När livet känns tungt

Jag har aldrig funderat så mycket på att göra ett avslut som nu.

Allt är igentligen bra
Saker och ting håller på att falla på plats.
Men inom mig går jag med en konstant ångest.
Som ett konstant tryck över strupen.
Det känns som att drunkna mitt bland alla människor.

Jag känner mig så ensam fast jag har människor som genuint bryr sig och tycker om mig.
Men jag kan inte prata med dem, jag kan inte dela mina tankar med någon, för jag vill inte oroa.
Jag har kontakt med läkare och psykiatriker och jag har tidigare kunnat prata om eller iaf snudda vid mina tankar. Men nu känns det som jag kapslat in mig.
Jag når inte ut.

Det känns som att ytan är helt lugn fast jag är helt trasig inombords tidigare har stormen varit utanför och runt omkring.
Jag har alltid haft ett mörker inne i mig, men nu känns det så annorlunda.

Jag kan känna glädje och lycka men det förändrar inte hur jag känner innut i.
Jag vet inte vad jag ska göra
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det jag befinner mig i.

Jag känner ingen stress att jag måste göra det snart, jag är mer mån om att se till att det blir definitivt när det sker.

Jag förmodar att detta flyttas till papperskorgen,
men jag hoppas det får stanna kvar. Det kanske är mitt enda sätt att se om det kan finnas en chans att få hjälp att vända mina tankar. Eftersom jag inte verbalt kan prata om det så kanske det här är mitt sätt att försöka be om hjälp. Här är jag anonym, här kan mina tankar sväva fritt.

Är det någon som har känt lika dant och lyckats vända?

Om du inte kan prata och uttrycka dig, börja göra konst av dina tankar och känslor. Fokusera inte på hur det ser ut, bara få ur dig skiten. Måla, skriv, skulptera eller skapa musik.

Tack snälla för konstruktivt råd.
Jag var så orolig att skriva.
Men när jag såg ditt svar fick det mig att känna mig hoppfull.
När ord Inte räcker till...Jag ska försöka

Tusen tack Narutoshippchopp

Ingen är likadan, men bitvis så kanske ett ja beroende på vad du tycker är viktigast att understryka med likadant.

Du kanske skulle behöva någon som du kan prata med helt och fullt ut, någon som du kan berätta dina innersta känslor och tankar för där denna någon inte finns där för att sätta in mediciner, behandla dig, lägga in dig på psykiatrin. När man pratar med läkare och vårdare så känner man sig ofta missförstådd och i underläge vilket gör att man till slut sluter sig då man anser att de inte förstår en. Men om du istället pratade med en icke-dömande människa som bara finns till för att lyssna och som inte kommer tvinga på dig massa behandlingar eller bestämma massa åtgärder över ditt huvud, så tror jag att det skulle kunna fungera som en katalysator för din själ. Att bara få släppa ut alla jobbiga tankar och känslor till en oberoende part som kan fungera som ett bollplank, det tror jag skulle hjälpa en hel del!

Vad skulle du vilja säga till den personen som du vågade öppna dig för?

Ingen orsak. Kreativitet är det enda som har hjälp mig personligen ur den tyngsta depressionen genom åren. Jag har suttit och både grinat, varit självmordsbenägen och förbannad och smetat både blod & färg. Galet? Ja, men det hjälpte mig. Att bara få vara sig själv och (tex springa ut i skogen och skrika vad fan man vill) lättar på trycket. Kanske kan du tillochmed komma på fler sätt att utrycka dig än dem förslagen jag tidigare nämnde. Men jag önskar dig verkligen lycka till TS!

Jag vet att det är många som mår riktigt dåligt, och mitt hjärta som blöder för dem.

Jag vet att det är många som lever i ett obeskrivligt mörker, mitt hjärta blöder för


Det värsta är att jag låter livet rulla på jag jag håller alla utanför jag håller på med en scond opinion och för första gången har jag engagerat dem i det.
Jag kan inte säga att jag har gett upp.

Jag har allt yttre runt omkring men jag kan inte prata med dem jag kan inte belasta dem mer.
Jag har allt och ändå är jag så ensamen och jag ser med klara ögon att jag inte kan belasta dem mer.

Det finns så mycket ensamma människor som verkligen är ensamma. De är de som behöver bli räddade de är de som behöver se att det kommer vändningar i livet.
Jag kan vara lycklig att tag men jag vet att det bara är tid jag får till låns

Jag känner att jag inte är logisk nu för jag har tagit en sömntablett för att kunna klara av natter.
Skriver mer imorgon jag är rädd att jag inte uttryck mig logiskt så jag skriver imorgon förhoppningsvis med ett klarar svar på din fråga

Tack snälla för att du svarat
Ska svara klarare imorgon.
Önskar en god natt

Godmorgon
Förlåt senaste meddelandet var lite för virrat kände att jag inte fick ur mig det jag försökte säga.

Det finns så många människor som mår dåligt som lever I ett helvete och inte har någon det söker kontakt med omvärlden och blir ständigt avvisade.
Mitt hjärta blöder för dem...

Jag har så fina människor runt om kring mig,
Jag får höra att jag ör en fin människa... men de ser inte min svart het jag kanninte visa dem.

Jag är ensam och övergiven fast jag har människor runt omkring mig.
Jag är stum och lam det känns som en gelevögg mellan mig och min omvärld.

Jag når inte ut jag är instängd i min egen kropp sitter i en vrå och tittar ut genom ögonen som förstora fönster.

Jag förtjänar ingen omsorg,
Jag förtjänar inte att få hjälp för jag har alla förutsättningar att inte må som jag gör men jag kan inte... all vänlighet gör mig bara skummare och isolerar mig mer för det bekräftar den oärliga och smutsiga människa jag är... så jag putsar ännu mer på mitt yttre och kryper djupare in i mitt inre...

Och sjukvården vågar man inte andas suicisidala tankar för utan när de frågar kan jag säga att det är jobbigt men att jag har kontroll... meningen ekar så tom och ihålig i ett evigt kretslopp.
Jag vet inte hur länge jag ska orka.

Förlåt mitt konstiga svar
Både nu och i natt...
Jag vet inte om jag gör mig förstådd

Ja alltså det finns en ensamhet som inte handlar om ifall man är omgiven med folk eller inte.
Och en sån sak upplever man ju när man känner att man inte får korrekt förståelse.

Jag säger inte att det nödvändigt vis är så att man är mer intelligent men det kan vara på de viset, att kapaciteten som krävs för att förstå inte finns närvarande.
När en hjärna inte är fullt utvecklad och mer simpel, så förstår oftast föräldrar sina barn och deras behov. Det kanske inte uppfyller barnets alla önskningar däremot av andra skäl som barnet inte förstår.
Sen är det såklart att alla inte har föräldrar som agerar optimalt och att det finns full kontroll över sitt barns uppväxt som mobbning och annat som kan påverka uppväxt m.m.

Men när man däremot pratar om vuxna människor då är det inte lika simpelt.
Till att börja med så har man olika förutsättningar och är olika konstruerade på de sättet att man har bättre fokus på vissa områden och så sätt har olika intressen och talanger.
Sen så lever man inte tätt inpå varandra på samma vis, så det man upplever och erfarenheterna man har skiljer sig och man får olika åsikter olika uppfattningar.

Men det är mer komplicerat än så, när jag bodde hemma med mina syskon så fanns det en speciell kommunikation som existerade utan att använda ord, på något vis så existerar det även "dialekt" genom kroppsspråk och liknande tankemönster som registrera humor.
Detta fanns även med närmaste kompisen.
Men efter jag flyttat hemifrån och spenderat mindre tid genom umgänge och de med andra, så har detta tappat sin dialekt med tidens gång.

Jag umgicks med en kille som liknande mig ganska mycket och även vi utvecklade en form av dialekt med liknande humor och kunde synka detta och förstå precis vad vi tänkte på utan att prata.
Men av en anledning jag inte orkar gå in på så sågs vi inte på en lång tid och när vi träffades igen märkte jag att det var en enorm skillnad, det var istället väldigt trögt och frustrerande.
Jag förväntade mig att denna kommunikation skulle fungera som den alltid gjort men tiden har förändrat de.

Hur som helst när jag försökt prata med människor så är jag öppen och allt det där, men det spelar ingen roll för de är inte mottagliga att lyssna.
Det förstår inte vad jag pratar om, jag förstår dem men inte åt andra hållet.
Allt man säger förenklas fast man frustrerat försöker berätta att de inte förstår, men det kopplas inte.
Så jag kan absolut förstå vad du menar med att man upplever sig som ensam även om man har folk runt omkring sig.

Jag ska inte säga till dig att jag inte har ett perfekt, men jag ligger inte längre på en nivå där jag känner att jag vill dö.
Jag har inte många vänner alls längre, då jag kände att jag var ensam ändå.
De vänner som står fast vid mig håller jag fast vid och familjen, de som jag upplever bryr sig på ett genuint sätt.
Dock är det inte tillräckligt, jag känner att det saknar många bitar för att fylla ett socialt tomrum.

För min del kan jag inte säga att allt egentligen är bra, det är det verkligen inte men jag jobbar på det.
Jag har lärt mig hur jag ska finna strategier och sånt i livet.

Mycket svar måste man hitta inifrån, du måste ställa dig själv vad det är för form av ensamhet det handlar om.
Kommer det upp tankar "jag önskar att jag hade en vän som också tyckte detta var roligt" "jag önskar jag hade en vän som också förstod det jag ser" "jag önskar jag hade någon att vända mig till och fråga om saker som detta" "jag önskar att jag kunde prata med någon som delar samma erfarenhet"

Även om det är skitsaker som kan verka fånigt så registrera det som du finner ett tomrum i.
Sen när du buntar ihop allt så är det mycket möjligt att du ser ett mönster.
Jag tror inte du är ensam om att känna samma saknad som du har, alltså ensam som att du besitter ett behov av något som inte har en matchning.
Men för att få denna matchning och att det ska vara möjligt så måste du veta själv vad det handlar om, och vara ärlig.

Sen kan man till stor del umgås med sig själv för att fylla behov som stimulans, inte på alla områden men du ska inte hindras från sånt med människor i din omgivning.

Tack för svar,
Jag förstår det med förnuftet men det finns ingen jag kan prata med.
Är det någon som förbinder den sig att inte agera drar jag in den i en livslång skuld om jag inte skulle orka... Jag sprider min svärta och skadar alla som kommer mig för nära jag försöker hålla all på avstånd för att skydda dem från mig.

Här är enda stället jag kan prata fritt här är jag anonym och ingen vet vem jag är vad jag är...
Här är jag bara tankar

Förlåt mig
Jag vet att det du säger är logiskt
Men jag är så spegelvänd att det finns ingen logik,
Tack snälla för dina tankar

Jag vet inte...
Håll om mig Jag faller...
Håll i mig för jag litar inte längre på mig själv.
Älska migför den jag är och Förlåt mig för att jag inte är så stark som jag ska