Återkommande tankar om att livet är meningslöst, orkar inte mer.

Okej, fast om man är självmordsbenägen så skulle man alltså begå självmord i högre prevalens, än man skulle adressera att man har tankar på det. Hur kan det vara tvärt om?

Utveckla. Förstår inte riktigt hur du menar.

Om man begår självmord har man antagligen tänkt på att göra det en längre tid, kanske försökt söka hjälp på olika sätt. När en närstående försökte ta livet av sig vilket var ett allvarligt försök som ledde till hjärtstillestånd, så sökte denne hjälp hos både mig och vården timmarna innan.

Saken är att man aldrig vet säkert.

Det finns inte mycket i livet man vet säkert.

När man adresserar att man haft/har tankar på att begå självmord (d.v.s. söker hjälp i saken) så är man inte självmordsbenägen, var det jag skrev. Enligt personlig empiri så har jag inte upplevt att personer som begått självmord adresserat varken avskedsbrev, sjukvård eller andra att de kommer ta sina liv.

Hur kan det vara tvärtom. Ser att vi båda baserar oss på personlig empiri så kanske bäst att lämna saken där

Är dubbelt så gammal som TS men känner igen känslan. Som ung var jag full av entusiasm och energi, det är väl normalt att detta avtar med åren. Med ett jobb jag inte gillar och i stort sett noll chans att få något roligare vid min ålder ser jag bara en transportsträcka fram till pensionen. Och även då är frågan om man måste leva på svältgränsen för att sedan mördas på något äldreboende.

En depression är ett kliniskt tillstånd och måste behandlas med läkemedel och terapi. Det hjälper inte att supa till, ta en promenad i skogen eller börja en kvällskurs. Det kan vara en del av processen men jag tror inte man kan bota en djup depression på egen hand. Försök få hjälp. En ung man på 25 år ska definitivt inte fundera på att ta livet av sig. Ingen kan lova att allt blir bättre, livet är ganska meningslöst om man inte kan fokusera på de små glädjeämnena. Den som ser allt elände som händer i världen har svårt att se en ljusnande framtid.

Beklagar om mitt inlägg inte är speciellt uppmuntrande. Jag tror att man måste erkänna för sig själv och andra att livet inte är någon Hollywoodfilm med glädje, framgång och kärlek rakt igenom. Det är svårt ibland, mycket svårt ibland, och lite lättare ibland.

Där har du rätt men om jag hade haft chansen att avliva mig själv på smällen under hela mitt liv hade jag inte levt idag.

Hola mano!

Oroa dig inte. 25-30 år är tiden då inre barnet försöker tränga igenom personligheterna.
Det Inre barnet - dvs det riktiga DU. Inte alla personligheter som du har byggt på dig genom åren, försöker tränga sig fram men du håller tillbaka det då du vet hur du skall uppförs dig likt en god medborgare, son, man, arbetare,svensk - insett random ram/mall.

Så istället för att vara. Förblir du mer sovande av att stänga av det inre barnet ytterligare.
Den stressade och oroliga barnet, som bara vill komma ut och leka och upptäcka världen får sig en köftsmöll och sägs återigen till att hålla käften, att inte göra något liv då du väljer (återigen) att leta externt efter den sak som skall göra dig lycklig.

Du försöker hitta the one true thing som kommer göra allting till guld och gröna skogar.
Det begäret du har nu är giftigt. Oneitis tror jag folk har bestämt det.

Livet handlar inte om the on true thing som kommer att få dina drömmar och liv att få i uppfyllelse.

Det är liksom hela det här som menas med matrix.

"När jag får min lägenhet, då blir jag lycklig"
"När jag får ett välbetalt arbete, då blir jag lycklig"
"När jag kommer inte på utbildningen, då blir jag lycklig"
"När jag får nästa hit av heroin, då blir jag lycklig"
"När jag hitta bästa gyllene blänkande sak, då blir jag lycklig"

Ser du att det är samma mönster?

Meningen med livet kommer du själv behöva hitta.
Det finns ingen annan som kan gå den vägen än du.

Den objektiva frågan om "meningen med livet" vet ingen till 100% ännu. Innan du löser meningen med livet ekvation kan du börja med ekvationen:
"vad är meningen med mitt liv?"

Hittar du inget att jobba mot?
Vad är du då riktigt jävla dålig på? Finns det något hos dig som du verkligen är dålig på?
Tålamod kanske? Onödigt tal? Ljuger du?

Hur skulle en dag se ut för du tränade på att inte ljuga?
Att vara sann mot dig själv. Att inte ljuga för dig själv?
Att faktiskt visa sann kärlek mot dig själv?

Jag tror att om du börjar med att vara sann mot dig själv på bästa möjliga sätt så kommer dom andra problemen lösa sig med tiden.

Sluta stäng in barnet inom dig och låt det komma ut och leva mera, i samband med detta kommer du vara ärlig mot dig själv och självkärlek kommer att uppstå.

Det skulle aldrig fungera. En kvinna vill ha en stark och trygg man. Jag är en liten pojke i en 25 årig kropp. Har varken hittat mig själv eller gör något med mitt liv. Så mitt liv ser ut är jag en mycket ointressant människa. Tankar på utbildning eller att ta sig an livets olika gåvor ger mig bara en känsla av att jag inte orkar eller kan...

Är totalt vilsen. Fick allting serverat på ett silverfat genom livet och resultatet av mitt liv blev därefter. Bemästrar fan ingenting, har dålig koll och är osäker. Uppförsbacken känns så lång. Det här har ju fått mig att ta droger för att orka med mig själv överhuvudtaget. Knarkar då och då, det är inget huvudproblem men knarket har blivit en nödvändighet, mitt livselixir, det ända som får mig att känna trygghet och ro i själen.

Okej ja men då låter det som det kan vara nåt psykiskt också, finns ju många som drabbats av depression eller behöver samtalsterapi osv trots att dom egentligen "har allting".
Tror inte det blir några problem för dig att förklara din situation för en psykolog t ex är nog sjukt vanligt med samtal som börjar "jo alltså jag har bra jobb, vänner osv... MEN"

Jag tror du saknar Gud.

Uppförsbacke uppfattas som lång av dig för att du tror att måste bestiga Mount Everest direkt. Att du måste ta hela uppförsbacke på en och samma gång.

Du behöver inte lösa alla problem/problemet på en och samma gång.
Det kommer antagligen ta tid, låt det ta den tid det behöver.

Du börjar vid Mount Everest bascamp, du plottar ut din väg (ditt mål), du ser vad du skall uppnå. Kanske är det tålamod? Kom ihåg att det är tålamod som gäller nu.

Nästa dag när du vaknar upp och skall kvista iväg till jobbet tänker du på att "idag skall jag träna tålamod"
I ruschen till tunnelbanan hamnar du bakom en tant som kvistar i 1kmh - du får fan flipp. I din hjärna sliter du käppen ur hennes hand och fäller krokben så du skall komma snabbare ner till tuben som går om 3 minuter

Men inte i detta fall.
Du vet om att du har gett dig själv tid nu att öva på tålamodet. Du inser: ser och upplever sensationerna i kroppen - puls, stress och oro men du står pall. Du tränar nu. Du är på gymmet och gör sets/reps.
Du tränar ditt tålamod nu.
Du anländer ner vid rulltrappan och andas ut.
Well done sir!

This is the way. Förstår du vad jag försöker komma till?
Det handlar om dom små sakerna, att bli bättre på ens svagare sidor - det är vad som stärker en.
När du väl vet om att du har lyckats med flera av dessa mål kommer du känna dig som en kung.
"Fsn, jag kan ju det här. Jag är ju fan en kung!!"
Jag sätter ut mina mål, blir en bättre människa och levererar till och med ett snyggt leende medans jag gör det. Satan vilken kung!"

Nu börjar flowet komma, det flyter in i alla områden och du börjar surfa på livets vågor, du gungar nu med livet.
Du fattar att du kan ändra på situationer i ditt liv och det finns inte längre några problem som du inte kan lösa. Uppstår dom vet du att antagligen har med din reaktion att göra, du ser det för vad det är och du blir på det viset din egna herre. Du styr, inte dina känslor eller impulser.

Mano, Oavsett vilken substans du petar i dig bryr jag mig inte. Får det din maskin att snurra för att du röker en fet på fredagskvällen- so be it.
Är det dock tyngre grejer som benzo, heroin eller annat shit uppmanar jag verkligen att försöka sluta.

Är du dessutom inne och testar div droger tycker jag absolut du skall prova på ett Ayahuasca retreat!
Det är ett extremt bra verktyg tills ens verktygsbälte.

Hej, om du skulle kunna byta allt detta mot något annat i livet skulle du göra det och vad skulle det vara? Jag syftar inte specifikt på något materiellt utan det kan vara allt mellan himmel och jord.

Sen en annan fråga, hur definierar du "meningen med livet", vad innebär det för dig? Hur skulle en mening med livet se ut tycker du?