Köpa "Drömboendet" och därmed sälja sin själ.

Hej,
Vi bor i dagsläget i ett hus vi köpte billigt (under miljonen) och har under ett par års tid renoverat huset själva så att det i dagsläget är värt cirka 2.2 miljoner. Vi har en lånegrad på under 50 % och en räntesats på 1.2 %. De fasta kostnaderna är totalt 7500 kr/månad.

Huset ligger i en förorts stad kan man säga till en större svensk stad. Villagata med skog på baksidan, nära till sjö och friluftsliv. Sådant vi uppskattar.

Trots att vi trivs bra med huset som sådant så har vi av flera anledningar beslutat oss för att flytta tillbaka till staden vi tidigare hade en lägenhet i. Staden ligger cirka 25 min bort med bil.

Nu har vi fått nys om ett hus i denna stad som för oss känns som "drömhuset". Huset är stort och rymligt i ett lugnt bostadsområde. Närhet till allt och möjlighet för oss att cykla till jobb, förskola, affär etc. Bostadskvarteret ligger intill ett större friluftsområde vilket vi skulle nyttja mycket. Ja ni förstår det skulle vara toppen att bo där men smakar det så kostar det.

Som det är nu har vi väldigt låga omkostnader, något som jag värderar högt. Skulle vi köpa detta hus skulle månadskostnaden nästan dubblas. Såhär ser det ut:

Huset kostar cirka 4,5 miljoner och vi skulle behöva låna 3-3,5.
Vi har 72000 kr/månad brutto.
Lån och drift skulle bli cirka 12 000 kr/månad.

Hur tänker ni beträffande lånegrad, månadskostnader etc. Är det värt att sitta fast i satans klor (läs banken) för att få bo "helt rätt"? Har ni gjort denna resa och isf. hur ser ni på det i efterhand.

Ett boende är sällan en dålig investering, och med en kostnad på runt 16% av eran inkomst känns det som ni har bra med livrem ifall räntan går upp eller någon av er skulle bli arbetslös.

Vad.som är rätt eller fel är svårt att svara på.
Men prioriterar ni boendet så är det nog rätt.
Sen beror det lite på var ni står i livet, är ni 50+ bör ni nog fundera om det är rätt att skuldsätta sig på.den nnivån, då det finns risk att ni vlir tvingade att flytta vid pension.
Är ni yngre och prioriterar boendet så låter det rätt.

Vi är båda i 30 års åldern. En liten dotter och en till på väg. De skulle båda få ett varsitt rejält rum och vi skulle dessutom kunna ha gästrum i det nya huset.

Huset kommer troligen inte sluta på det pris du anger, utan mycket mycket mer.
Men du tänker lite fel. Det du skall tänka är "vill vi ha huset eller vill vi inte ha huset". Sedan går du bananas o bjuder så mycket du kan o sedan lite till.
Om 10 år kommer du (kanske) skratta åt det löjligt låga priset på 5 miljoner som ni betalade då. Samma hus nu (10 år senare) går lös på 8 miljoner.

Priserna kommer bara fortsätta öka så länge som invandringen fortgår. Det byggs inte i samma takt som det kommer in folk. Skillnaden mellan bostäder/folk ökar för varje år. därav prisstegringen.
Skulle invandringen avta o folk blir utkastade så skulle priserna sjunka. Men det ser jag inte som särskilt troligt då 87% vill ha det så här.
Så betala allt vad du kan för huset. Sälj ditt anus för att kunna köpa huset om det kommer till det.

Jag hade brytt mig om banken dikterade villkor hur jag ska leva, men det är inte riktigt vad de gör när de beviljar ett lån. Vidare är livet en chansning och man får följa sitt eget hjärta.

När jag köpte min lägenhet för 20år sedan var det många sig gav rådet att avvakta och hyra fram till den stora bostadskraschen, som ni alla vet var bostadspriserna uppblåsta till förbannelse redan år 2000. Kan säga att jag är ganska glad att jag inte lyssnade på råden även om det innebar ett bostadslån och jag har självklart inte ångrat mig en sekund.

Huvudsaken är att man klarar sig bra ekonomiskt och inte tvingas leva fattigt på grund av boendekostnader. 12.000kr i månaden är inte överdrivet mycket för två personer men man ska givetvis räkna på betydligt högre räntor än dagens om man ska känna sig trygg då varje procents höjning i det här fallet innebär en ökning med 2500kr/månad. Man gör nog även klokt i att se till att spara ordentligt.

Självklart ska man köpa drömhuset om man har råd och det inte är helt orimligt.

Då finns det inte så mycket fundera på, det är rätt tid att skaffa ett bra boende och det verkar som ni har tillräckliga marginaler. Känner en del folk som ångrar att de snålade med boendet vid er ålder, det är inte så kul att flytta med barn.
Och troligen lite beroende på vilka yrken ni har kommer er ekonomi förbättras ďe kommande åren.

Haha. Ja tanken är att jag ska bäras ut på bår eller grävas ned i trädgården när det roliga är slut. Avskyr att flytta och detta hoppas jag blir sista gången om det inte blir till en liten tvåa på ålderns höst. Så prisökningen är endast intressant vid omförhandling av lån annars är tanken att vi ska bli kvar under iallafall 30 + år.

Men som du säger. Min tro är att prisuppgången kommer fortgå. Dessutom tror jag på ökad inflation.

Ja huset kan nog trossas upp till 5 miljoner men där är nog vår smärtgräns.

Alltså, har man mindre barn, eller planerar att skaffa sig barn, så tycker jag att tiden man får tillsammans med dem, och omvänt tiden DE får tillsammans med sina föräldrar (eller åtminstone sin mamma) och syskon i lugn och ro i sitt eget hem - är det absolut viktigaste.

Barnen har inte mycket glädje av det stora, fina huset med perfekt läge - om de nästan aldrig vistas i det i vaket tillstånd, och föräldrarna bara jobbar jämt och måste stressa med hushållsarbete, storhandling, trädgårdsskötsel, ärenden och renoveringar på den lilla fritiden de har. Barnen får känna sig, som att de bara är i vägen. För att inte tala om ifall de blir sjuka, och föräldrarna bråkar med varandra om vem som måste vara hemma med dem. Och jag tycker direkt synd om barn, som dras upp ur sängen tidigt på morgonen fast de helst av allt vill - och behöver - sova...

I min värld är alltså ett par föräldrar som jobbar 75 procent var och saxar tiderna (eventuellt att mamman jobbar halvtid eller inte alls utanför hemmet), så att barnen sällan eller aldrig behöver vara på dagis mer än sex timmar, och bor i en hyresrätt - oändligt mycket mer ansvariga föräldrar, än de som sliter ihjäl sig för att kunna fotografera barnen utanför drömhuset, och lägga upp bilderna på Facebook för att vänner och släktingar ska känna sig mindre lyckade i jämförelse. Men det är jag det.

Jag har haft flera "bo rätt boenden". Det visade sig inte vara helt rätt ändå med tiden. Hade jag varit delägare fortfarande i ett av de senaste boendena, hade jag gjort dryga miljonvinsten efter skatt idag. Det grämer mig dock inte eftersom pengar inte är allt. Att söka sig ett bättre boende, är värt den ökade kostnaden du nämner. Räkna med att med större utbud runt hörnet, spenderar man ofta mer pengar i vardagen. Så kostnaderna ökar på flera sätt, inte bara avseende boendet. Jag tycker ni ska verkställa era flyttplaner. Oftast ångrar man det man inte förverkligade. Skulle ni mot förmodan ångra er i framtiden, kan ni alltid sälja och flytta längre bort igen till en billigare bostadskostnad.

Intressant med all den possitivism! Trodde "finansflashback" skulle vara mer negativt lagda.
Ja det är ju så att läget är det enda som inte går att ändra på och detta ligger superbt.

Ja vi kommer med största övertygelse öka vår inkomst rätt så rejält de kommande åren. Men det stora MEN:et är just att man vill kunna säga FUCK YOU! till sitt jobb och bara dra. Även om man inte gör det så är det skönt att veta att dom behöver mig mer än jag dom..

Vi har förövrigt andra besparingar.

Exakt så har jag resonerat också. Även om jag inte är mamma utan pappa (&#128521. Vi har varit hemma 50 % var med dottern och ska båda gå ned på 90 % när hon börjar förskola.

Frågan är om hur mycket avkall man måste göra på att vara tillsammans som familj om vi köper huset. Att ha en fru som trivs är kanske värt en del också.