Varför tror ni att universitetet är så mycket svårare för vissa av oss än gymnasiet?

Det är en annan struktur på universitetet. Mer eget ansvar och skrivkunskaper om akademiska texter. Du kan få hjälp för det på biblioteket på universitetet. De brukar anordna kurser. Många universitet har också mentorsprogram, där man kan få hjälp av en äldre student.

Mitt tips är att inte lusläsa allt, utan fokusera på det viktiga och dessutom vara aktiv på föreläsningar och seminarier. Då slipper du lägga ner tid på att läsa in en massa text.

Jag gick ut grundskolan som en av dem bra eleverna. I den áldern gör man vad man blir tillsagd, min mor var alltid pá mig om att göra läxorna, plugga glosorna osv. Jag gjorde alla hemläxor med gott sjävlförtroende. Under gymnasiet var jag fortfarande en bra elev, men passade inte in i klassen, trivdes inte. Pga detta sá slutade jag gá pá lektioner, och pluggade bara inför proven. Gick ut med G, VG ändá.
Tog en tre árig paus frán pluggandet, innan jag började studier pá ett tekniskt universitet.

Tycker inte det var mycket svárare än resten. Vi hade föreläsningar i 15 veckor, och dá hade vi en massa tentor pá en och samma gáng under resterande 5 veckor av terminen. Under föreläsnings perioden var det mindre prov var 5 vecka. (studerade utomlands).
Första áret gick inte bra, kuggade i flera ämnen, för jag försökte plugga som i gymnsaiet, innan tentan 1 vecka. Men problemet var att nu hade jag 9-12 ämnen jag behövde lära mig samtidigt, allt frán matte och fysik vilket alltid krävt mycket tid frán min del. Till mindre viktiga ämnen som arkitektur-historia mm. Bredvid detta behövde jag göra ritningar, báde tekniska och fria handritningar.

Efter första áret började jag (försökte iallafall) plugga alla ämnen under terminen, sá jag bara behövde repetera innan tentan. I universitetet är det viktigare att verkligen försöka lära sig ämnet. Skillnaden frán gymnasie studierna är nog ocksá att ni läser inte om andra världskriget i ett halvár, utan allt gár snabbare och är "nyare", saker du inte hört om tidigare.

Förut fick du A genom att försöka och kunde komplettera genom att flörta med lärare.
Nu måste du härleda binomialsatsen med ett korrekt induktionsbevis, och ingen bryr sig när du gör fel utan kladdar med röd tusch ”0p” i mariginalen av din stresstenta.

Där gymnasiet vill att eleven briljerar, önskar universitet snarare sålla ut studenter. Helt plötsligt måste folk som dansar genom gymnasiet faktiskt lägga ned tid på plugget.

Kurser på universitet och högskola antas normalt utgöra heltidsstudier, 40 timmar i veckan. Otroligt få studenter lägger ner 40 timmar i veckan på studier, och då blir resultatet därefter. Vanligare är att studenter lägger ner ungefär hälften, och sedan ägnar stor tid åt jobb eller fritid.

Det är inte hela förklaringen men en stor del av den.

Jag skulle säga att det är precis tvärtom, men jag var naturvetare på GY och är humanist nu. Så det beror nog mycket mer på läst ämne och inriktning.

Mycket möjligt. Men jag gick på ett svårt gymnasium som det var svårt att ta sig in på.

Tyvärr ett växande problem i Sverige med den marknadsskola som vi har. Många elever får glädjebetyg för att locka många att söka till gymnasieskolorna, framförallt fristående gymnasier är stora bovar här, exempelvis Academia och Jensen. När de väl börjar på universitetet så får de en chock när de inser att de egentligen inte var så duktiga som de trodde.

Svårt att komma in betyder bara att den är populär. En stor anledning att många gymnasier är populära är att de sätter glädjebetyg.

Därför att studier på Universitetsnivå kräver en viss intelligens.
Förutsatt att du inte läser ett hittepå ämne.

Tidigare förberedde gymnasiet eleven för Universitetet. Nu när skolan är förstörd och har pinsamt låg ribba för att bli godkänd blir det en chock med disciplin och självstudier och faktiska krav på att man skall förstå hela innehållet i kursen.

Frågor på prov på gymnasiet är pinsamt lätta.

Det här stämmer faktiskt även i andra ämnen.
Jag läste psykologi på universitetet. Vi började med fysiologi. På engelska, jag kunde inte ens namnen på svenska och det fanns inte datorer som nu.

Jag kom långt senare över en lärobok i psykologi för gymnasiet och undrade WTF?
Det är knappt ens samma ämne och boken innehöll många felaktigheter.

Det var en kommunal skola, inte en friskola.

Även kommunala skolor sätter glädjebetyg även om de inte gör det i lika stor utsträckning som friskolorna. Alla deltar på marknaden och då måste man göra kunderna nöjda.