hur går man från otrygg ambivalent till trygg anknytning

Hej, jag vill inte göra en längre utläggning utan söker egentligen bara svaret på följande fråga:

Hur går man från att vara en "otrygg ambivalent" individ till "trygg anknytning"?

Antingen så är man en trygg individ, eller så får man kämpa sig till det. Finns ingen quickfix.

Vissa är hopplösa fall och sitter hellre och läser diagnosmanualer istället för att pröva i verkliga livet.

Jag är en av dem så no hard feelings nu va..?

Och anknytningen sker ju innan man är tre år så lite svårt att fixa när man decennier senare sitter här och skrivet.

Hitta en lika störd person som dig själv. Det brukar funka för mig. Man kanske failar på anknytningen, men förståelsen är rätt viktigt den med.

Ut i livet med dig nu!

Var snäll, slå ingen och fråga om det är okey innan du stoppar in den. Annars kan det bli knas.

Lycka till.

Mvh leira

terapi. massor av terapi. det är det enkla, korta svaret.

Jag väljer att börja med att citera en av våra mest folkkära tänkare:

"Utan tvivel är man inte klok" - Tage Danielsson

Trygghet kan vara ett annat ord för stagnation.

Nyfikenhet kommer ofta leda till svåra tvivel, tunga grubblerier och i förlängningen ångest.

Men jag uppmanar dig att svara på frågan: "Vad är mest åtrovärt för mig?"

Livet kommer oavsett inställning vara generöst med sorg, misslyckanden och vanmakt.

Är du beredd att acceptera livets svåra gång och öppna upp för dina naturliga rädslor eller kommer du söka en tillvaro som bebos av en avtrubbad men icketvivlande människa?

Är du beredd att ta ovisshetens tjur vid hornen och fortsätta in den dimma vi andra vandrar genom?

I min värld är de tryggaste de som vågar erkänna smärtan. De som förtäljer att de är trygga och stabila vill jag gratulera, men jag ser det inte som självklart att de vågar möta sitt eget mörker.

När det kommer till anknytning är det förmodligen en livslång process för de flesta att utveckla om man har haft en problematisk barndom. Men det är på inget vis omöjligt att arbeta med sina problem med anknytning och till slut bilda en hälsosam relation till ett någon man håller kärt.

Jag kanske uttryckte mig lite hårt, men jag menar verkligen väl.

Med vänlig hälsning /LatentAmbivalens

Jag förstår ingenting utav vad du skriver. Jag ställde en metapsykologisk fråga och bad om svar för den, inte en lektion i hur man tacklar livet. Men jag tackar för ditt engagemang och svar! Tack.

Och vid en terapeutisk program för en person med benämnda önskemål, vilka brinnande punkter arbetar man för att slå ner och stärka?

Jag blir gråtfylld av ditt inlägg. Utveckla gärna?!

https://www.battrerelationer.se/ankn...a-ambivalenta/

Att bygga upp förtroendet för omgivningen genom att bygga upp självkänslan, till exempel. Brist på anknytning gör ofta att man håller folk på avstånd, eller desperat söker anknytning artificiellt.

Ojdå, jag kommer genast att utveckla vad som helst, men ge mig gärna en utgångspunkt, för jag tror att jag skulle kunna skriva en massa om något som inte är särskilt intressant för dig, eftersom att det är ett så brett ämne.

Ta hand om dig

Om jag kortfattat beskriver situationen som jag befinner mig i: I varje relation jag startat med någon så skapar jag en ganska stark koppling förhållandevist väldigt tidigt. Min process för att skapa detta är att jag inledningsvis inte träffar någon som inte faller innanför ramarna för vad jag är ute efter och det tror jag de allra flesta gör. Man liksom scannar av en person från topp till tå. Attraktion i form av utseende, status i samhället, karriär, intelligens, karisma, humor, osv. När de flesta av bitarna ramlar över ribban man själv sätter för en potentiell partner börjar jag öppna upp min kärleksbank. Problemet som jag själv ser mig själv göra är att jag dras till människor som är exceptionellt intelligenta och som oftast är väldigt attraktiva. En hög status "typ" i samhället som min subjektiva hjärna förstår hur enkelt som helst kan få sig fylld av en annan person genom ett knapp klick. Hoppas du förstår vad jag menar, det har alltid varit väldigt enkelt för dessa personer att hitta partners. Det känns som att jag jobbar i ett psykologiskt underläge ständigt pga av att jag är så djupt osäker på andra för att jag "ser allting". Till exempel så kan jag utmärka en persons förmåga att prata djupt om livet och även dra på sig högklackat och festa loss på helger och koppla detta till att denna personen ändå har en "promiskiuös" sida och jag samlar dessa brödsmulor hela tiden.

Till saken hör att jag har varit lite överallt och dejtat såväl humanistiska läkare till drivna managemant konsulter men även lagerarbetare - precis allt möjligt men ändå upplever jag detta.

Efter en tids dejtande upplever jag mig själv famla i någon sorts ängslig oro över vad min partner gör när hen är bortbjuden på middag med sina vänner. Det är någon sorts inneboende oro?

Till saken hör att jag är själv väldigt attraktiv och arbetar egentligen inte i motvind på något vis men ändå faller jag till dessa tankar hela tiden.

Förstår du vad jag menar? Det jag behöver för att känna förälskelse är både en gåva och en plåga.

Jag ramlade över ett test och insåg att jag är Ambivalent-Otrygg. Kan tacka min närvarande men känslomässigt frånvarande far till detta fenomen, till råda haft en bra barndom men nog blir man påverkad av en faders gestalt mest kan härledas till innan krigstiden a 1936 (född 60 talet, den tiden då män skulle vara män och allting löser sig själv bara man fixar bröd på bordet.)

Vad tror du?

Jag känner faktiskt igen mig i mycket av det du skriver och de bitarna ska jag försöka bryta ner för att kommunicera mina erfarenheter.

Till att börja med har du nog mestadels rimliga förhoppningar på en kärlekspartner. Man får aldrig allt man önskar sig, men att exempelvis hitta någon som kan utmana ens intellekt, eller att ha någon att skratta med, eller träffa någon vars register delvis består av ödmjukhet är nog bara konstruktivt. Jag tror att ovan beskrivna dygder gynnar de flesta.

När det kommer till svartsjuka har jag inga entydiga svar. Visst skulle vi kunna ponera att en trygg, utan tvivel betyngd människa kunna vara okej med att kärlekspartnen åkte till en swingersinnbjudande tillställning i Borås, men jag tror att denna påhittade människa antingen inte älskar "tillräckligt", eller på ett relativt sällsynt sätt älskar så mycket att kärleken för den personen går bortom det sexuella.

Nej, jag tror att det som både du och jag behöver är att falla pladask för någon. Om man är med om det blir man så drogad av endorfiner, dopaminer eller andra fysiologiska fenomen att ens kritiska blick tillfälligt går i ide.

Och denna omedelbara attraktion kan mycket väl utgöra startskottet för något djupare.

Jag erkänner på fläcken att jag är en romantiker, men jag har visst fog för att vara det. Det är inte alls ofta, men ibland ser jag par som verkligen passar tillsammans. Det är så jävla vackert att lära känna sådana par och på nära håll beskåda deras dynamik. Jag pratar om vuxna människor som fortfarande är kära i varandra efter flera år.

Jag tror att både du och jag gör oss själva en tjänst genom att fördjupa oss i det vi finner intressant och utvecklande. Vi får försöka hålla lågan uppe tills vi träffar någon att på riktigt förälska oss i. Varför? Jo, för att alternativen är mörkare och ger oss sämre chanser att finna kärleken, som utan tvivel är det starkaste människan känner till.