På 80-talet i USA när videobandspelare började komma så såldes långfilmer för $79.95 till $89.95, vilket är 2130-2400 kr/st, och det ansågs som ett helt otroligt bra beslut när Paramount valde att sälja Top Gun för vad som motsvarar 516 kr, vilket äntligen fick folk att köpa film på VHS. När den illegala nedladdningen började så försökte filmbranschen med precis allt för att få bort redan uppfunnen teknik. Långt tidigare hade filmbolagen också uppfunnit något som kallades "block booking", vilket innebar att biografer som ville visa en specifik film var tvungna att köpa in den som en del av ett paket, som innehöll en massa misslyckade filmer ingen vill se. Och sist men inte minst så försökte filmbolagen bekämpa tv-apparaten, vilket är extremt konstigt då alla förstod att det var något som skulle slå igenom brett.
I Sverige har vi liknande vanföreställningar, så som att kommersiella filmer kan fungera som kassakor för konstfilm, ungefär som man tror kommersiella filmer är någon slags garanterad vinstmaskin bara för att de råkar vara kommersiella. Filmbranschen verkar nästan helt frånkopplad från verkligheten. Inom t.ex. musikbranschen skulle man aldrig få för sig att begära 1 miljon kronor i royalties för att en radiostation ska få spela en låt en gång, men filmbranschen kan få för sig att ta 2400 kr för en VHS kassett med Jaws. Antagligen har de haft något märkligt resonemang om att denna kassett kommer ses 2 gånger av 12 personer och då kan de betala 100 kr styck. Hursomhelst är det mycket märkligt, och ännu mer märkligt är det detta år, då det mest logiska är att börja producera billigare filmer som går direkt till streaming. Istället verkar de flesta inom filmbranschen vara redo för att slåss mot väderkvarnar för att behålla sina budgetar på motsvarande 2 miljarder kronor per film.
Min enda gissning är att deras ytterst märkliga beteenden genom tiderna har att göra med status. Alltså att de är helt besatta av att filmerna de gör måste behandlas som något extremt exklusivt.
I Sverige har vi liknande vanföreställningar, så som att kommersiella filmer kan fungera som kassakor för konstfilm, ungefär som man tror kommersiella filmer är någon slags garanterad vinstmaskin bara för att de råkar vara kommersiella. Filmbranschen verkar nästan helt frånkopplad från verkligheten. Inom t.ex. musikbranschen skulle man aldrig få för sig att begära 1 miljon kronor i royalties för att en radiostation ska få spela en låt en gång, men filmbranschen kan få för sig att ta 2400 kr för en VHS kassett med Jaws. Antagligen har de haft något märkligt resonemang om att denna kassett kommer ses 2 gånger av 12 personer och då kan de betala 100 kr styck. Hursomhelst är det mycket märkligt, och ännu mer märkligt är det detta år, då det mest logiska är att börja producera billigare filmer som går direkt till streaming. Istället verkar de flesta inom filmbranschen vara redo för att slåss mot väderkvarnar för att behålla sina budgetar på motsvarande 2 miljarder kronor per film.
Min enda gissning är att deras ytterst märkliga beteenden genom tiderna har att göra med status. Alltså att de är helt besatta av att filmerna de gör måste behandlas som något extremt exklusivt.
