Citat:
Ursprungligen postat av
Raketforandringen
Jag har förstått men haft svårt att acceptera att jag saknar en motor inom mig som tar mig framåt. Under hela mitt tjugofemåriga liv har där aldrig funnits något egentligt intresse eller driv att ta sig an något annat än vad som är nödvändigt. Hur mycket förutsättningar jag än har så är jag på insidan helt omotiverad att kämpa och har så alltid varit. Där finns knappa dagar där jag tycker att saker och ting känns meningsfullt men det är inte långvarigt. Under denna korta tid anser jag att sömnrutiner, träning, mat, promenader och så är några grejor som kan ta mig framåt och öppna upp en ny dörr men det slutar alltid likadant, känslan av meningslöshet infinner sig. Där och då tappar jag allting, orkar knappt äta ordentligt eller bry mig. Det här är ju givetvis ett problem då jag lider utav det. Inom mig så är jag skitledsen, deprimerad, tänker på döden och varför jag ska fortsätta leva ett helt liv om det är såhär jag varit sedan barn. Har arbete, körkort och bostad men just det där att inte har eller har haft en hobby där jag känner att det här är meningsfullt, eller haft energi, därmed ingen lust att uppnå något med mitt liv.
Vet inte alls vad jag ska göra, det här är skitjobbigt. Hade nyss en period på två veckor där jag skötte gymmet, maten och sömnen men jag kom till insikt att där inte finns något annat i mitt liv utöver detta som bidrar med något så vad spelar något för någon roll överhuvudtaget, är fortfarande en meningslös och ointressant person som tränar.
Jag tror jag förstår hur jobbigt du måste ha, även om alla resor är olika.
Har du varit i kontakt med psykiatrin?
Jag säger inte att det är en lösning men det kan vara en hjälp tillfälligt, eller mer långsiktigt.
Att leva i den tillvaron du gör måste vara så tungt och nedbrytande. Det är inte alltid man har kraft att hitta lösningen själv.
Det behöver inte vara medicin det kan vara samtal eller det kan vara att få kognetivtstöd eller medicin.
Det finns lägen när livet blir för tufft att klara av att hantera själv. Vårdcentralen har kuratorer det är ett lotteri men du skulle kunna börja para med hen för att se nivån på det du befinner dig i.
Det finns alldeles för många människor som kämpar så hårt det låter på det du beskriver som att du ligger på en nivå som är lite för tung för att hantera själv.
Det finns en mängd lite snällare antidepressiva som man kan börja och sluta efter behov som inte har den långa invändningen och inte heller har så tunga biverkningar.
Tror den är impulsbejakande(ingen facklig term men jag är inte läkare) så har du suicidalatankar kan du inte få medicinen.
Men det finns alternativ och hjälp om du inte orkar själv. Fb är också fantastiskt att ge stöd.
Har jag missförstått dig lyssnar jag gärna för att förstå bättre. Jag kanske inte är den bästa att ge råd, men jag försöker gärna gärna finnas om du tror jag kan tillföra något. Önskar ingen att ha det som du har.
