Jag har gjort en social iakttagelse de senaste året kring hur de delar av medelklassen som fortfarande är extremt pk börjar få kognitiv dissonans kring exempelvis skolval för sina barn och hur de talar/resonerar kring mångkulturen. NIMBY-mångkultur.
Situation 1: Jag arbetar i en väldigt kvinnodominerad bransch, min arbetsplats är hbtq-certifierad och mina kollegor förfasar sig minst någon gång per vecka hur hemskt det är att folk segregerar sig. Det kommer under en fikarast fram att två av mina mest pk kollegor har flyttat sina barn från en skola till en annan. Jag frågar vad det beror på. De svarar kort att skolan var ”otrygg” och att det förekom rån och misshandel på skolgården. En säger att skolan har ”demografiska utmaningar” och syftar på ”orten”-barn. En av personerna säger att det smärtade för henne att flytta på sitt barn, för att skolan barnet flyttades till hade inte så många invandrare, och det är viktigt att man integreras. De berättar att en av ”orten”-skolorna i stan ska stängas ner och barnen bussas bland annat till skolan mina kollegor flyttat sina barn till. De förfasar sig då över att föräldrar på den nya skolan klagat över detta och tycker att de agerar rasistiskt och pinsamt. Samtidigt berättar en av kollegorna att den försöker få in sin omusikaliska unge i en musikklass innan de andra ”studieovana” barnen kommer till skolan, för de kommer troligtvis inte gå i musikklasserna. Hela samtalet var som en sjuk sketch där mina kollegor spelade tillknäppt medelklass med extrem kognitiv dissonans.
Situation 2: Nu över jul. Sitter med mamma och hennes gubbe (som är pk liksom hela hans familj utom hans barnbarn) och äter julmat. Hans barnbarn har precis bytt skola från en skola med rån på skolgården och stök. Mamma frågar sin gubbe hur det går i nya skolan (med mestadels svenskar), han insisterar om att prata om hur det går med barnbarnets betyg. Till slut klämmer han fram att det är lugnare på nya skolan. Han säger även att han är orolig över att hans barnbarn börjar bli rasistiska men att det kanske inte är så konstigt efter de erfarenheter de har av att gå i multikulti-skolor. Men tydligen har mammas gubbe och hans dotter försökt diskutera med barnen om mångkulturens förträfflighet senast igår.
Scenario 3: Kompisens tjej är utbildad lärare, men har slutat den banan pga krävande elever. Hon insisterar att bo kvar i den enda delen av deras stad som fortfarande inte blivit berikad. Hon vill absolut inte att sina barn ska gå i en skola som ligger i en av stadens berikade delar. Oavsett hur mycket man samtalar om det med henne så insisterar hon att det har med studiero att göra, inget annat. Hon älskar multikulti, hbtq och visar upp de rätta värderingarna, men vägrar låta sitt barn gå i en multi-kulti-skola eller att flytta från stadens sista svenska bastion.
Har ni gjort liknande tragikomiska iakttagelser i era sociala kretsar? Hur tror ni att den ”goda” medelklassen reagerar när de inser att det inte går att segregera sig länge?
Situation 1: Jag arbetar i en väldigt kvinnodominerad bransch, min arbetsplats är hbtq-certifierad och mina kollegor förfasar sig minst någon gång per vecka hur hemskt det är att folk segregerar sig. Det kommer under en fikarast fram att två av mina mest pk kollegor har flyttat sina barn från en skola till en annan. Jag frågar vad det beror på. De svarar kort att skolan var ”otrygg” och att det förekom rån och misshandel på skolgården. En säger att skolan har ”demografiska utmaningar” och syftar på ”orten”-barn. En av personerna säger att det smärtade för henne att flytta på sitt barn, för att skolan barnet flyttades till hade inte så många invandrare, och det är viktigt att man integreras. De berättar att en av ”orten”-skolorna i stan ska stängas ner och barnen bussas bland annat till skolan mina kollegor flyttat sina barn till. De förfasar sig då över att föräldrar på den nya skolan klagat över detta och tycker att de agerar rasistiskt och pinsamt. Samtidigt berättar en av kollegorna att den försöker få in sin omusikaliska unge i en musikklass innan de andra ”studieovana” barnen kommer till skolan, för de kommer troligtvis inte gå i musikklasserna. Hela samtalet var som en sjuk sketch där mina kollegor spelade tillknäppt medelklass med extrem kognitiv dissonans.
Situation 2: Nu över jul. Sitter med mamma och hennes gubbe (som är pk liksom hela hans familj utom hans barnbarn) och äter julmat. Hans barnbarn har precis bytt skola från en skola med rån på skolgården och stök. Mamma frågar sin gubbe hur det går i nya skolan (med mestadels svenskar), han insisterar om att prata om hur det går med barnbarnets betyg. Till slut klämmer han fram att det är lugnare på nya skolan. Han säger även att han är orolig över att hans barnbarn börjar bli rasistiska men att det kanske inte är så konstigt efter de erfarenheter de har av att gå i multikulti-skolor. Men tydligen har mammas gubbe och hans dotter försökt diskutera med barnen om mångkulturens förträfflighet senast igår.
Scenario 3: Kompisens tjej är utbildad lärare, men har slutat den banan pga krävande elever. Hon insisterar att bo kvar i den enda delen av deras stad som fortfarande inte blivit berikad. Hon vill absolut inte att sina barn ska gå i en skola som ligger i en av stadens berikade delar. Oavsett hur mycket man samtalar om det med henne så insisterar hon att det har med studiero att göra, inget annat. Hon älskar multikulti, hbtq och visar upp de rätta värderingarna, men vägrar låta sitt barn gå i en multi-kulti-skola eller att flytta från stadens sista svenska bastion.
Har ni gjort liknande tragikomiska iakttagelser i era sociala kretsar? Hur tror ni att den ”goda” medelklassen reagerar när de inser att det inte går att segregera sig länge?
ja det är verkligen tragi- ironiskt. Dom kör med samma gamla smutsiga och slitna, bajsluktande uttrycks kortet "SD är rasister" punkt... hahahaha. Snacka om att leva i en grotta utan fönster och matas med agenda utifrån