Medelklass som försvarar mångkultur in i det sista trots självsegregering

Jag har gjort en social iakttagelse de senaste året kring hur de delar av medelklassen som fortfarande är extremt pk börjar få kognitiv dissonans kring exempelvis skolval för sina barn och hur de talar/resonerar kring mångkulturen. NIMBY-mångkultur.

Situation 1: Jag arbetar i en väldigt kvinnodominerad bransch, min arbetsplats är hbtq-certifierad och mina kollegor förfasar sig minst någon gång per vecka hur hemskt det är att folk segregerar sig. Det kommer under en fikarast fram att två av mina mest pk kollegor har flyttat sina barn från en skola till en annan. Jag frågar vad det beror på. De svarar kort att skolan var ”otrygg” och att det förekom rån och misshandel på skolgården. En säger att skolan har ”demografiska utmaningar” och syftar på ”orten”-barn. En av personerna säger att det smärtade för henne att flytta på sitt barn, för att skolan barnet flyttades till hade inte så många invandrare, och det är viktigt att man integreras. De berättar att en av ”orten”-skolorna i stan ska stängas ner och barnen bussas bland annat till skolan mina kollegor flyttat sina barn till. De förfasar sig då över att föräldrar på den nya skolan klagat över detta och tycker att de agerar rasistiskt och pinsamt. Samtidigt berättar en av kollegorna att den försöker få in sin omusikaliska unge i en musikklass innan de andra ”studieovana” barnen kommer till skolan, för de kommer troligtvis inte gå i musikklasserna. Hela samtalet var som en sjuk sketch där mina kollegor spelade tillknäppt medelklass med extrem kognitiv dissonans.

Situation 2: Nu över jul. Sitter med mamma och hennes gubbe (som är pk liksom hela hans familj utom hans barnbarn) och äter julmat. Hans barnbarn har precis bytt skola från en skola med rån på skolgården och stök. Mamma frågar sin gubbe hur det går i nya skolan (med mestadels svenskar), han insisterar om att prata om hur det går med barnbarnets betyg. Till slut klämmer han fram att det är lugnare på nya skolan. Han säger även att han är orolig över att hans barnbarn börjar bli rasistiska men att det kanske inte är så konstigt efter de erfarenheter de har av att gå i multikulti-skolor. Men tydligen har mammas gubbe och hans dotter försökt diskutera med barnen om mångkulturens förträfflighet senast igår.

Scenario 3: Kompisens tjej är utbildad lärare, men har slutat den banan pga krävande elever. Hon insisterar att bo kvar i den enda delen av deras stad som fortfarande inte blivit berikad. Hon vill absolut inte att sina barn ska gå i en skola som ligger i en av stadens berikade delar. Oavsett hur mycket man samtalar om det med henne så insisterar hon att det har med studiero att göra, inget annat. Hon älskar multikulti, hbtq och visar upp de rätta värderingarna, men vägrar låta sitt barn gå i en multi-kulti-skola eller att flytta från stadens sista svenska bastion.

Har ni gjort liknande tragikomiska iakttagelser i era sociala kretsar? Hur tror ni att den ”goda” medelklassen reagerar när de inser att det inte går att segregera sig länge?

Jag har sett liknande, hyckleriet är monumentalt. De gånger man påpekar det uppenbara så möts man av aggressivitet då det raserar deras världsbild och självbild. Jag önskar man kunde skratta åt eländet men det försvinner ju inte av sig själv.

Många som inte vågar säga vad de röstade för numera under säg senaste och 2-3 mandatperioder bakåt.
De skäms. Dom säger att man skulle haft nåt annat parti än SD iaf som tar tag i samhällsproblemen men det finns inget alternativ menar dom ja det är verkligen tragi- ironiskt. Dom kör med samma gamla smutsiga och slitna, bajsluktande uttrycks kortet "SD är rasister" punkt... hahahaha. Snacka om att leva i en grotta utan fönster och matas med agenda utifrån

Det är ingen unik iaktagelse du gjort TS, och heller inte den första tråden som behandlar det ämnet.

Och det är rätt självklart.
För att människor ska börja ifrågasätta det man trott på tidigare så måste något hända för att få en att börja fundera.

Då extremt många i Sverige redan i modersmjölken fått det intrugat i sig hur duktiga, toleranta och öppna dom är så tar det långt tid och många händelser att börja ifrågasätta det som blivit mångas självbild.

För i varje svensk så bor det en "rasist". Det krävs bara att saker verkligen ställs på sin spets för att den ska komma fram för många.

Dom vurma för mångkultur och det piss samhället som blir, har själv aldrig upplevt mångkultur. Vi som har upplev mångkulturen vet hur vilken dålig det blir.

Flyktingpaktet ta och åka hem.

Så där är väl vardagen från morgon till kväll över hela Sverige?

Så länge som det finns varor i butikerna, vatten i kranarna, el när man trycker på knappen, hyfsad sjukvård, ny bil och en Thailands-resa om året osv är medelklassen typiskt nöjd med tillvaron - och sjunger gärna med änglarna.

Har inte riktigt stött på så tydliga exempel på att tala emot sin egen övertygelse, som trådstartaren. Jag kan inte riktigt förstå hur man kan fungera så tankemässigt. Det är ju också svårt tycka synd om sådana människor. Det är så total självförnekelse så man blir mörkrädd.
Det normala om man vore övertygad om multikulturens fromma vore; nä det här går inte. Vår familj har drabbats av att mångkulturen inte hanterats korrekt. Jag ska ge mig in i politiken för jag vet hur man ska få det att fungera!

Om jag är övertygad om att en viss politik är korrekt. T ex den mångkulturella politik som bedrivits i vart fall 20 år aktivt i detta land. Men den fungerar inte tillfredsställande. Då är det ju nåt fel på hur politikerna har styrt det. Vilket man aktivt bör vara med och förändra. Jag skulle bli tokig om jag höll på ett system i alla väder, som inte fungerar. Självförnekelse? Ja, kanske. Men hur galen får man bli?

Samtalet med mina kollegor gjorde min dag, skrattade rejält på mitt kontor efter rasten pga det bisarra i hela utväxlingen. Det som gjorde det mer sjukt var att det fanns åskådare till spektaklet.

Med mina kollegor fick jag intrycket att de ser sig stå över andra, hög utbildning och rejäl lön (läkare) och att det typ är för allmogen att ta hand om konsekvenserna.

Mammas gubbe och hans familj är idealister (undantaget barnbarnen som blivit cyniker).

När jag var barn var det ovanligt att man bytte skola för att den var dålig, än mindre för att det var rån på skolgården redan i
Mellanstadieåldern. Att det inte gör att man omvärderar en liten bit av sin ideologi, även när det drabbar sina barn, är för mig obegripligt. Har folk investerat så mycket emotionellt i multikulti?

Jo, men det som chockade mig var att flera personer som är intelligenta och relativt balanserade i övrigt går in i en total förnekelse trots stora personliga konsekvenser. Det var inte ens lite smygrasism som pyste ut, snarare en total förnekelse, ursäktande och rasiststämplande av folk som ifrågasätter det hela.

Medelklassen är väl medveten om samhällsutvecklingen.

De trivs dock bra med att hålla sina åsikter om invandringen på en vettig nivå eftersom de inte vill misstas för den SD röstande pöbeln som anklagar dem för att vara blinda.

Somliga är inte intresserade av om deras resonemang är logiskt sammanhängande. Detta ointresse underlättas av kunskapsfientligt svammel, såsom att vad som är sant skulle vara subjektivt och oberoende av empiri.

Visst, men frågan är vad denna PK-medelklass egentligen tycker och tänker innerst inne. Under 1970-talet och en bit in på 1980-talet försvarade även vanliga människor i Sovjetunionen utåt systemet fast de innerst inne ansåg att det var vansinnigt. Har vi en likadan situation i PK-Sverige idag?