Citat:
Det är QCDs gluoner med färgfältet dessa både förmedlar och kopplar till, samt den spatiala skalinvariansen på kopplingskonstanten mellan fotonernas interna delar inom QCD och QED som kräver symmetribrott. Renormalisering kanske jag kommer undan med att beskriva som en metod där man tar hela sitt system och definierar delarna och kopplingarna, där delarna är långt ifrån självklara, för att sedan vrida på reglagen på det dynamiska systemet och se vilka kopplingar mellan vilka delar som närmar sig varandra. Det går ju inte skilja alla delar från varandra, typ, det elektriska fältet och den elektriska laddningen, så beskrivningen av det dynamiska systemet är inte självklar. Säg att vi hade en modell som delade på det elektriska fältet och den elektriska laddningen, sen beskriver vi detta inom det dynamiska system det är inom och vrider upp eller ned reglagen och ser att dessa egenskaper är 0 vid samma lägsta möjliga ställe under samma förhållanden så kan man gissa att de är fundamentala och att de är starkt beroende av varandra, så till att vara samma sak.
Vad som är "gauge" är då att man kan se vilka observationer hos delarna som beror på samma fundamentala kraft(minus gravitation), så då kan man skita i observerade egenskaper som är indirekta.
En mycket fri och målande liknelse skulle kunna vara att man har ett dynamiskt system med en boll som rullar olika fort på en yta. Man skulle kunna observera att hastigheten bollen rullar i beror på lutningen av ytan som ger en backe för bollen att rulla ned för. Vrider vi på reglagen så att ytans vinkel är horisontell så får vi 0 hastighet, oavsett andra egenskaper hos bollen som dess massa, storlek, färg, whatever. Vrider vi på reglagen så att ytan är vertikal så får vi 0 hastighet också, men lite mer abstrakt då alla bollar skulle falla längst en vertikal vägg med samma relativa hastighet i förhållande till varandra oavsett deras övriga egenskaper.
Då kan en gaugeteori säga att skillnader i hastigheter på rullande bollar beror på lutningen av ytan den rullar på.
Vad man då kan fråga sig är "lutning av ytan gentemot vad?", vilket då skulle vara mot en gravitationskälla. Då skulle det istället kunna vara så att det faktisk finns någon skillnad på bollarna och ytans lutning är en konstant, eller varierar av andra skäl, inte ens är en backe utan någonting annat, där det istället är en dynamik mellan gravitationsfältets benägenhet att t.ex. utöva mer verkan på bollar som har en rödare nyans, låt säga, som är den mer fundamentala orsaken. Det kan vi dels inte veta samtidigt som det för en teoris skull inte spelar någon roll så länge teorin är symmetrisk, alltså alltid beror på ytans lutning. Vad som är en mer fundamental frihetsgrad är inte uppenbart.
Problemet är inte dessa angreppssätt i sig, med renormalisering och gauge, utan att nästan allt är osymetriskt på vad vi tror är de mer fundamentala planen och det sker spontana symmetribrott. Det är som att säga att bollen ökar hastigheten med lutningen på ytan upp till 47 km/h då den plötsligt upphör att vara en boll och istället blir en hamster.
Hade vi förstått allt så hade vi kanske istället sett att gravitationsfältets preferens för rödare nyanser innebär den här speciella, symmetriska hamstereffekten som verkar på bollen, men vi kan inte plocka ut delar ur ett dynamiskt system som alla beror på varandra och säga att någonting är mer fundamentalt än någonting annat.
Det är det som är problemet, att det i så många fall slutar i olika oförklarade symmetribrott.
Då förklarar man inte hur någonting sker utan beskriver vad som sker.
Renormalisering kräver skalinvarians och när detta leder till oförklarad asymmetri så har man ett spontant symmetribrott.
För att gauge-delarna vi stoppade in i renormaliseringen ska motsvara de som kommer ut efteråt så pusslar man fritt med delar och egenskaper för att få krafterna att fortsätta vara lika stora men mellan olika delar. Är krafterna inte lika stora mellan vad vi tror är samma delar så har vi också ett symmetribrott över till ett annat fastillstånd, där istället delarnas egenskaper måste pusslas genom olika gaugekorrigeringar.
Så renormaliserar man en oförklarad plötslig asymmetrisk process så är den processen inte renormaliserbar då man har ett symmetribrott.
Man kan definiera vilka grupper man vill. Frågan är vad som är de fundamentala mekanismerna som olika processer beror på och det var det Bohr menade att man inte kan identifiera i ett dynamiskt system vars alla egenskaper beror på alla andra.
__________________
Senast redigerad av Bara-Robin 2020-11-20 kl. 21:21.
Senast redigerad av Bara-Robin 2020-11-20 kl. 21:21.
