Citat:
Ursprungligen postat av
Staty
Påminner lite om så som jag försökte hantera det tidigare när jag gjorde steg för steg listor som jag repeterade (mitt dåvarande jobb var till viss del säkerhets-relaterat och jag ville sätta allt i benmärgen, men slutade tyvärr självmant när tillslut kände att jag inte räckte till i pressade situationer). Skillnaden skulle väll bli att jag markerar varje steg rent fysiskt. Kanske kan det räcka att bara knappa in nödnumret och inte trycka på "ring up".
Ja alltså det är en extrem skillnad på att teoretiskt träna in något och att träna praktiskt,
det registrerar sig på ett helt annat sätt.
Tänk på att hålla allt så simpelt som möjligt, du tappar som sagt intelligensförmågan kortvarigt.
Jag tror att du helst ska genomföra hela övningen på sätt och vis, det är ju fler faktorer som spelar roll än att bara slå in ett nummer.
För 2 år sedan så hade jag en fruktansvärt stressig dag, och jag hade ångest och jag känner ångest när jag åker kollektivt och speciellt när folk sätter sig nära mig och jag känner att det är svårare att mentalt bearbeta bort ångesten, dessutom var det lång resa hem och jag oroa mig för att bli pissnödig.
Så jag fick panik och var tvungen och hoppa av för att ta luft, sen hoppade jag på en spårvagn.
Väl på spårvagnen så märkte jag att det var något som inte stämde för att alla stirrade i taket eller ut i fönstret och det vanliga är att folk stirrar i sina mobiler.
Så jag såg att det satt en kvinna i en väldigt märklig ställning och hennes arm dinglade och mobilen låg mer i hennes hand än att hon höll i den.
Jag snurrade för att se om någon såg vad jag såg men alla hade precis samma beteende som att de låtsades att de inte såg, fast deras beteende var fullständigt onaturliga.
Jag närmade mig kvinnan/tjejen för att kontrollera om hon levde, jag var rädd.
Det första jag började göra var att försiktigt peta på hennes knä men inget hände så jag fortsatte.
Och det är det här jag kommer till som jag har problem med, jag kände hur min röst börja vibrera och tankarna börja rulla om att jag vet fan inte hur jag ska klara av att ringa för ingen kommer förstå mig när jag känner vibrationen.
Jag får panik eftersom jag inte vet hur jag ska prata med 112, jag vet inte hur jag ska göra mig förstod och kunna tala om att jag befinner mig på en spårvagn 6 rullandes med en medvetslös jag inte känner, samtidigt som jag har ångest och känner rösten är ett problem att finna ordförråd blir ett problem.
Så jag fortsätter bara med att mer och mer försöka knuffa på tjejen, ruska på henne.
Tillslut så tar en tjej av sig sina hörlurar och frågar "vaknar hon inte".
Och jag säger nej, hon tar då initiativet att ringa 112.
Men hon fryser också , hon ringer inte utan ställer mig frågan "vad säger man ?"
Jag väste bara åt henne att ring bara.
Det som hände när hon erbjöd mig hjälp så slutade min hjärna att surra och hon gav mig instruktioner som 112 sa till henne.
Min ångest var som bortblåst och jag fungerade otroligt bra, jag sprang fram till chauffören och informerade läget, jag bad idioter att ta avstånd och kände mig helt annorlunda än normalt.
Efter att jag gång på gång försökt väcka kvinnan med att knugga henne hårt mellan brösten. (och allt jag tänkte på då var väl att någon jävel kommer väl filma detta och metoo anmäla mig)
Hur som helst hon började kräkas och inget såg bra ut, men när jag skulle lyfta upp henne för att lägga henne på golvet så vaknade hon till och ville inte invänta ambulans så jag tyckte min insats var färdig och orka inte jaga efter henne.
Hur som helst detta är min erfarenhet, och jag själv fryser mentalt fast och får svårigheter att ringa 112 inte för att jag inte kan numret utan för jag vet inte hur jag ska bära mig åt, sen kommer en tjej och erbjuder sig hjälpa, även hon fryser fast och vet inte hur man ringer 112.
Men jag har mer tro på att hon klarar av det och beordrar henne mer eller mindre att göra det och hon gör det.
Helt plötsligt så fungerar hjärnorna hos båda två.
Jag vet inte om detta hjälper dig men om du får problem med liknande grejer, så ligger det spärrar som gör att man "surrar" eller velar och kommer ingenstans, i mitt fall så ligger det ju en grundproblematik i botten.
Jag upplever det svårt att formulera mig och göra mig förstod , jag kan agera men om jag ska behöva tänka på ordval som är lämpliga och så spårar de totalt ur under press.
Så har du inga problem med att prata och vet vad du ska säga så är det inga problem, med att bara träna in knapparna.
Dock tror jag det är pratandet och rutinerna kring att avgöra relevant information och sånt som gör att de blir svårt.
Du behöver träna in hur du ska säga det du ska säga.
Även de behövs nog göras praktiskt och du måste göra de på ett sätt som passar dig.
Händelse, plats jag vet inte riktigt mer om det är något mer.
Men att du är förberedd och bara kan kasta ur dig det utan att tänka.
