är svår att stänga när man väl öppnat den.

Nu min gode herre, råder jag dig att lyssna på lite kloka ord, som förmodligen skiljer sig från mycket annat du får höra i tråden. Jag skall till och med bjuda på mitt första inlägg med denna profil (egentligen inte mitt första, men mina övriga har blivit raderade).

Jag kan relatera till mycket av det du skriver. För ca 10 år sen, var jag i en situation av djup depression och självmordsbenägenhet. Arbetslös, orkeslös. Självkänslan var på botten, och jag hade även vissa missbrukstendenser. Jag kom till ett tillstånd av insomnia, och efter några dagars sömnlöshet, tänkte jag göra slut på detta livets outhärdlighet, med hjälp av droger. Jag, liksom många, hade föreställningen, att när man dör, så blir allting svart, och man försvinner bara. Ens medvetande upphör att existera. Logiskt eller hur?

Det trodde jag, men jag fick en uppenbarelse att så ej är fallet. Innan jag hann ta någon dödlig dos, så höjdes mitt medvetandetillstånd kraftigt och jag benådades en rad innsikter, från universums högre dimensioner, som är svåra att sätta i ord, och svåra att förstå från ett lägre medvetandes perspektiv. Detta var tydliga insikter bortom allt tvivel eller rationella åsikter. Jag insåg, att min personlighet, min självbild, är en konstruktion skapad av sinnet. Vi identifierar oss med denna konstruktion, men den är en illusjon. Vårt sanna jag, är det medvetandet som observerar alltsammans. Men vi förlorar oss i konstruktionen, som är falsk.

När kroppen dör, så dör också den falska personlighetskonstruktionen, men medvetandet lever vidare. Innsikten jag fick då, var även, att OM jag försökte ta denna utväg, så upphör inte mitt lidande, utan jag kommer förvärra min situation, och få ännu mer att jobba mig igenom, senare. Plus att jag samtidigt åsamkar väldigt mycket smärta för min omgivning, dem som bryr sig om mig.

Sen kom jag till en punkt där jag sa; Okej, jag ger upp. Allt. Jag är en hjälplös imbecil. Men vad ska jag göra då, för att ta mig ur detta lidande?

Svar från universum; "Bra. Acceptera. Du har trott att du har styrt ditt liv, att du är ansvarig i all din otillräcklighet. Men du är ett barn, omogen, lika hjälplös som alla andra, slavar till sinnets fängelse. Förlåt dig själv. Omfamna alla dina brister och fel. Älska dig själv. Det bor ett högre medvetande inom dig, som alltid har försökt hjälpa dig, vägleda dig. Men din skalle har hela tiden gått i en annan riktning. Du måste tämja ditt sinne, alla dina Jag, för att hitta och bli vägledd av din högre intelligens inombords. Då kan du leva utan rädslor, i fredfull naturlig flow med livet.

Använd denna stunden, då du var beredd att ge upp allt. Låt den bli din styrka. Om du behöver tröst, trösta dig med att du ändå kommer att dö en dag. Det kan du vara helt förvissad om. I denna stund, så bryr du dig inte om vad någon tycker om dig. Du är inte rädd för någon fysisk smärta eller obehag.
Vad finns det kvar att vara rädd för? Döden har du redan omfamnat.
Detta ditt tillstånd, är inte permanent. Men du kan ta hjälp av det och låta det vara en påminnelse, som ger dig styrka när du konfronterar rädslorna som kommer komma upp igen. Du Måste möta dem, eller fortsätta lida. Du måste övervinna ditt ego, om du vill bli fri "

Ungefär så var min upplevelse. I tiden efter började jag experimentera med att följa min intuition mer och mer. Några veckor senare fick jag ett kall, att jag skulle resa till ett ashram som jag kände till, för att där skulle jag kunna få lämplig hjälp. Jag lämnade allt och gav mig ut i det okända.
Det blev ett rejält ryck uppåt, kan man säga, och jag fick ordning på mitt liv på många sätt. Ett slags bootcamp kan man säga.
Nu säger jag inte, att den vägen är för alla, men det hjälpte mig enormt.

Lycka till i livet. Det kan ta vändningar du inte kunnat föreställa dig, till det bättre.
Det finns ingen snabb utväg, även om det kan verka så. Lösning finns i det inre, där du kan hitta en plats, ett tillstånd där du inte känner dig identifierad med något i det yttre. Inte ens din egen kropp och sinne. För du, liksom vi alla, är någonting mycket mer än så.
Från den platsen blir livet underbart. Pengar och tjejer kommer till dig lätt därifrån, fast det kommer vara sekundärt.

...Livet ska väl ändå vara gött att leva, annars kan det kvitta som man brukar säga. Men hursom, jag tackar för alla fina svar som jag fått.

Bra skrivet! Var det Sadhgurus ashram du drog till? Mitt liv var också skit i Sverige, jag var hemlös då mina föräldrar sparkade ut mig på gatan. Har upplevt tillfällig svält i Sverige. Men senare började jag följa min intuition och idag bor jag i Asien och tjänar 60k sek per månad. Helt magiskt! Har ingen kontakt med någon i Sverige längre och det är jag glad för! Kommer nog aldrig återvända till eländet i Sverige.

Nu min gode herre, råder jag dig att lyssna på lite kloka ord, som förmodligen skiljer sig från mycket annat du får höra i tråden. Jag skall till och med bjuda på mitt första inlägg med denna profil (egentligen inte mitt första, men mina övriga har blivit raderade).

Jag kan relatera till mycket av det du skriver. För ca 10 år sen, var jag i en situation av djup depression och självmordsbenägenhet. Arbetslös, orkeslös. Självkänslan var på botten, och jag hade även vissa missbrukstendenser. Jag kom till ett tillstånd av insomnia, och efter några dagars sömnlöshet, tänkte jag göra slut på detta livets outhärdlighet, med hjälp av droger. Jag, liksom många, hade föreställningen, att när man dör, så blir allting svart, och man försvinner bara. Ens medvetande upphör att existera. Logiskt eller hur?

Det trodde jag, men jag fick en uppenbarelse att så ej är fallet. Innan jag hann ta någon dödlig dos, så höjdes mitt medvetandetillstånd kraftigt och jag benådades en rad innsikter, från universums högre dimensioner, som är svåra att sätta i ord, och svåra att förstå från ett lägre medvetandes perspektiv. Detta var tydliga insikter bortom allt tvivel eller rationella åsikter. Jag insåg, att min personlighet, min självbild, är en konstruktion skapad av sinnet. Vi identifierar oss med denna konstruktion, men den är en illusjon. Vårt sanna jag, är det medvetandet som observerar alltsammans. Men vi förlorar oss i konstruktionen, som är falsk.

När kroppen dör, så dör också den falska personlighetskonstruktionen, men medvetandet lever vidare. Innsikten jag fick då, var även, att OM jag försökte ta denna utväg, så upphör inte mitt lidande, utan jag kommer förvärra min situation, och få ännu mer att jobba mig igenom, senare. Plus att jag samtidigt åsamkar väldigt mycket smärta för min omgivning, dem som bryr sig om mig.

Sen kom jag till en punkt där jag sa; Okej, jag ger upp. Allt. Jag är en hjälplös imbecil. Men vad ska jag göra då, för att ta mig ur detta lidande?

Svar från universum; "Bra. Acceptera. Du har trott att du har styrt ditt liv, att du är ansvarig i all din otillräcklighet. Men du är ett barn, omogen, lika hjälplös som alla andra, slavar till sinnets fängelse. Förlåt dig själv. Omfamna alla dina brister och fel. Älska dig själv. Det bor ett högre medvetande inom dig, som alltid har försökt hjälpa dig, vägleda dig. Men din skalle har hela tiden gått i en annan riktning. Du måste tämja ditt sinne, alla dina Jag, för att hitta och bli vägledd av din högre intelligens inombords. Då kan du leva utan rädslor, i fredfull naturlig flow med livet.

Använd denna stunden, då du var beredd att ge upp allt. Låt den bli din styrka. Om du behöver tröst, trösta dig med att du ändå kommer att dö en dag. Det kan du vara helt förvissad om. I denna stund, så bryr du dig inte om vad någon tycker om dig. Du är inte rädd för någon fysisk smärta eller obehag.
Vad finns det kvar att vara rädd för? Döden har du redan omfamnat.
Detta ditt tillstånd, är inte permanent. Men du kan ta hjälp av det och låta det vara en påminnelse, som ger dig styrka när du konfronterar rädslorna som kommer komma upp igen. Du Måste möta dem, eller fortsätta lida. Du måste övervinna ditt ego, om du vill bli fri "

Ungefär så var min upplevelse. I tiden efter började jag experimentera med att följa min intuition mer och mer. Några veckor senare fick jag ett kall, att jag skulle resa till ett ashram som jag kände till, för att där skulle jag kunna få lämplig hjälp. Jag lämnade allt och gav mig ut i det okända.
Det blev ett rejält ryck uppåt, kan man säga, och jag fick ordning på mitt liv på många sätt. Ett slags bootcamp kan man säga.
Nu säger jag inte, att den vägen är för alla, men det hjälpte mig enormt.

Lycka till i livet. Det kan ta vändningar du inte kunnat föreställa dig, till det bättre.
Det finns ingen snabb utväg, även om det kan verka så. Lösning finns i det inre, där du kan hitta en plats, ett tillstånd där du inte känner dig identifierad med något i det yttre. Inte ens din egen kropp och sinne. För du, liksom vi alla, är någonting mycket mer än så.
Från den platsen blir livet underbart. Pengar och tjejer kommer till dig lätt därifrån, fast det kommer vara sekundärt.

Kom ihåg att Gud aldrig leder oss på en stiga vi inte klarar av att gå.