Varför har folk så svårt att acceptera karma?

Så vitt jag kan se så har du en sund inställning så du behöver inte veta något om karma egentligen.

Märkligt, vad du skriver är ju exakt vad jag skrivit i tråden. Du har inte ens läst nånting av denna korta tråd.

Tror problemet är att de flesta som ska förklara det här med att man fått karma om bakfoten gör ett genomuselt jobb med att förklara hur man egentligen ska tänka.

Jag har läst ett par texter som ska förklara 'the misconception of karma' och de börjar alltid med att påpeka tydlig och bra att det inte handlar om att negativ karma skulle orsaka en magisk kosmisk kraft som hämnas på en när man minst anar det.
Sen påpekar man, som även du gjort att "orsak and verkan" är ett centralt inom karma.
Men man misslyckas kapitalt med att tydligt förklara vad man då menar vad "verkan" skulle va.

Har dock läst ett par som lyckades ge konkreta exempel på vad man menar och efter det förstår jag kanske varför..
Det blir så banalt.
För, som jag tolkar det, menar man att bad karma är de rent konkret dåliga konsekvenserna en handling ger.

Typ:
* att vara otrogen och ljuga om det - det kan leda till dålig karma i form av att man blir påkommen och sedd ned på, eller att man mår dåligt av att känna sig som en bedragare.
* Att råna folk kan leda till dålig karma i form av ett otryggare samhälle, merjobb för polisen, och att man blir kallhjärtad.

Osv.

Det blir liksom bara ..det mest fånigt uppenbara orsak-verkan sambandet.

Fast jag kanske missförstått förklaringarna totalt? Haha

Det är inte dålig karma om man bara är dum eller har bristande information.

Att ens beskylla rånaren är negativt karmiskt. Däremot om du får tag i rånaren så bör du ju bestraffa honom lagom. Det handlar alltså om en viss detachment. Är du detached när du bestraffar rånaren så drabbas du inte karmiskt.

Men om du njuter av att tortera rånaren så drabbas du karmiskt.

Det är logiskt, det karmiska systemet är mycket nära kopplat till det av smärta och njutning.

Jag kan hålla med om det. Ifall karma bara säger att ibland får man sota för att man gör fel om man inte kommer undan med det, då saknar ju karma helt förklaringsvärde.

Det jag menar är att karmas förklaringsvärde ligger helt på ett psykologiskt plan. Alltså, när du medvetet höjer dig själv på en annans bekostnad och njuter av det så är det karmiskt. Sen om du ger allmosor eller liknande är ganska irrelevant.

Den njutningen du känner när du höjer dig över den andra kommer du söka igen och igen. Om du är riktigt samvetslös så kommer du börja ljuga för andra och dig själv för att nå dit. Så det finns även en karmisk aspekt av lögnen. Du kommer fortsätta söka dina "highs" ända tills dom tar slut. Då kommer lidandet som en småcka. Det är samma lidande som jag menar man måste acceptera som en del av livet.

Observera att jag inte moraliserar här. Jag konstaterar bara. Det är inget fel på att vara okarmisk det är bara ignorant.

Visserligen kan man fråga sig vad man ska ha karmabegreppet till i den meningen jag använder det då jag inte skiljer på god och dålig karma.

Ja, det kan fungera som en tröst att veta att karma oftast fungerar. Det fungerar så att lidandet i allas liv blir stort, hur man än gör. Den okarmiska människan tenderar att vara förvirrad och inte sällan dra på sig onödigt mycket lidande. Generellt så straffar sig saker på oväntade sätt som inte bestraffas av samhället ofta tex genom psykologisk misär eller missbruk osv.

Egentligen kan den stora karmiska synden sägas vara högmod. Man tror att man är osårbar. Genom att slåss mot karma, dvs, inte acceptera ett visst lidande som naturligt så förlänger man plågan. Man förvärrar smärtorna genom att inte acceptera dem som sina. Det kan nog gå hur illa som helst.

En okarmisk relation kan verkligen vara orättvis och offret kan leva ett helt liv i förudmjukelse utan att få upprättelse, kanske inte i sverige men annars. Och det låter naturligtvis fräckt, men förövarens makt står i att offret mäter sig på samma skala som förövaren, han jämför sig med förövaren. Det är rimligt och mänskligt men inte nödvändigt. Offret skulle exempelvis kunna säga "förövaren tillhör inte min värld även om han kan påverka mig fysiskt". Då jämför sig inte offret på förövarens skala. Allt som händer honom blir neutralt. Denna möjlighet står alltid till buds. Offrets lidande blir då bara relativt gårdagens lidande och därför mycket mindre eller förvinner helt. Jag säger inte att det är rätt att agera så men det är karmiskt korrekt.

Ibland kan denna karmiskt korrekta inställning vara nödvändig för att komma vidare.

Det verkar som att de flesta har en konstig syn på karma. Ungefär som att det är någonting som lagras och som måste stå på noll när man är "klar med livet." Som att för varje bra sak man gör måste man få tillbaka något bra. Och vice versa för det dåliga. Jag förstår inte riktigt hur det skulle fungera rent praktiskt.

Karma är direktverkande i min modell. Mår man bra eller dåligt så reflekteras det i omvärlden direkt. Instant karma. "Man skördar det man sår," bokstavligt och omgående. Om man förnekar sin hund (sparkar, ignorerar, blir arg på, etc) så mår man dåligt och vice versa. Om man omfamnar sin hund (leker, ägnar tid åt, blir glad med, etc) så mår man bra och vice versa.

Sen om någon annan kommer och ställer hundsparkaren till svars eller inte har ingenting med karma att göra. Vare sig dagens ros lyfter hundkramaren eller inte är inte heller karma. Allt sånt socialt beteende kommer direkt från människors beteende, så på den nivån är det lätt att förstå hur den typen av "falsk karma" fungerar. Människor står för att uppdatera listorna över vad som är bra och dåligt, och delar ut belöningar respektive reprimander därefter.

Om det är så att det visst finns någon "entitet" (eller inbyggd egenskap i universum) som sitter och dömer ut vad människor gör som bra eller dåligt så får du givetvis redovisa för den och jag kommer lyssna med intresse.

Vem förstår inte att det finns negativa saker. Har du helt vaknat än? Gällande karma: Det finns många som levt fina rika liv och samtidigt begått hemska brott. Vad du verkar syfta på är vanliga logiska orsakssamband typ: jag brände mina pengar på sprit, och blev vräkt för att jag inte betalat hyran. Karma existerar självfallet inte och det har gjorts otaliga tester för att bevisa detta

Men om slutsatsen är att lidandet är lika stort i alla liv så måste det väl då innebära att karma gäller? Det är egentligen vad hela tråden kokar ner till.

Ja det finns olika sätt att se det. Det ena är att karma gäller för att alla får igen lika mycket. Det andra är att karma inte gäller eftersom det inte spelar någon roll vad man gör. Så nä, det betyder snarare att karma inte finns. Denna tråd var alltså lite onödig.

Jag skulle dock säga att slutsatsen att alla liv rymmer på ett ungefär lika mycket lidande verkar ganska trolig idag. För trettio år sen hade det varit helt annorlunda.

Jag kanske ska rikta min ilska mot folk som inte kan acceptera att ett ansenligt lidande hör till livet. Det är dom jag har problem med. Dom har ställt till med så mycket skit tror jag.

Det är intressant men jag tror även det är den farligaste modellen. Det låter som law of attraction. Det är farligt för att man kan få för sig att externalisera allt negativt. Om du är helt ansvarig för allt så är det lätt att man får ett neurotiskt förhållningssätt till det negativa. Allt negativt måste ju komma från en själv och då kan man börja skuldbelägga sig, osv i en ond spiral. Det är ju lite vad jag är inne på i tråden. Men jag vet inte hur du hanterar negativitet, du kanske har nåt sätt.

Jag menar att ett säkert sätt att förlänga och fördjupa sitt lidande är att säga att livet ska vara fritt från lidande. Men hur ska man då göra? För man vill ju undvika lidande. Ja det handlar om att identifiera vilket lidande som är naturligt och rimligt och vilket som inte är det. Det är svårt eller omöjligt.

Personligen kör jag med en 80%-20% ratio i min inställning. 20% är då den tid då jag lider och finner det naturligt och 80% är den tid som jag slipper lidande. Det rycker jag är rimligt. Tidigare körde jag med 50%-50% men det märkte jag att det troligen var en för pessimistisk inställning. Även 20% lidande kan vara väldigt pessimistiskt.

Man vill ju inte ge utrymme till onödigt lidande heller, framförallt för att det kan utnyttjas av andra.

Om man tex är långdistanslöpare eller utsätter sig för andra prövningar frivilligt så påverkar det systemet. Man kan alltså ta kontroll över lidandet genom att frivilligt utsätta sig för det.

Men sen finns det ju även något fint i att helt förneka lidande. Det beror lite på hur det görs.

Men generellt kan även sägas att karmiskt agerande är detsamma som ickedömande agerande. Det är bara när du dömt någon som du kan finna det rätt att straffa denne. Man kan alltså enkelt ersätta karmabegreppet med tal om dömande och lidande, det är samma sak.

Kan du ge några exempel på folk som inte accepterar lidande...?