Stort TACK till ditt mycket kloka och insiktsfulla inlägg!
Finns som i alltför många trådar, tröttsamt många "kvickfixare" här som baserar sitt tyckande på okunskap.
Finns som i alltför många trådar, tröttsamt många "kvickfixare" här som baserar sitt tyckande på okunskap.
Citat:
Har läst det mesta i denna tråd med stort intresse då jag känner igen mig enormt mycket. Till er som undrar, ja det finns många liknande fall. Ja, tyvärr kommer det att kunna hända igen. Hur kan jag då veta det? Som syster, dotter och mamma i en "dysfunktionell" familj med Asperger/autismspektrumtillstånd (AST) nivå 1 som det numera heter vet jag att det kunnat vara min familj. Jag möter även många i mitt arbete med AST och psykisk ohälsa och jag känner så väl igen mycket av det som här uppfattas som konstigt. Men jag är övertygad om att det inte är ondska, manipulation eller beräknande som ligger bakom.
Min uppväxt präglades av en bror med Asperger. Min mor kan ev ha haft Asperger, hon hade i vart fall drag av det. Hon uppfattades också som udda, apart och gick sin egna väg. Brorsan likaså. Det mesta fokus lades på brorsan. Jag, som var den duktiga flickan som alltid klarade sig, utåt sett, hamnade ofta i skymundan och i andra hand. Klart att det sätter vissa psykologiska spår. Jag kan mycket väl förstå att systern och mamman i detta fall inte hade den bästa mor-dotter-relationen. Herregud, båda systrarna valdes bort av båda föräldrarna efter vad det verkar. Jag har hatat min mamma, jag har hatat min bror. Jag drog. Men jag har även hittat tillbaka.
Numera, med ett eget barn med AST, förstår jag även mamman i detta fall så väl. Även om jag inte upplevde det våld hon, troligtvis, utsattes för. Jag har heller aldrig förlorat ett litet barn. Jag tror inte någon som inte själv har genomgått den smärtan kan förstå till fullo vad det innebär. Utan att känna henne förstår jag att hon kämpade och stod upp för sina barn. Även om det inte lyckades hela vägen. Hon var stark och lyckades lämna mannen som slog. En stor eloge till henne! Det är inte alla misshandlade kvinnor som gör. Och det är starka mekanismer vi talar om här. Ofta år av successiv nedbrytning, makt och våld. Jag är även övertygad att hon gjorde vad hon kunde för det barn som var annorlunda och behövde henne mest. Hennes "favoritbarn". Minstingen, han som på ett kanske överdrivet sätt skulle ersätta det förlorade barnet, kanske göra allt bra igen? Om han nu var "annorlunda" från födsel eller blev först senare vet vi inte. Om han var det p g a föräldrarnas "dyrkan" och därigenom utvecklades till ett annorlunda barn vet vi inte. Jag misstänker det var en kombination. Att han föddes med AST och med den miljö han växte upp i, med just dessa föräldrar och just deras bakgrunder och personligheter, blev han den han blev. Mycket kunde blivit annorlunda med rätt förutsättningar, stöd och insikt.
Att vara NPF-förälder likställs ibland med den stress som en soldat som går på ett minfält upplever. En ständig ångest och oro för hur det ska gå för barnet. Anpassningar för att undvika stress och i många fall utbrott. En kamp med omgivningen (skola, vänner, arbetskamrater, läkare etc etc) för att få dem att förstå. En kamp för att få ditt barn att äta (många har en selektiv ätstörning), borsta tänder, duscha, gå till skolan, gå och lägga sig, gå ut och röra på sig. Allt det som andra tar för givet. Varje dag, år efter år. Självklart har det i detta fall blivit någon form av osund symbios mellan mor och son, men jag klandrar ingen av dem för det. Även här talar vi om åratal av stegvisa förändringar. Inte olikt den normalitetsprocess som föreligger vid nedbrytning och grov kvinnofridskränkning. Är det någon i denna familj jag klandrar är det fadern som, om det stämmer, misshandlade och styrde sin familj med makt och terror. Nu är han död och kan inte försvara sig. Vem skulle inte bli känslomässigt påverkad av det eller t o m psykiskt sjuk? Förstår verkligen inte alla er som fortsätter att lägga skuld på mamman och t o m systern! De har alla haft det tufft. Att utsättas för misshandel inom familjen är ett trauma. Att förlora ett litet barn/syskon är ett trauma. Om det dessutom är så att sonen har en odiagnostiserad Asperger har de upplevt ett trippelt trauma i denna familj.
Nu har jag själv ett barn med AST/Asperger och en "problematisk skolfrånvaro". Upplysningsvis heter det inte "hemmasittare" som så många tidigare i tråden liksom andra ofta slarvigt/okunnigt slänger sig med. Hemmasittare låter som något trevlig/mysigt och självvalt vilket det inte är. Vad det handlar om är snarare en stark ångest för skolan/skolmiljön eller som några varit inne på, mobbing. Alla barn "vill" lära sig och utvecklas. De flesta vill även ha ett sammanhang. Det ligger i barns natur. Men alla barn klarar inte av det p g a omgivning, miljö, undervisningssätt etc. Många med NPF har svårigheter med intryck (ljud, ljus, känsel etc) och kan behöva anpassningar i skolan (hörlurar, tillåtelse att ha keps på sig inomhus för att skärma av ljus, slippa trängas i trånga kapprum när de ska klä på/av sig). Det är ofta viktigt med förberedelse, struktur och tydlighet m m. Men framförallt, liksom för alla människor, är det viktigt att bli accepterad för den man är. Att inte bli utesluten, tråkad eller mobbad för att man är annorlunda eller konstig. Känslor är ofta svåra att förstå för barn i allmänhet och för NPF-barn i synnerhet. Barn, och även vuxna, med AST/NPF upplever ofta mycket starkare känslor än oss som ligger inom "normen". Allt för många med NPF utvecklar olika strategier och tyvärr även psykisk ohälsa på grund av bristande anpassningar i skola och omgivning, omgivningens oförståelse och utanförskap. Allt för många tvingas till att leva isolerade, år efter år. De mår sämre och sämre och det blir allt svårare att återgå till ett "normalt" liv. Det är inte alltid ett val. Även om många med AST även trivs med ensamhet och faktiskt väljer det. Vad det är i detta fall vet vi inte. Skolan har ett stort ansvar för att dessa barn får ta del av den utbildning de har rätt till enligt lag. Vård och kommun har ett stort ansvar. Som vi alla vet är det besparingar överallt och resurserna räcker inte till varken i skola eller vård idag. Psykvården ska vi inte ens tala om. Vilket gör att ansvaret för alla oss runtomkring blir än viktigare. Medmänsklighet kallas det! Kan betyda enormt mycket för den enskilde individen. Ta reda på lite mer om dina grannar, en arbetskamrat, en studiekamrat, någon du möter ofta på affären istället för att sitta och skriva en massa skit, hänga ut varandra och sprida en massa hat!
Jag håller det inte för alltför osannolikt att sonen/mannen i detta fall har en odiagnostiserad Asperger i grunden. Inte omöjligt, men inte lika tydligt, att även modern har det.
Min uppväxt präglades av en bror med Asperger. Min mor kan ev ha haft Asperger, hon hade i vart fall drag av det. Hon uppfattades också som udda, apart och gick sin egna väg. Brorsan likaså. Det mesta fokus lades på brorsan. Jag, som var den duktiga flickan som alltid klarade sig, utåt sett, hamnade ofta i skymundan och i andra hand. Klart att det sätter vissa psykologiska spår. Jag kan mycket väl förstå att systern och mamman i detta fall inte hade den bästa mor-dotter-relationen. Herregud, båda systrarna valdes bort av båda föräldrarna efter vad det verkar. Jag har hatat min mamma, jag har hatat min bror. Jag drog. Men jag har även hittat tillbaka.
Numera, med ett eget barn med AST, förstår jag även mamman i detta fall så väl. Även om jag inte upplevde det våld hon, troligtvis, utsattes för. Jag har heller aldrig förlorat ett litet barn. Jag tror inte någon som inte själv har genomgått den smärtan kan förstå till fullo vad det innebär. Utan att känna henne förstår jag att hon kämpade och stod upp för sina barn. Även om det inte lyckades hela vägen. Hon var stark och lyckades lämna mannen som slog. En stor eloge till henne! Det är inte alla misshandlade kvinnor som gör. Och det är starka mekanismer vi talar om här. Ofta år av successiv nedbrytning, makt och våld. Jag är även övertygad att hon gjorde vad hon kunde för det barn som var annorlunda och behövde henne mest. Hennes "favoritbarn". Minstingen, han som på ett kanske överdrivet sätt skulle ersätta det förlorade barnet, kanske göra allt bra igen? Om han nu var "annorlunda" från födsel eller blev först senare vet vi inte. Om han var det p g a föräldrarnas "dyrkan" och därigenom utvecklades till ett annorlunda barn vet vi inte. Jag misstänker det var en kombination. Att han föddes med AST och med den miljö han växte upp i, med just dessa föräldrar och just deras bakgrunder och personligheter, blev han den han blev. Mycket kunde blivit annorlunda med rätt förutsättningar, stöd och insikt.
Att vara NPF-förälder likställs ibland med den stress som en soldat som går på ett minfält upplever. En ständig ångest och oro för hur det ska gå för barnet. Anpassningar för att undvika stress och i många fall utbrott. En kamp med omgivningen (skola, vänner, arbetskamrater, läkare etc etc) för att få dem att förstå. En kamp för att få ditt barn att äta (många har en selektiv ätstörning), borsta tänder, duscha, gå till skolan, gå och lägga sig, gå ut och röra på sig. Allt det som andra tar för givet. Varje dag, år efter år. Självklart har det i detta fall blivit någon form av osund symbios mellan mor och son, men jag klandrar ingen av dem för det. Även här talar vi om åratal av stegvisa förändringar. Inte olikt den normalitetsprocess som föreligger vid nedbrytning och grov kvinnofridskränkning. Är det någon i denna familj jag klandrar är det fadern som, om det stämmer, misshandlade och styrde sin familj med makt och terror. Nu är han död och kan inte försvara sig. Vem skulle inte bli känslomässigt påverkad av det eller t o m psykiskt sjuk? Förstår verkligen inte alla er som fortsätter att lägga skuld på mamman och t o m systern! De har alla haft det tufft. Att utsättas för misshandel inom familjen är ett trauma. Att förlora ett litet barn/syskon är ett trauma. Om det dessutom är så att sonen har en odiagnostiserad Asperger har de upplevt ett trippelt trauma i denna familj.
Nu har jag själv ett barn med AST/Asperger och en "problematisk skolfrånvaro". Upplysningsvis heter det inte "hemmasittare" som så många tidigare i tråden liksom andra ofta slarvigt/okunnigt slänger sig med. Hemmasittare låter som något trevlig/mysigt och självvalt vilket det inte är. Vad det handlar om är snarare en stark ångest för skolan/skolmiljön eller som några varit inne på, mobbing. Alla barn "vill" lära sig och utvecklas. De flesta vill även ha ett sammanhang. Det ligger i barns natur. Men alla barn klarar inte av det p g a omgivning, miljö, undervisningssätt etc. Många med NPF har svårigheter med intryck (ljud, ljus, känsel etc) och kan behöva anpassningar i skolan (hörlurar, tillåtelse att ha keps på sig inomhus för att skärma av ljus, slippa trängas i trånga kapprum när de ska klä på/av sig). Det är ofta viktigt med förberedelse, struktur och tydlighet m m. Men framförallt, liksom för alla människor, är det viktigt att bli accepterad för den man är. Att inte bli utesluten, tråkad eller mobbad för att man är annorlunda eller konstig. Känslor är ofta svåra att förstå för barn i allmänhet och för NPF-barn i synnerhet. Barn, och även vuxna, med AST/NPF upplever ofta mycket starkare känslor än oss som ligger inom "normen". Allt för många med NPF utvecklar olika strategier och tyvärr även psykisk ohälsa på grund av bristande anpassningar i skola och omgivning, omgivningens oförståelse och utanförskap. Allt för många tvingas till att leva isolerade, år efter år. De mår sämre och sämre och det blir allt svårare att återgå till ett "normalt" liv. Det är inte alltid ett val. Även om många med AST även trivs med ensamhet och faktiskt väljer det. Vad det är i detta fall vet vi inte. Skolan har ett stort ansvar för att dessa barn får ta del av den utbildning de har rätt till enligt lag. Vård och kommun har ett stort ansvar. Som vi alla vet är det besparingar överallt och resurserna räcker inte till varken i skola eller vård idag. Psykvården ska vi inte ens tala om. Vilket gör att ansvaret för alla oss runtomkring blir än viktigare. Medmänsklighet kallas det! Kan betyda enormt mycket för den enskilde individen. Ta reda på lite mer om dina grannar, en arbetskamrat, en studiekamrat, någon du möter ofta på affären istället för att sitta och skriva en massa skit, hänga ut varandra och sprida en massa hat!
Jag håller det inte för alltför osannolikt att sonen/mannen i detta fall har en odiagnostiserad Asperger i grunden. Inte omöjligt, men inte lika tydligt, att även modern har det.
