Hej, jag har ett problem med min flickvän och vet inte hur jag ska gå till väga. Det är nämligen som så att hon har växt upp i en våldsam miljö och har varit utmattad från för mycket jobb.
När vi var ute och handlade så såg jag på henne att hon var väldigt trött, hon var i sin egen bubbla, så jag kände att jag fick ta beslut åt henne för att hon var så "borta" hennes svar på allt var bara: "ja" "nej" när vi kommer hem så swr jag att hon har svårt att få av sig skorna och hon lutar sig mot väggen o blundar. Jag kände då att de är för mycket för henne, att ta av sig skorna är för jobbigt för henne så jag sade: "okej vi gör såhär" då skrek hon till "NEEEJ!!" jag vart jävligt rädd och arg för jag vill bara hjälpa henne eftersom hon har det jobbigt.
Hon sätter sig i vardagsrummet och är tyst. Jag sa till henne att de inte är okej att hon skriker så på mig. Då går hon in i ett annat rum. (Okej tänker jag, hon behöver vila, jag låter henne vara ifred.) Jag sätter mig i soffan med telefonen och chillar medans hon får återhämta sig.
Helt plötsligt kommer hon till mig och skriker på mig att hon tycker det känns som att jag stör hennes personliga intregritet, och att jag är jobbig!
Jag blir extremt förvånad och rädd. Jag säger att det var inte alls så jag menade, jag ville bara hjälpa till eftersom de är så jobbigt för henne.
Jag känner mig gandka värdelös och dum när jag får den här utskällningen för jag ser en tjej som har det jävligt tufft och som behöver stöttning, och när jag ger den blir jag utskälld.
Jag kan se vad hon menar med personlig integriteten för det kan ju vara så att jag misstolka allt totalt men när vi pratat om detta så är det så att hon är väldigt trött men att hon har en inre stolthet som kommer fram när jag försöker hjälpa till. Hon gillar inte att känna sig "liten" vet att infon är inte så bra här men vad tycker ni om situationen som beskrivs?
När vi var ute och handlade så såg jag på henne att hon var väldigt trött, hon var i sin egen bubbla, så jag kände att jag fick ta beslut åt henne för att hon var så "borta" hennes svar på allt var bara: "ja" "nej" när vi kommer hem så swr jag att hon har svårt att få av sig skorna och hon lutar sig mot väggen o blundar. Jag kände då att de är för mycket för henne, att ta av sig skorna är för jobbigt för henne så jag sade: "okej vi gör såhär" då skrek hon till "NEEEJ!!" jag vart jävligt rädd och arg för jag vill bara hjälpa henne eftersom hon har det jobbigt.
Hon sätter sig i vardagsrummet och är tyst. Jag sa till henne att de inte är okej att hon skriker så på mig. Då går hon in i ett annat rum. (Okej tänker jag, hon behöver vila, jag låter henne vara ifred.) Jag sätter mig i soffan med telefonen och chillar medans hon får återhämta sig.
Helt plötsligt kommer hon till mig och skriker på mig att hon tycker det känns som att jag stör hennes personliga intregritet, och att jag är jobbig!
Jag blir extremt förvånad och rädd. Jag säger att det var inte alls så jag menade, jag ville bara hjälpa till eftersom de är så jobbigt för henne.
Jag känner mig gandka värdelös och dum när jag får den här utskällningen för jag ser en tjej som har det jävligt tufft och som behöver stöttning, och när jag ger den blir jag utskälld.
Jag kan se vad hon menar med personlig integriteten för det kan ju vara så att jag misstolka allt totalt men när vi pratat om detta så är det så att hon är väldigt trött men att hon har en inre stolthet som kommer fram när jag försöker hjälpa till. Hon gillar inte att känna sig "liten" vet att infon är inte så bra här men vad tycker ni om situationen som beskrivs?