Citat:
Ursprungligen postat av
philophobia
Eftersom du tydligen är medveten om att alla är olika så kan du omöjligt sitta på svaren varför folk är djupt deprimerade. Det handlar inte om någon "mening" med livet, det är större än så för de flesta.
Ingen vill vara sjuk?
Vad är större än meningsfullhet i ens liv? Vad menar du är "det större" som depression handlar om?
Nej, ingen vill vara sjuk, men många glömmer bort att man inte blir friskare av att bara konstatera att man är sjuk och låta bli att göra något för att förbättra sin situation. Det är som ha diabetes och fortsätta att trycka i sig socker för att man inte kan eller orkar låta bli. Alla fysiska och psykiska tillstånd kan förbättras och försämras av det som DU gör dagligen, inget tillstånd är hugget i någon evig sten av statiskt tillstånd. Det är vad alla måste inse och ta till sig, även om det är SVÅRT.
Citat:
Ursprungligen postat av
Captinhero
Visst på ett sätt kan jag hålla med dig, det finns folk som gillar att vara i offer rollen som skyller alla sina problem på alla andra . Samt kräver att det är andra som måste ändra på sig för dennas livssituation blir bättre. som sagt depressioner ser helt olika ut för alla.
Vissa metoder hjälper för vissa personer. Tyvärr finns det inget quick fix till alla. Så visst som du säger det är viktigt att komma igång med vardagen igen.
Men inte alltid så jävla lätt när man är på botten och har ångest och självmordstankar.
Det finns inga quick fixes till något, det är en stor del av vad jag försöker förmedla. Det handlar om att återkommande och ofta göra annorlunda, om det man gjort tidigare har försatt en i ett plågsamt och meningslöst liv.
Om man gillar att vara i offerrollen så kommer man att fortsätta att sätta sig själv i den, och då måste man förstå VARFÖR man gillar att vara i den. Har man bestämt sig för att att man vill vara där, så finns det ingen hjälp att efterfråga från vare sig medicin, psykologer eller trådar på FB. Men då ska man ha med sig att man har valt att vara där själv.
Citat:
Ursprungligen postat av
TrueC
Klart det är, men att möta något är att låta det vara istället för att bota och fly från det. Har inte modet växt fram, ja då är det bara att fortsätta arbeta sig nedåt precis som för en missbrukare, man lär förmodligen ner i mörkrets avgrund för att hitta modet att ta sig upp!
Men visst, jag antar att mitt perspektiv är från det högfrekventa ångesthållet, och ditt mer riktar sig till lättare depressiva tillstånd.
Som Allan Watts sa, (något åt det hållet, inte direkt översatt) Det är bättre att gå runt jorden rakt fram i samma väderstreck för att inse att du gått i onödan när du kommer tillbaka till samma punt, istället för att ta nya vägar här och där, ta nya skepnader och aktiviteter.
Så till er som är djupt i skiten, vi fortsätter rakt fram tills vi inser hur meningslöst det är!
Sorry om det vart trådkapning, har en tendens att bli en djuping efter fredagswiskeyn 😂
Mitt perspektiv och råd kommer från det mest avgrundsdjupa och suicida, meningslösa mörker som du kan föreställa dig. När man lever i föreställningen om att det inte finns några vägar ut och att livet för alltid kommer vara så. Jag delar med mig utav denna process som alla ser som så banal, för att det har förändrat min syn på livet. Det är skitsvårt, hela tiden, att fortsätta kämpa med sig själv och sitt mörker dagligen, genom att göra och förändra sig själv, men det är det enda som FUNKAR.
Det du skriver är exakt det jag försöker förmedla. Till er som är djupt i skiten, FORTSÄTT GÅ för fan, ställ er upp och möt livet ändå, gång på gång!
Att möta sin inre smärta är på sikt något som botar en, det är den absolut slutgiltiga friheten att integrera det som gör ont i en till den grad att vardagen och livet blir mer fungerande än tidigare. När du möter smärtan fullt ut så tar du kontrollen över hur den fungerar och tar uttryck, det är inte lika stor och skrämmande längre, och därmed blir du still fri från dess dagliga och smärtsamma grepp som utan tvekan bara blir större och större för varje dag och år som går.
