Vilken tidsålders krig tror ni ledde till mest mental ohälsa?

Nedskärningarna började väl så smått andra halvan på 80??

Options for Change kallades omstruktureringen och nedskärningarna i brittiska försvaret, det började 1990.

Jaha, jag tänkte på Sverige, sorry

WW1 måste ha varit helvetet på jorden. När krigen "industrialiserades" - Men det är svårt att föreställa sig alla krig genom historien. Vi kan se på Finska Vinterkriget tex. Finnarna gav sig inte och de var totalt underbemannade. Det är sisu.

Jag vet att Elon Musk på Tesla aktivt söker veteraner hos veteranorganisationerna till verkstadsgolven då de är vana att arbeta för en gemensam sak och ett gemensamt mål och inte gnäller om tex HBTQ certifiering och nonsens. - När Sverige avskaffade den allmänna värnplikten så började Sveriges kollaps.

Om man med mental ohälsa menar PTSD så var nog Första världskriget värst i o m det utdragna ställningskriget där möjligheterna till mental återhämtning var få.

De utsattes även för hård pennalism av befäl innan invasionen. Bands fast i marken i minusgrader osv som straff.

Jag skulle säga moderna krig, men kanske främst 1:a och 2:a världskriget. Helt enkelt eftersom man kunde vara i strid i månader utan uppehåll. Både före och efter det fick ju soldaterna lite vila mellan striderna.

Soldater på västfronten under WW1 befann sig dock inte i själva frontlinjen särskilt stor del av tiden som de tjänstgjorde. Enligt brittisk forskning befann sig soldater vid fronten 47% av tiden, och utsattes för beskjutning ungefär en dag av fem. Man spenderade 4-6 dagar vid fronten och roterade sedan bakåt för vila, övning och fältarbeten lika många dagar. För många som tjänstgjorde var kriget i själva verket rätt stillsamt, beroende på vapenslag och var man var placerad. Artillerister stred mest, kavallerister stred minst.

Det går lätt att svara på - nutida krig.

Och det beror inte på att det pangas mer i dagens krig än det gjort förr.
Det beror inte heller på att teknologin blivit bättre eller något sådant.

Nej, anledningen är något helt annat - den allmänna opinionen.

Idag är det helt enkelt ett jäkligt otacksamt "jobb" att vara soldat.
Det är inte bara fienden på slagfältet som attackerar, utan det gör ju hemmaopinionen också.
Frågan är vad som gör mest skada ... en kula i benet eller att få veta att man är ett jävla avskum som är hatad av typ alla i det egna landet.

Det är detta som ger hjärnspöken, för det finns inte någon känsla av att ha utfört något viktigt, något betydelsefullt längre. Utan allt är inpackat i en starkt negativ tolkning.

Den tolkningen är de själva också del av, eftersom de alla vuxit upp i den, med den också.



Jämför med forna tiders krig (senast WW2) så hela egna folket ställde sig bakom kriget och de enskilda soldaterna.
Det blev parader och medeljer, varje liten skitstad anordnade parader för de hemkommande soldaterna.
De fick jobb - ofta finare, betydelsefulla jobb - i staden de kom från också.
De var plötsligt uppburna samhällsmedborgare, de hade "blivit någon."


Inte idag.

Idag är soldater avskum i folks ögon.
Inte för alla, såklart. Men det är den bild media pumpar ut.
Och mottagarna är inte bara "antikrigsaktivister" utan det är ju även de enskilda krigsveteranerna.
Och de känner sig träffade.

Nja, i både USA och England är man väl generellt "patrioter" så att säga nuförtiden. Det var mer på 60/70-talet det protesterades mot det dåvarande Vietnamkriget. Nåt liknande har inte förekommit när det gäller mer moderna krig i Irak och Afghanistan. Soldater ses inte som avskum i dessa länder bland befolkningen på hemmaplan. Särskilt i England är man stolta över sina soldater. Sen att man borde protesterat mot dessa krig i Mellanöstern som tjänar andra intressen är en annan sak, det har man ofta inte fattat.

Min nyfikenhet gjorde att jag var tvungen att ta reda på vad det var för foto.
Önskar att jag låtit bli att kolla på den bilden precis innan läggdags. Det där ansiktet kommer dyka upp i nattens drömmar nu. Fy.

Ja den är rätt creepy