Tönt?

Det tyska ordet tand eller tant, med betydelsen "värdelöst krimskrams, tomt sladder" etcetera, som finns i äldre köpmansspråk (tant van Nurenberch = leksaker från Nürnberg) härleds ur latinets tantus, "så stor, så mycket", i synnerhet som substantiverat neutrum, tantum, som betyder "småsak, struntsak". Man kan inte utesluta ordbildning genom sammanblandning med gammalhögtyskans tantaron, "vara galen, svamla" (900-talet), ett verb med okänt ursprung. Från 1400-talet känner tyskarna också verbet tändeln, "leka, vara uppspelt, skämta, flirta, fördriva tiden utan att göra någonting". Formerna tenterie, tanderei, tänderei, tentelei har alla betydelse som "lekfullhet, hyss".

Också i de romanska språken har tönt hemortsrätt. Ordets vagga kanske rentav står att söka i länderna kring Medelhavet, i en katolsk reaktion mot reformationens vulgarisering? I vilket fall som helst har spanska etymologer funnit många högkulturella belägg för utnämningar till tonto i slutet av det sextonde århundradet. Ordet anses för övrigt vara en folkets egen skapelse, en kollektiv fonetisk fantasi, som - likt människan själv och språket en gång - samtidigt uppstod på flera ställen, oberoende av varandra, helt enkelt därför att behov förelåg av att kalla tönten tönt. Därför sträcker sig ett mäktigt bälte av tönteri från Iberiska halvöns portugisiska och katalanska varianter ända bort till Donaukulturens tandi (ungerska) och, via Makedoniens gamla dialekter, nu-rumänskans tint och tindala. Också i Italien kallar man än i dag tönten tonto, om man inte känner behov av att stryka under vad man menar: tontolone!

Ordet tönt kommer år 1969 in i Svensk slangordbok under betydelsen: (1) dumbom,
klåpare; (2) dumheter, larv, medan ordet inte existerar i vanliga ordböcker vid den tid-
punkten. 4 Enligt Svensk ordbok från 1986 är tönten en ”person som beter sig tafatt och
klumpigt” och som ”ger intrycket av att helt sakna förutsättningar att klara sig i det
givna sammanhanget”.5 I Bonniers svenska ordbok beskriver ordet en ”larvig el. tafatt
el. bortkommen person”,6 medan SAOL från 1998 beskriver tönten som ”(vard.) larvig
person; larvighet”7. De svenska ordböckerna refererar ofta orden tönt, att tönta, töntigt
till vardagligt språkbruk och dess betydelser är nära sammanbundna med ett deklasserat
eller opassande beteende: tafatthet, klumpighet och larvighet. Ordet kan användas som
skällsordutan djupare betydelse, men om vi däremot försöker finna bibetydelser och
studera föreställningar kring ordet tönt, kan ordet komma i intressant dager.
Mikael Löfgren menar att det finns en provinsiell underton i ordet tönt.8 På sätt och
vis har ordet tönt konnotationer som står i motsats till urbanisering, modernisering och
internationalisering. Ordet används i många fall till att definiera ut andra och skilja agnarna
från vetet, subjektet från objektet, skrattare från utskrattade, vinnare från förlorare,
vi från dom. Det kulturella, sociala och ekonomiska kapitalet som tönten har att
röra sig med i en urbaniserad och moderniserad värld är starkt begränsat; mycket därför
att tönten kommer från den del av Annorlundaland som ligger bortom modernitetens
domäner. På så sätt fungerar tönten som en definitionspol eller distinktion – någon/
något att definiera sig emot och legitimera den egna positionen.