"Förbrytarnas" vittnesmål vid Sobibor

Sobibor är ett av de läger där den officiella historieskrivningen ständigt tvingats revidera sina påstådda dödssiffror. Den ursprungliga anklagelsen vid bl.a. Nürnbergrättegångarna var att 1,7 miljoner dödats, detta trots att den officiella sovjetiska "utredningen" (om man ens kan kalla den det) hade fästställt en dödssiffra på 1,38 miljoner. I den omedelbara efterkrigsperioden så förekom siffrorna 1,7, 1,5 och 1,38 miljoner flitigt. Denna helt substanslösa siffra var plockad ur luften, men användes inte desto mindre av förment seriösa forskare på fältet, ända tills revisionister började ifrågasätta trovärdigheten i dessa minst sagt absurda dödstal.

I många år stod den "officiella" dödssiffran på 250 000, men för några år sedan tvingades man återigen revidera den nedåt, denna gång till 170 000.

Ända sedan starten har bevisläget för Sobibor som ett påstått "dödsläger" varit knapert. Hela lägret jämnades med marken innan krigsslutet, vilket tvingade ortodoxa historiker att istället söka sin bevisning i "vittnena". Det är allmänt känt att trovärdigheten hos hela corpuset av förintelsevittnen är lågt, men för Sobibor är det synnerligen lågt. Det finns knappt någon punkt på vilken vittnena håller med varandra, och ännu lägre är det (konstigt nog) hos "förbrytarnas" vittnesmål.

Efter kriget så förhördes en rad tyska och ukrainska "förbrytare" som på olika vis varit involverade i lägrets administration; allt från kommandanter till lägervakter. De vittnesmål som dessa människor gav upphov till har alltjämt stjälpt förintelseortodoxin snarare än hjälpt den, och jag tänkte därför att vi kunde diskutera dessa "förbrytares" vittnes mål i denna tråd.

För den som läser en bok om Sobibor idag kan det lätt framstå som att kunskapen kring "gaskamrarna" och den påstådda utrotningen av judar är väl etablerad och solid, men i verkligheten är detta så långt ifrån sanningen som man kan komma.

Vi börjar med lägerkommandanten Franz Stangl. Stangl var lägrets första kommandant och påstås ha bevittnat konstruktionen av den första "gaskammaren" (som enligt modern historieskrivning påstås ha uppdaterats vid ett senare tillfälle). Stangl flydde till Brasilien efter kriget och arresterades först i slutet på 60-talet. Stangls vittnesmål blev slutligen att den första "gaskammaren" var en "ny tegelbyggnad med tre rum, tre gånger fyra meter stora" och att den var en "stenkonstruktion" som var "isolerad borta i skogen".

Enligt "vittnet" SS-Unterscharführer Erich Fuchs, som var den som påstås ha installerat en dieselmotor (!) för gasning av judar, så var dock den första "gaskammaren" en "betongbyggnad" som "vid min ankomst till Sobibor fanns nära tågstationen tillsammans med flera andra permanent byggnader". Med andra ord placerar lägerkommandanten sin "gaskammare" isolerad, borta i skogen, medan det andra vittnet placerar den "nära tågstationen" tillsammans med andra byggnader.

Denna motsägelse bleknar dock i jämförelse med den från ett av de viktigaste stjärnvittnena, Erich Bauer. Bauer dubbades efter kriget till "Gasmeister", för sin påstådda roll i handhavandet av den dieselmotor (!) som påstås ha gasat ihjäl fångarna. Enligt Bauer så var den första "gaskammaren" en "träbyggnad" med "betongfundament".

De tre främsta vittnena kan alltså inte ens enas om vad den första "gaskammaren" var byggd utav. Den logiska följdfrågan blir hur ortodoxa förintelseforskare hanterar denna skriande motsägelse. Den gamla auktoriteten på Sobibor, Yitzhak Arad, valde helt enkelt att ignorera nyckelvittnet Bauer, och sammansmälter sedan Fuchs och Stangls vittnesmål, och skriver i sin bok att den första "gaskammaren" var en "en fast tegelbyggnad med betongfundament".

Den nuvarande auktoriteten på Sobibor, Jules Schelvis, skriver å andra sidan i den tyska utgåvan av sin bok om Sobibor att "Bauer misstog sig om att det var en träbyggnad. Det var en fast tegelbyggnad". Men i den engelska utgåvan av samma bok hade författaren ändrat sig, utan att motivera varför:

Because Fuchs had put into place so many installations over the course of time, he did not remember that the first gas chambers at Sobibór had been constructed of wood.

Det "opålitliga" vittnet Bauer förvandlas alltså mellan två utgåvor till det "pålitliga vittnet", helt utan motivering. Från att byggnaden definitivt var en fast tegelbyggnad så blev den plötsligt en träbyggnad. Att Fuchs och Stangl hävdar motsatsen var oviktigt. Att byggnaden numera var konstruerad av trä blev också en av nyckelfaktorerna till varför den behövde uppgraderas! Schelvis har i den engelska utgåvan mage att skriva:

After a few months it became apparent that the gas chambers at both Bełżec and Sobibór needed to be replaced. The timber walls had become tainted with the sweat, urine, blood and excrement of the victims. The new gas chambers were to be brick-built, more durable, and support a larger capacity.

Denna bisarrt godtyckliga historieskrivning kan användas som ett riktmärke för modern förintelseforskning. Bättre än såhär blir det ofta inte, och medan revisionister ständigt bidrar med omsorgsfullt genomarbetade primärstudier om förintelsen, med nytt arkivmaterial som konstant görs tillgängligt i bl.a. Östeuropa och Ryssland, flyttas positionerna fram för revisionister medan ortodox historieskrivning tvingas backa.

Ett annat avgörande vittne från "förbrytarna" var den ukrainska vakten Mikhail Razgonayev. Razgonayev påstår i sitt vittnesmål från 1948, till skillnad från "Gasmeister" Bauer, att byggnaden var gjord i betong. Vittnesmålet innehåller även påståenden om hur "gaskammaren" var uppdelad i flertalet mindre rum längs en korridor, men uppger ett helt felaktigt antal rum i jämförelse med andra vittnen (4). Det konstigaste av allt är dock att Razgonayev inte verkar känna till den numera kanoniserade berättelsen om hur "gaskammaren" uppgraderades, detta trots att de ukrainska vakterna påstås ha varit placerade hela vägen till "gaskammaren", och Razgonayev säger sig till och med ha blivit befordrad till huvudvakt i lägret och trots att han påstår sig ha bevittnat hela "utrotningsprocessen med egna ögon". Hur Razgonayev kunde "glömma" denna avgörande del i berättelsen är ännu märkligare i sken av att han bl.a. omnämner andra byggnadsprojekt i lägret, där han själv deltog som snickare!

Vad gäller kropparna som resulterade från den första gasningen i lägret så påstod Stangl under sitt förhör att offren var ett Baukommando (byggnadsarbetare), och att "jag tror att kropparna begravdes nära tegelbyggnaden ["gaskammaren"]. Ingen grav hade grävts. Jag är säker på att kropparna inte var nakna, utan begravdes med kläderna på".

Fuchs påstår dock att offren från den första "gasningen" var "30-40 judiska flickor" som "tvingades klä av sig nakna", som sedan "transporterades med lastbilsvagn från gaskammaren till en avlägsen plats". Fuchs nämner därtill en rad andra SS-män som var närvarande vid den mytiska "första gasningen", men nämner varken Josef Oberhauser eller Christian Wirth, som var inspektören för lägret, och som dessutom påstås ha fått ett vredesutbrott av Stangl.

Ett annat SS-vittne, Heinrich Barbl, påstår däremot att "Röda korset-sjuksköterskor följde med de utvalda kvinnorna, som transporterades med buss. De hjälpte till att klä av dem". Varför man skulle involvera Röda korset-arbetare i ett topphemligt utrotningsprogram förblir osagt, men är extra märkligt i sken av att bl.a. Wirth påstås ha varit orolig över att offren skulle "upptäckas av någon utanför lägret".

Det finns mycket att säga om några av de andra "förbrytarna" vid Sobibor, t.ex. Höfle och Wagner, men vi lämnar tråden öppen för diskussion kring ovanstående vittnesmål och de inkongruenser som de innehåller.

Deltagare uppmanas att hålla sig till trådämnet.