Försvar mot knivattacker?

Tränade kampsport förut, inte någon karate tjosan utan mer shoot/street. Våran lärare sa bara ser ni en kniv spring som bara fan det är bästa försvaret.

Om jag minns rätt försökte ena killen bara backa i vagnen och undvika konfrontationen (smart mot kniv). Men släktingen han åkte med var kvar på sätet och blev rispad på huvudet där han satt. Helt oprovocerat alltså. Då kom första killen farandes tillbaka för att försvara honom. Efter det jobba de ihop. Knivmannen var ju galen, han slogs inte som en filipinsk escrimakille eller en sydafrikansk gängmedlem direkt. Mest vifta vilt. Men även det är livsfarligt.

Kul artikel, från Sydafrika:


http://www.pipersystem.com/UrbanShield/a05_knifefighting.html

Verkar vara en sund och verklighetsnära skrivelse det där.
Jag väntar med viss spänning att det ska komma någon ninja
här på forumet som beskriver hur det fantastiska knivmansövermannandet går till.

I slutet skriver han dock att man ska lära känna knivkulturen där man
bor och sedan gardera sig utefter det.
I Sverige är det kanske egentligen ganska sannolikt att den genomsnittlige
personen som drar kniv är någon snorunge som vill skrämmas/hota
för att lättare kunna råna sitt offer. Om det är så blir övermanningen
förmodligen betydligt mycket lättare än om man möter en luttrad "hitman".

d/p

Bara jag får tag i ett par ätpinnar så äger jag alla knivmän!
Eller så bryter jag sönder bibliotekskortet och rispar med den vassa kanten. Steven Seagal släng dig i väggen


Möter man en luttrad 'hitman' vet du inte att han har kniv innan den har strimlat din lever. Tänk Anna Lindh: hård smäll med näve bakifrån, PANG! sedan stick stick stick stick stick stick stick vriiiiiiiiiiiiiid, gå lugnt därifrån. Prognos illa. Då gäller 'awareness'-försvaret i stället, att upptäcka att något är på gång innan det smäller.

Nja, det där var nog några slags graderingsprov. Förmodlingen inte på alltför höga nivåer men tanke på hur snälla uke är. Men bara för att denna kyugraderade killen inte var helt säker betyder det inte att det inte skulle fungera i verkligheten om man är säkrare än den där snubben. Och det är givetvis bättre att kunna någonting än ingenting, om man nu inte kan springa därifrån.

Det man ska ha i åtanke vid försvar mot kniv är inte att man inte kan räkna med att gå helskinnad därifrån utan att överleva. Att bli skuren i händer och armar är bättre att ta ett hugg i bröstet. Självförsvar tar tid att lära sig. Det finns inga genvägar förutom träning, träning, träning. Om tio år har du bra chanser att klara dig.

Jag har levt ett "rätt hårt liv", slagits och levt rövare på gatorna/läktare etc.
Jag var alltid av den uppfattningen att "jag springer aldrig", något som idag vid 37 års ålder syns rätt bra (knäckt näsa, tillrättad men ändå lite skev, 3 st rejäla ärr i skallen efter flaskor, trasiga ögonbryn, jack i pannan, plast i flertalet av framtänderna samt allmänt konstiga knogar).
Kommer det någon med kniv så lindar jag jackan runt vänsterarmen och parerar samt försöker hålla honom på avstånd med fötterna, var tanken... men det gick inte riktigt så, för en gångs skull så använde jag huvudet och sprang, visst det tog på stoltheten men det var det fan värt.
Så jag instämmer med dom andra i tråden som skriver "spring", släng stoltheten, skit i grupptrycket osv se bara till att komma därifrån så fort som möjligt.
Visst får du tag i ett tillhygge eller har någon form av gas så kanske du har en chans, men är det värt det om du inte är trängd?
Vad handlade bråket om egentligen?, tänker man efter så är det ju bara skitsaker oftast, för mycket testosteron och alkohol inblandat...

Missuppfatta ej detta inlägg som ett försök att beskriva hur "häftig" jag varit, jag är sedan lång tid på rätt väg och på rätt sida av lagen, med hjälp av flickvän, medicinering (temeperamentet), psykoterapeut samt kognitiv betendeterapi...

/Cheers

OT:
Så är mitt resonemang, jag ser ingen poäng i att slåss om det går att slippa.
Jag hamnar sällan i sådana situationer men för några månader sedan stötte
jag och en polare på en snubbe på gatan som blev väldigt hetsig efter ett tag.
Av allt att döma var han nog rätt koksad, snacka vett med honom gick i absolut inte.
Till slut kom det till den punkt när man känner att första smällen hänger i
luften och jag stod och vägde mellan att ge en armbåge eller ett knä.
Men för vad?
Jag hade ju inte blivit lyckligare av det, så vi skyndade iväg istället.

(i efterhand kom jag på att vi nog ändå skulle blivit skjutna för snubben var ju
koks-arab som hängde vid sin feta BMW och väntade på polaren som
var inne på pizzerian - Malmö)

OnT:
Intressant att få bekräftat att inte ens råbarkade sällar sätter igång och
fajtas mot kniv hursomhelst. Nu väntar jag bara fortfarande andäktigt på
att det ska dyka upp någon som fixat den biten både en och två gånger.

Arsedestroyer, tack för intressanta och insatta åsikter. Jag håller med dig i stort.

En grej man hör ganksa ofta, som jag tror är en farlig myt, är när folk pratar om att 'offra en arm' eller acceptera att bli skuren. De verkar tro att det handlar om på sin höjd att få ett fult ärr. De verkar inte tänka på att armen kan bli helt förstörd om nerver och senor går av.

Man lär ha gott om tid att förblöda också, kan jag tänka mig.

Det jag kanske skall tillägga vilket jag tror var en bidragande orsak till mitt agerande var att ca 4-5v innan händelsen jag beskrev så var jag med när en kamrat fick en kniv i halsen (behöver inte gå in på detaljer men han var rätt skyldig till att han råkade illa ut iaf).
Det hemska i det hela var att vi hörde honom rossla och när vi vände oss mot honom så stod han på knä med blod sipprande genom fingrarna som han höll mot halsen, emotionellt avtrubbade som vi var så knöt vi en halsduk rund såret/jacket, lade honom med huvudet högt, ringde ambulans, inväntade ambulansen och när ambulansen hämtat kamraten, så fortsatte jag och den andra kamraten till krogen, precis som inget hade hänt (han klarade sig iaf, men fick sy närmare 35-40 stygn, efter den händelsen så slutade han dricka samt att gå ut på krogen).

Det är sådana saker som dyker upp nu när man är "gubbe"...