Citat:
Ursprungligen postat av
JeppeNil
Jag hade väldigt lätt för mig på gymnasiet. Fick betygen A eller B i nästan alla ämnen. Jag förstod allt som oftast vad uppgifterna handlade om och vad som förväntades av mig. Det mesta tyckte jag dessutom var ganska roligt att läsa. Det ska dessutom tilläggas att jag inte gick på något dåligt gymnasium, utan ett med ganska höga intagningspoäng.
Nu läser jag på universitetet och har betydligt svårare för mig. Föreläsningarna är svåra, kurslitteraturen är väldigt svårt, seminarieuppgifterna är svåra och tentorna upplevs för mig som svåra. Ibland klarar jag tentorna och ibland inte. Samtidigt verkar många andra studenter här ha lika lätt för sig här som på gymnasiet.
Vad tror ni att det här beror på? Var man inte så begåvad som man trodde att man var eller vad handlar det om?
Har någon upplevt samma sak?
Jag var också duktig på gymnasiet. På universitetet har jag mer framstått som ett pucko. Förvisso som en "duktig idiot" som ändå klarat mig med en hårsmån.
Jag upplever att Universitet är mer godtyckligt. Bara man kommer på hur examinatorn vill ha det, så fungerar det. Det har förvånat mig, gång på gång. Gett mig känslan av "student, bli vid din läst".
Men som någon skrev, så på gymnasiet hade man mer personlig kontakt med lärarna. Kunde nog rent av charma till sig lite bättre resultat.
MEN...Det som förvirrar mig är att "alla andra" verkar gå från klarhet till klarhet, när de pluggar på Universitet. Jag hör aldrig några svordomar om kompletteringar eller att folk ger upp, för att de ledsnade på sin hopplösa examinator.
Ja, mina kursare har jag hört. Men har kanske haft otur, då typ mer kända människor och folk man bara råkar höra, så aldrig var det några PROBLEM. Utan allt flöt på.
Eller så är jag inte så smart och dessutom kanske alla dumhuvuden dragits till samma utbildningar som jag? På vissa sommarkurser har jag VERKLIGEN upplevt att jag nog varit den ENDA som fått komplettera och mot examinatorns ovilja till sist, blivit godkänd.
