Hur går det till när man gör en utredning för diagnos?

Senaste veckorna har jag funderat fram och tillbaka utan att kunna bestämma mig om jag vill ta kontakt med någon för att se om jag har nån diagnos.

Tror jag är mest rädd för att faktiskt ha det. Att jag ska uppfylla nån diagnos. Vill inte ha nån diagnos. Det skulle få mig att känna mig stämplad och som om det verkligen vore fel på mig. Jag brukar aldrig döma eller direkt tänka på andra personer som har diagnoser men är jätterädd för att bli dömd av andra om de skulle få reda på att jag har en. Och tror att det skulle ändra hur jag ser på mig själv till det negativa om jag fick reda på att jag lider av nåt.

Hur går det till om man vill kolla om man har nån diagnos? Vem får göra den sortens utredning (läkare, psykolog, nån annan?) Vad är utredningen grundat på? Flera samtal? Ett samtal som grund? Ett papper där man checkar av hur många av kriterierna för varje diagnos som stämmer in på en? Går utredningen djupt eller bara på ytan för att ta reda på om man har en diagnos?

Låt säga att man har en diagnos, är det bara den personen som varit med och utrett mig som kan se och vet att jag har den diagnosen? Eller journalförs det på nåt sätt så om jag flyttar till en annan stad kan läkare där också se vad jag har för diagnos?

Är det värt att bli utredd? Eller är det bättre att inte utredas? Blir man hjälpt eller stjälpt av en utredning? Kan diagnoser hindra en om man vill jobba med vissa saker?

Om du lider av något i vardagen så kan det vara lämpligt. Är du välfungerande behövs det inte.

Det heter neuropsykiatriska undersökning. Googla på det.

Det går olika till säkert beroende på vilken typ av diagnos?

Fick träffa en läkare och en sjuksköterska 2x45 min. Dom frågade allmänna frågor om hur mitt liv sett ut i kronologisk ordning. Typ vad jag hade för betyg och om jag försökt ta livet av mig någon gång och sånt.

Sen var det en psykolog 3-4x45 min. Då var det något formulär med massa skattningsfrågor
och pauser ibland när han bad mig utveckla svaren.

Diagnos är väl bara bra för att veta vad för typ av hjälp man kan behöva.
I övrigt spelar det ingen roll, du bhöver inte säga till någon vad du har för diagnos.
Det syns i journalen men man kan spärra den tex mellan psykiatri och vårdcentral om man känner för de.

Kära TS.

Om du har en riktig diagnos, så är du redan medveten över detta, givet att du är över 18 och vuxen dvs.

Det är jättelätt att tillämpa en offermentalitet när livet är jobbigt, speciellt i Sverige.

Gör dig själv en tjänst och ta dig själv i kragen. Tag kontroll, ryck upp dig och skaffa god självkänsla.

För övrigt har alla mer eller mindre en släng av nån psykisk åkomma. Och alla som vill kan få en diagnos i dagens Sverige.

Men det är ju skillnad på om han misstänker att han har typ panikångest eller
schizofreni. I vissa fall är det skitsamma att utreda men i andra fall är det inte lika skitsamma.
Man kan inte "rycka upp" sig utan hjälp ibland. Det är väl poängen med diagnoser på samma sätt som du har ont i foten. Är skillnad på om det är en tumör i foten eller en vårta.

Bara för att du får en diagnos på pappret förändras du inte till något sämre, eller bättre.

Det kan ge svar på varför du tänker eller beter dig som du gör (om det är något som sticker ut, eller är jobbigt för dig)

Du är samma person även efter utredningen. Lycka till!