Varför DU är deprimerad!

Då är det inte djup depression TS menar.
Jag har varit djupt deprimerad/haft ångestproblematik till och från i 10 års tid, även arbetat när jag varit sjuk och det är liksom en Helt annan sak än att vara ledsen för att en konsert blivit inställd.
Dessutom - TS spär på myten att inte prata om psykisk ohälsa för det är "tabu."

Ingen har sagt att en metod fungerar för alla. Det finns däremot en sak som är lika säker som fysikens lagar, tar man inte ett beslut att man vill ta sig ur mörkret om än lite i taget så kommer det aldrig att ske. Ingen kan egentligen rädda en själv från ett psykiskt mörker, folk kan bara ge råd och stöd och läkare kan ge medicin men man måste själv ta beslutet i vilken riktning man vill ta sig. Ingen som fastnat och aktivt försvarar sin livsstil av bitterhet och självömkan har någonsin lyckats ta sig ur det eländet.

Ts låter som en person som aldrig haft en riktig depression. Det är inte för man inte har något vettigt att göra. Tro mig man försöker hitta på en massa saker . Men sen ramlar man dit igen lite som ett missbruk. Sen ligger man nere på botten, ibland kan det ta några dagar att ”rycka upp sig” ibland tar det månader innan livet är i någon slags balans igen med en fungerade vardag.

Ja, du kan besluta dig för att försöka orka, men bakslag är liksom mer regel än undantag och då är det inte bara att rycka på axlarna och tänka "shit happens" och gå vidare. Du tror väl ändå inte på fullaste allvar att personer med psykisk ohälsa aktivt väljer att fastna där? Herregud, allas liv är olika och ingen har samma förutsättningar och som sagt - jag och många andra jag känner har arbetat heltid med psykisk ohälsa, så när folk kommer och säger att man är lat, gnäller eller vad som helst blir jag hyfsat irriterad eftersom den som säger så inte har en blekaste om hur jag har det eller vad jag går igenom. Jag är däremot säker på att ingen hade orkat med mitt liv och det jag tvingas genomlida en hel dag utan att vela kasta in handduken eller hoppa framför ett tåg.

Precis så är det.
Många som har svårt att förstå detta dock.
Hoppas du mår bra!

Har man en riktig depression så finner man ingen njutning i något. Inget är intressant.

Jo tack, jag är fullt medveten om detta. Det är TS som tror att en depression är samma sak som att vara "lite deppig" bara för att man har tråkigt hemma framför TVn.

Ingen har sagt att det bara är att rycka på axlarna och gå vidare. Jag har själv varit i djupare depressioner och vet av egen erfarenhet skillnaden mellan att kämpa men att få bakslag, och att sluta kämpa och cementera depressionen med bitterhet, illvilja etc. För visst är det skillnad mellan dessa två inställningar när det gäller sannolikheten att livet blir bättre?

Och som jag sa - alla har inte samma förutsättningar i livet, alla är olika och vissa mer sjuka än andra, då kan ett bakslag vara det som gör att du inte orkar kämpa mer just då. Då är "goda råd" och välvilja irriterande att höra. I alla fall för egen del. "Ta en promenad" är nog värst. Nåväl.
Adjö lys.

Det här stämmer inte. Många självmordstrådar handlar om just en livslång depression där TS till slut inte ser någon mening att fortsätta kämpa. Det kan vara en fysiologisk sjukdom som skapar depressionen eller det kan vara svår barndom, trauma eller allt på en gång.

Vad peppande. Det är väl smidigare att inte anstränga sig jämfört med att anstränga sig om man nu finner båda delar lika meningslöst, eller hur?

Om man inte tycker om något då? Utgår du från dig själv när du är av åsikten att alla gillar något?

Lite skumt att du påstår dig ha lidit av depression och samtidigt skriver en tråd där summa summarum är säga ryck upp dig till personer som finner allt meningslöst.

Du missförstår mig, att kämpa som långsiktig inställning menar jag, inte varenda dag. Det går inte eftersom vissa dagar bara är åt helvete. Hursomhelst, ha det bra och sköt om dig.