När någon är kompenserad för en sjukdom så finns det inte kliniska symtom (just nu). Det är alltså att kroppens förmåga att kompensera för en sjukdomsnedsättning faktiskt är tillräcklig för patienten att verka tämligen normal i undersökningssituationen. Med det sagt kan du ju fortfarande vara sjuk utan att ha tecken på att vara det, utan det kanske kommer senare eller i ett annat sammanhang.
T.ex. en Alzheimerpatient kanske kan hålla ett normalt samtal i ett tyst rum utan någon tidspress.
En KOL-patient kan ligga högt i blodets koldioxidhalt om du kollar efter det, men kanske inte upplever andnöd eller flåsighet.
En hjärtsviktspatient kan ha en sviktbild på ett ultraljud eller stegrade hjärtsviktsprover i blod, men inga ytliga tecken som svullna ben, flåsighet eller kalla bleka extremiteter. I just det fallet brukar man skriva patienten är perifert kompenserad.
Ett annat syftningsläge kan vara mer begränsad, t.ex. kan du säga att hjärtat kompenserar för hjärtsvikten genom att bygga på sin egen muskelmassa. Just då kanske hjärtat "kompenserar" sig, det vill säga klarar av normal pumpförmåga, men den kan ju inte bygga på sig för evigt.
